Hur jag träffade Sarah

IMG_8463

Hur kan mindre skivbolag nå ut till dagens lyssnare? Under HYMNs temavecka lyfter vi fram olika skivbolag, som vi på ett eller annat sätt har personliga förhållande till. Men medan legendariska namn som Stax, Stiff och Factory fortfarande lockar unga entusiaster till att gräva djupare i musikhistorien, verkar det nästan omöjligt för de som startar bolag idag att skapa ett liknande engagemang.

Branschen är dominerad av jättar och streamingtjänsternas marknadsmodell bygger på att låtar får tusentals spelningar för att några pengar alls ska komma ut på andra sidan. Skivbolag för popartister är kanske en utdöende art, i och med att pop i första hand inte sprids genom skivor längre? För att kunna reda ut detta har Krister Bladh gjort en studie av Bristolbaserade skivbolaget Sarah Records, som var aktivt 1987-1995.

Motivering

Valet beror på att Sarah var det första skivbolag som jag bildade ett personligt förhållande till, någonstans i slutet av tonåren. Dels är det en period då man är ovanligt öppen för sympatiska agendor och dels är det då smakdomaren i en framträder som tydligast. Själv var jag övertygad om att Felt var världens bästa band – ur ett helt och hållet objektivt perspektiv såklart – och 80-talets England och Skottland framstod som en bländande hägring. Men egentligen var jag bara en av många ungdomar som strax efter millennieskiftet fått ögonen för den första våg av ”britpop” som en gång för länge sedan hade dubbats till C86 av pressen (1986). Detta ord hade man egentligen bara återupplivat för att det var ett händigt sökord på eBay, och många som hade köpt sina skivor i 20-årsåldern (läs 80-talet) började då sälja sina samlingar.

Bakgrund

En del av tjusningen var mycket riktigt att det under 90-talet hade varit extremt svårt att få tag i skivor från brittiska indiebolag (i betydelsen ”drivna av 1-2 personer”). Det hade antingen krävts många resor till London eller flitigt bläddrande och ringande till diverse utländska mailordrar. Det var fortfarande lite så när jag en gång i tonåren fick tag på min första singel från Sarah. Jag hade sett den på en lista som en mailorder i Stockholm hade lagt upp på sin hemsida. Omedelbart kände jag igen namnet Another Sunny Day och skickade iväg runt 100 kr med postgiro. Det kändes som ett genombrott, och var början på många års samlande.

När skivan väl kom fram, var kanske det mest spännande en liten lapp som låg inuti omslaget, där resten av bolagets släpp var uppradade. Sarah hade nämligen redan 1988 insett att det var så de kunde marknadsföra sina skivor i avsaknad på distribution. Genom att skapa ett enhetligt universum (som vi idag skulle kalla ett brand) där allting såg likadant ut och lät likadant, skapade de ett frirum som drog till sig både lyssnare och musiker, vilka ville bli del av ”något större”.

De flesta bandnamn innehöll någon referens till djur, natur eller väder och demo-kassetterna strömmade in. Liknande bolag startades i snabb takt i USA (Bus Stop), Australien (Summershine) och Tyskland (A Turntable Friend). Sarahs genidrag var dock att använda sina inserts som en slags nyhetsbrev, vilka mer liknade politisk kommunikéer.

Insert till The Sea Urchins ”A Morning Odyssey

Insert till The Sea Urchins ”A Morning Odyssey

Analys

Matt Haynes och Clare Wadd hade otroligt vassa pennor, en bitande svart humor och en klar ståndpunkt mot machismo och för socialism. De hyllade vinylsingeln som popmusikens självklara medium ända sedan 60-talet och spottade på de 12-tummare som skivbolagen hade introducerat i takt med att dansmusiken blev alltmer populär på Hacienda och liknande klubbar runt om i landet.

Även om de var tvungna att kopiera och vika alla sina skivomslag själva, lyckades de skapa något som verkligen stod ut från den grå massan. Istället för att nöja sig med svartvita omslag, tryckte de allt i EN färg. Och genom att välja färgade papper kunde de skapa illusionen av tvåfärgstryck. Detta gav upphov till en hel generation av popskivor i duotone-utförande (inte minst Belle & Sebastians album).

De hittills nämnda faktorerna hjälpte till att bygga upp en idealisk bild av skivbolaget och dess musiker. Samtidigt fanns det band på bolaget, som t.ex. Sea Urchins och Field Mice som aldrig önskat förknippas med konformistisk mespop. Det var dock något som jag förstod först många år senare, när jag till slut träffade flera av musikerna. Jag pratade med och intervjuade allt från Another Sunny Day, Field Mice, Brighter, Aberdeen, St. Christopher, Heavenly och Orchids till Sarahs ena hälft Clare Wadd. För så långt fick fascinationen över bolaget mig att gå. Helt utan marknadsföring eller press. Med stor sannolikhet var en del av dragningskraften jag kände, att musiken kom från en svunnen tid som jag bara kunde fantisera om. Kanske handlade det om anglofili.

