Lördagen den 11 mars spelar Malmöbaserade australienskan Anya Trybala på Grand Öl & Mat i hemstaden. Under sitt alias Ninoosh gör hon experimentell men ganska poppig elektronika.
Anya är också producent samt grundare av musikkollektivet Synth Babe Records. HYMN blev nyfikna och pratade med Anya om bland annat Malmöflytten, Melbourne och framtiden.
Du flyttade till Malmö i höstas. Hur kommer det sig?
– För kärlekens skull! Jag bodde här med min partner Daniel 2011, läste svenska på SFI under sju månader och jobbade lite. Sen flyttade vi tillbaka till Melbourne, men Malmö kändes som hemma så vi hamnade här igen. Jag och Daniel träffades i Jönköping för åtta år sedan, när jag pluggade där.
Vad är det du gillar med Malmö?
– Det är något mysigt över den här staden, det vibrerar. Jag kan cykla på min skruttiga cykel överallt, det kunde jag inte göra i Melbourne. Det är en lagom stor stad, jag gillar det mångkulturella och de billiga men utsökta falafelrullarna! Det är så mycket negativ propaganda kring staden just nu, och visst finns det problem, men det positiva överväger.
Bild: Julia Trybala
Hur känner du inför den lokala musikscenen?
– Den är väldigt imponerande om man tänker på att det ändå är en så pass liten stad. Hittills har jag lyckats boka in mig för ett gig på Grand, börjat samla på skivor igen och kommit med i Popkollos styrelse. Cecilia från klubben Tredje Dynastin har fixat en trumpet till mitt gig på Grand – jag känner mig så oerhört välkommen här. Nu ser jag fram emot sommaren. Kan inte fatta att det började snöa igen igår…
Om du jämför med Melbourne – vilken är den största skillnaden?
– Generellt är Malmö som ett mycket mindre Melbourne. Fast alla de bra sidorna av Melbourne i mindre skala. Det händer så mycket i Melbourne, ibland nästan FÖR mycket. Eftersom det är så isolerat från andra städer i Australien, så är det som en smältdegel av utmärkt musik där. När jag var i tjugoårsåldern så var jag som en svamp som sög åt mig allt, gick på festivaler och spelningar. Var så bortskämd. Jag upptäcker fortfarande Malmö, men något som jag älskar är det faktum att det är lätt att ta sig till andra länder i närheten – att det bara tar några timmar.
Vilka var dina första musikaliska influenser?
– Jag var besatt av Mary Poppins, Sound of Music och Grease när jag var barn. Fick Grease-albumet när jag fyllde sju tror jag att det var. Efter det blev det Pink Floyd, Talking Heads, Led Zeppelin och Jean Michel Jarre tack vare min pappas skivsamling. Han hade en Pink Floyd-box och jag kan fortfarande inte smälta omslaget till den, det är helt fast i mitt minne. I tonåren älskade jag Jewel och Björk.
Hur kom det sig att du började skriva musik på egen hand?
– Själva låtskrivandet började också i tonåren, efter att min pojkvän hade tagit livet av sig vid sexton års ålder. Det var en så oerhörd intensiv, omvälvande, overklig och fruktansvärd upplevelse. Jag skrev min första låt som ett uttryck för dessa känslor. Sen dess har skrivandet kommit och gått i perioder, oftast triggas det av sorg, kärlek, mental ohälsa och så.
“För nån vecka sen så skrev jag två låtar om Trumps tillträde”
– För nån vecka sen så skrev jag två låtar om Trumps tillträde. Det hade varit torka på musikfronten ett tag, men de starka känslor som jag kände inför detta fick igång skrivandet. Produktionsbiten sysslar jag dock med på mer daglig basis. Experimenterar med ljud för att se vad som händer. Det är som terapi för mig.
Uttrycker du dig konstnärligt på något annat sätt än genom musik?
– Jag gör smycken av lera och vax. De är stenliknande och med textur – en hyllning till min uppväxt på kuststränderna i Perth. Jag älskar att göra någonting av ingenting. Det är samma sak med musik, men med smycken så handlar det ju om fysiska ting och att folk bär dem, lite som skatter. Jag är ett litet märke som heter Shy Piece, men har inte gjort så jättemycket på sistone. Dock så gjorde jag nyligen en förlovningsring till min partner och blev sugen på att börja igen. Jag behöver nog en workshop eller något annat som sporrar.
Varifrån kommer namnet Ninoosh?
– Det är faktiskt ett smeknamn. Min familj har kallat mig det i åratal. Men häromdagen fick jag veta att det betyder “något sött” på persiska. Jag gillar att ha ett alias eftersom vissa av mina låtar är så himla personliga. Jag har däremot planer på att släppa något mer experimentellt/instrumentalt under mitt riktiga namn.
Berätta om Synth Babe Records!
– Det är ett experimentellt musikkollektiv för kvinnor och transpersoner som håller på med elektronisk musik, både för producenter och artister. Jag grundade det i Melbourne och vi kör fortfarande lite events där. Vi signar inte artister utan samarbetar med dem. Det handlar oftast om sådana som är på G att slå, men som behöver en större plattform för att nå ut mer. Hittills har vi jobbat med The Fleurs från Stockholm, Mila Dietrich från Frankrike och Tarsier samt Ok Sure från Melbourne. Vi har också lanserat tre samlingar med producenter från Melbourne och från resten av världen. Jag släppte min Ninoosh-EP Town of Two Hundred via bolaget i juni.
Kan du säga något mer om den EP:n?
– Titeln är en hyllning till den småländska byn Sandsjöfors där vi har spenderat en hel del tid. Låtarna skrevs där.
Hur kom det sig att du startade kollektivet?
– Jag startade det för jag känner att det är brist på kvinnor i produktions- och livesammanhang. Speciellt inom elektronisk musik, och jag vill sakta men säkert fylla detta hål.
“Jag startade det för jag känner att det är brist på kvinnor i produktions- och livesammanhang”
Vad har Synth Babe Records på gång just nu?
– Vi ska kuratera en del av Feministisk festivals lineup i juni och jag kommer förhoppningsvis släppa min nya singel “I am a Criminal” vid ungefär samma tid. Det kommer även komma en online-plattform vid namn Sister Electric snart. Vi har en patreon-sida också.
Några egna spelningar på gång förutom den på Grand?
– Jag träffade en isländsk tjej på ett “synthkollo” på RMK i Köpenhamn i fjol, som kallar sig Magnetosphere, och vi pratade om att jag kanske kan komma och spela på Island i slutet på året. Det vore verkligen en dröm, men allt beror på pengar. Vad som är säkert är att jag kommer att spela på Feministisk festival i juni i alla fall, och det kommer bli grymt.
Vad händer annars framöver?
– Jag behöver utveckla min liveshow ännu mer och vill verkligen gå loss och experimentera med trumpeten. Jag ska också släppa videor under de närmsta månaderna, till låtarna “People in Speakers” och “That Sinking Feeling”. Annars går jag just nu genom en produktiv fas, så vem vet vad som kommer ut av det? Det är det fina med att ha ett eget bolag – jag kan själv välja vad jag vill göra och bestämma om hur jag ger ut min musik.
