Cherrie – en starkt lysande R’n’B-stjärna

Cherrie på Stadsteatern. Foto Adrian Pehrson Rockfoto.
Cherrie på Stadsteatern. Foto Adrian Pehrson Rockfoto.

Förväntningarna på Cherrie denna kalla februarikväll när hon ska ställa sig på Stora Scenen i Kulturhuset i Stockholm är skyhöga. Sedan hon släppte sitt debutalbum förra året har hon förtrollat både kritiker och publik, med sin lena r’n’b-röst, sina personliga texter och sitt patos för sina bröder och systrar. Och den här kvällen ska hon enligt Kulturhusets hemsida bjuda på ”en unik och visuellt maxad konsert”.

Det börjar snyggt och effektfullt. RMH-kollektivets gudfader, Babak Azarmi, ställer sig framför draperiet på scen, hälsar alla välkomna med orden att vi nu är i Cherries hem och att vi ska känna oss som hemma. Vi meddelas att vill vi dansa, vill vi vibba, vill vi prata med Cherrie, är det fritt fram ikväll. Först jubel, sedan tystnad. Och så hörs Rösten, sjungandes den somaliska ”Haa Noolaato” och ridån går äntligen upp.

Det blir med ens tydligt att Babak Azarmi bokstavligen menade att Kulturhuset är Cherriehuset i kväll. För på scenen finns en soffa, fåtöljer och sittsäckar som Cherries för kvällen utvalda vänner avslappnat sitter eller halvligger och hänger i. I mitten ett bord med blommor. Över hela scenen är höga ljuslyktor uppställda som ger ett varmt ljus och för tankarna till ett vardagsrum. Det känns inspirerat från en annan r’n’b-stjärnas video till ”That’s the way love goes”.

Tyvärr funkar det inte alls lika bra här som för Janet Jackson. Ibland känns det mest som pliktskyldigt uppställda skyltdockor som skapar motsatsen till hemmamyskänslan som det säkert är meningen att publiken ska känna. Men det förstärker Cherries egen utstrålning och energi, och det är väl inget fel i det.

Spelningen inleds med ”Sherihan” och showen fortsätter snyggt och välregisserat med klädbyten, gästartister och inte minst med den hjärtknipande dedikationen till Cherries mamma som sitter på en hedersplats längst fram. Gästspelen från bland andra Leslie Tay i ”Håller mig vaken” och Keya i ”Vi två” är gungande energikickar och även Max Perkele och Erik Lundin skapar en dynamik och kraft som lyfter hela konserten.

Teknikstrulet mot slutet är det ingen i publiken som bryr sig om, istället ropar publiken kärlekstörstande efter Cherrie. ”Aldrig igen (må sådär)” genererar allsång från alla svikna kvinnor känner igen sig i varje ord Cherrie sjunger till sina systrar. Och när sedan ”Tabanja” följer, efter att Cherrie konstaterat att det nu är dags att fucka ur, dansar publiken loss och soffliggarna vaknar äntligen till.

Men hur fantastisk Cherrie än är denna kväll, när det gäller charm, musikalitet och scenisk utstrålning, så uteblir den magi som hade gjort spelningen fulländad. Det flyter inte tillräckligt. Kanske är det nerver, kanske är den unikt maxade spelningen bara inte så unikt arrangerad. Kanske glöms det i ivern att skapa en oförglömlig kväll bort att bara för att enskilda delar är briljanta, så behöver inte helheten bli det.

Att Cherrie är en stjärna är det i alla fall ingen tvekan om, och ja, hennes mamma, liksom hon själv, kan vara riktigt stolt.