Jens Lekman – Life Will See You Now

a0817575643_10

”You don’t get over a broken heart, you just learn to carry it gracefully” sjöng Jens Lekman på sin senaste skiva, och ljudet av just denna process hörs över hela Life Will See You Now. Där föregångaren var ett lågmält album om hjärtesorg, så är nya albumet snarare ljudet av ett varsamt buret hjärta, inte helt krossat men inte heller fullt så starkt som det en gång var.

Albumet föddes ur en självförtroendekris där Lekman efter uppbrottsskivan I Know What Love Isnt fann sig själv i en situation där han tröttnat på att skriva låtar om sig själv, och istället försökte skriva om andra. Via projekten Ghostwriting, där han spökskrev sånger utifrån andra människors berättelser, och Postcards, där han skrev en låt i veckan under ett års tid, hittade han slutligen en väg ut ur sin skrivkramp och återvänder nu med vad han själv beskriver som en medelålderskris-discoskiva. En platta om relationer, åldrande och vänskap, paketerade i små filosofiska livsbetraktelser.

Musikaliskt rör sig Lekman tillbaka mot det lekfulla samplingsbaserade låtsnickrandet som präglade hans tidiga album. Samplingarna rymmer allt från calypso, disco och bossanova till gospel och high life, och Lekman lånar från bland annat Ralph MacDonalds ”The Path”, Jackie Stoudemires ”Don’t Stop Dancin’” och Charles Mingus ”Myself When I’m Real”. Utan minsta problem rör han sig ledigt mellan indiepop och exotiska ljudgångar, och bygger en färgrik ljudbild där hans croonande stämma ackompanjeras av någon slags karibisk yatchrock i ett The Avalanches-doftande ljudkollage.

Life Will See You Now kan lätt missförstås som en gladare och mer poppig Lekman-skiva, men även om ljudbilden onekligen är mer dansant och upp-tempo-driven så är innehållet färgat av en viss vaksam försiktighet. Jens beskriver hur han ”made sure I never got close to anything that I could lose”. Känslan av osäkerhet och att inte riktigt våga lita på någon är ett tema som återkommer på plattan.

Osäkerheten tycks frambringa ett konstant ifrågasättande av huruvida man verkligen får lov att känna det man känner. ”At least it was real, if it could hurt like that” konstaterar Lekman som om en relations känslomässiga äkthet inte fullt ut kan konstateras förrän man känner smärtan efter dess slut. Samma typ av känsla återfinns i ”Evening Prayer”, där Jens utifrån en historia om en bekant som bär med sig en 3D-printad kopia av sin tumör, beskriver den ovissa känslan av att inte veta om man är ”close enough to be allowed to care”.

Som alltid i Lekmans musik ligger den främsta förtjänsten i hans omistliga känsla för allmänmänskliga detaljer och de öppenhjärtiga historieberättandet. Som när han i ”To Know Your Mission” med minnet av ett möte med en mormon i 90-talets Göteborg kontemplerar kring den nyfikna, nästan avundsjuka, tanken på hur det känns att faktiskt tro på någonting större, eller i ”How Can I Tell Him” – en ljuvlig studie i skör maskulinitet som utforskar osäkerheten i ett manligt vänskapsförhållande. Lekman brottas med hur han ska berätta för sin bästa vän hur mycket han betyder för honom innan låtens essens till fulla kokas ner i avslutningsraden, ”Before he’s gone he shouts ”Later, dude!” and I think ”Yeah I love you, too”.

I skivans första singel ”What’s That Perfume That You Wear?” beskriver Lekman, i en själslig uppföljare till ”Every Little Hair Knows Your Name”, hur kroppen minns saker som hjärnan vill förtränga. Där den sistnämnda beskrev muskelminnet och dess koppling till känslomässig nostalgi behandlar ”What’s That Perfume That You Wear?” istället doftminnet, där Lekman genom doften av en parfym på ett i det närmsta Marcel Proustskt vis färdas tillbaka i tiden till en sedan länge avslutad kärleksrelation.

För att vara en platta född ur bristen på självförtroende är Life Will See You Now en förvånansvärt djärv skiva. Den rytmiska framtoningen skapar ett ständigt motsattsförhållande mellan det textmässiga innehållet och musiken som skapar en intressant dynamik. En samling terapeutiska livsbetraktelser förklädda som discopoplåtar.

[Secretly Canadian, 17 februari]

7