Klassiskt med The Mystery Lights på Loppen

Vilken energi, vilken upplevelse. Salinas-gruppen The Mystery Lights ger Europa-publiken ett första smakprov på vad som komma skall. De tänker sopa banan med alla andra så kallade garageband. HYMNs skribent var på plats när bandet intog Köpenhamn och fick Loppen att sjunga med i nästa decenniums rockklassiker.

När Mike Brandon som sjunger och spelar gitarr i The Mystery Lights först kom upp på scenen liknade han en välklädd och tystlåten doktorand, som pep något om att det var kul att vara i Köpenhamn och att Loppen var ett fantastiskt ställe. Åh nej, tänkte vi, det här kommer bli ännu ett av dagens alla indieband som har attityd och särprägel på sina skivor, men inte vet hur de ska bete sig på en scen.

Men när de väl drog igång första låten – ett spår från deras självbetitlade album, som imponerade garagefans världen över förra året – började det spritta i benen på honom. Från en ganska lågmäld start höjde de både tempot och intensiteten på ett sätt som fick deras extranummer med covers av både MC5 och Dead Moon att grusa sönder publikens självmedvetenhet. Brandon hoppar högt upp i luften och dyker mot golvet om vartannat. I det ögonblicket var kärleken som strömmade från publiken till bandet och tillbaka påtaglig.

I bandets egna, fint uthamrade låtmaterial använder de instrumenten sparsmakat och effektfullt – mestadels för att markera rytm medan basen för sångmelodierna framåt i intensivt handgemäng. Sången och texterna visar en talang för låtskrivande, medan gitarristen bjuder på finurliga arrangemang och små riff som känns som hämtade ur diverse Back From the Grave-samlingar. Helt utan att bry sig om klädstil och poserande, framstår The Mystery Lights som en av de mest autentiska garagegrupperna på åratal, jämte t.ex. The Ar-Kaics och The Higher State. Det är en fin balansgång, precis som när man jobbar med förstärkarens feedback. Det gäller att hela tiden ha koll på hur många centimeter från förstärkaren man står och i vilken vinkel. I Mystery Lights version av ”Looking At You” släpper de till sist feedbacken lös helt och hållet och det tillbakahållande som fick publiken att fastna och lyssna uppmärksamt i början, ersätts av en slags extas.

Det är exakt samma dramaturgi som Vivaldi, Bach och andra kompositörer från barocktiden använde för att cementera symfoniformen som den klassiska musikens främsta konstart. Mystery Lights är inte banbrytande, deras fascinationskraft är hundratals år gammal och flera av låtstrukturerna påminner om både The Seeds och Zakary Thaks. Men vad spelar det för roll, när musikens huvudsakliga roll är att rycka oss med i ett melodiskt narrativ som skapar mening i den meningslöshet som finns i vindens sus och vattnets brus.