Men det jag egentligen vill säga med denna fältstudie, är att allt det som fick mig att älska skivbolaget Sarah saknas i en musikbransch som bygger på streaming. När alla plötsligt kan synas har independentbolagens roll försvunnit helt, i alla fall när det rör sig om popmusik. Det finns ingen subkultur inom pop längre – och det beror lika mycket på att krönikören och journalistens roll har blivit marginaliserad. När alla kan publicera sina åsikter tio gånger i minuten försvinner värdet av nischade och djuplodande medier. Ingen har tid. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: tusentals personer har 10 sekunder var. Det som var en subkultur tidigare spreds ut över en så stor geografisk och demografisk yta att bubblan sprack.

Under de senaste åren har Sarah blivit en del av den etablerade populärkulturens historia, med en dokumentär, en bok och en hel utställning i Bristol. Men finns det samma fascination runt DIY-kulturen idag, när alla verkligen kan göra det själva? Hela bolagets historia och musik ligger för världens fötter (eller öron), men det blir allt svårare att relatera till den verklighet som tvingade fram Sarahs unika entreprenörskap. Vi saknar personliga förhållanden som konkretiserats genom fanzineförfattare eller bloggar. Vi saknar också den närvaro och nerv, som genom Matt och Clares starka prägel på bolaget, fick oss att tro att vi kände dem och att vi kände Sarah Records.

_MG_4081

Slutsats

När tillgängligheten ökar minskar också efterfrågan, enligt en av ekonomis äldsta modeller. Trots den extrema tillgängligheten idag, är det få som verkligen lägger ned den tid som krävs för att lära känna ett skivbolag. Om du verkligen vill höra all musik som Sarah släppte hjälper det inte att öppna Spotify, Tidal eller någon annan app. För några år sedan var faktiskt bara en bråkdel av Sarahs katalog digitaliserad. Idag finns det mesta på nätet i någon form, men hela diskursen omkring musiken – som publicerats i olika fanzine – finns inte bevarad utan lyser med sin frånvaro. De små historier som finns instoppade i omslagen är det enda som finns kvar. Fanzinen har blivit dyra samlarobjekt som står inplastade i tidskriftssamlare hos folk som aldrig läser dem. Istället för att cirkulera runt på samma sätt som vi idag delar intressanta artiklar genom sociala medier (inte minst HYMN).

Den som väljer att starta ett skivbolag idag (något jag ofta funderat på att göra) står inför en stor utmaning. Det finns få internationella plattformar för spridning av nischad popmusik. De subkulturer som fanns inom populärkulturen har flyttat allt längre ut i marginalerna och i nostalgidyrkan. Förra året startade en av mina vänner ett nytt skivbolag i Glasgow, som heter Not Unloved. Trots att han fått viss distribution för sitt första släpp (en singel med lokala förmågorna Vital Idles) känner han pressen. För att inte gå back på ett släpp måste man sälja en stor del av upplagan, eller sätta priset högre. Då kan det vara svårt att ens sälja 500 exemplar. Utan en gräsrotsrörelse som stöttar och sprider ryktet om bolaget kan det ta många år innan man blir ett namn som folk känner till. I många fall handlar det tyvärr mer om att vara strategisk och agera talangscout, snarare än att dela med sig av musik som man verkligen älskar.

Det man kan lära sig av ett bolag som Sarah är att vända begränsningarna till sin fördel, utnyttja de få uttrycksmedel man har på ett smart sätt, men framför allt att ha en personlighet som inspirerar och som kan få lyssnarna att identifiera sig med varumärket. Kanske krävs det ett nytt medium som bygger på differentiering av musiksmak (vilket t.ex. Myspace, last.fm och Blogspot gjorde) istället för likriktning (som Soundcloud, Hypemachine etc.).

Referenser

Här kommer en spellista med några av de låtar som ännu inte finns på streamingtjänsterna, men som är lika fantastiska trots det. Listan är modellerad efter de samplers som Sarah gav ut med jämna mellanrum. De hade alla finurliga titlar och naturligtvis omslag i tvåfärg. En del av låtarna ville Soundcloud inte ha att göra med så vi länkar till dem på annan plats.

Camomile Clarion Call

The Sea Urchins – ”You’re So Much” (SARAH609)
The Sweetest Ache – ”Everlasting” (SARAH47)
Poppyheads – ”Cremation Town” (SARAH6)
Brighter – ”Airhead” (demo släppt på Matine041)*
Christine’s Cat – ”Your Love Is” (SARAH13)
Even As We Speak – ”Bizarre Love Triangle” (SARAH37)
The Orchids – ”From This Day” (släppt på Sha La La innan Sarah)**
Forever People – ”Sometimes” (SARAH54)
The Carousel – ”Yesterday Boy” (släppt på Summershine 10)***
The Rosaries- ”Forever” (SARAH62)

* Out to Sea är en samling demos och osläppta låtar från Brighters korta karriär.

** Sha La La var ett samarbete mellan en grupp fanzineförfattare, som turades om att ge ut flexiskivor med sina fanzine. Eftersom Matt Haynes var en del av samarbetet anses detta ”bolag” vara en föregångare till Sarah.

*** The Carousel var ett relaterat band bestånde av medlemmar från Razorcuts, Forever People och Talulah Gosh.