Politisk men bekant Ed Harcourt firade Alla hjärtans dag på Kulturbolaget

Foto: Annika Berglund/Rockfoto

Foto: Annika Berglund/Rockfoto

När fan blir gammal blir hen religiös. När Ed Harcourt når medelåldern blir han politisk.

På sjunde albumet Furnaces, som släpptes i fjol, har de karaktäristiska kärlekssångerna fått stå tillbaka för samtidsobservationer präglade av de senaste årens händelser hemma i Storbritannien, där klassklyftorna ökar och högerpopulismen frodas. Titelspåret inleds med raderna ”No matter how much coal you shovel in the mouth of your child/These furnaces still want more”. Ikväll tillägnas den åt brittiska premiärministern Theresa May.

”You were probably expecting love songs. Well fuck that!” utbrister Ed efter andra numret ”Occcupational Hazard”, vilket följs av ett spjuveraktigt leende och ett ”pardon my language”. Riktigt lika upprorisk är han inte genom hela kvällen. Den mer än två timmar långa spelningen rymmer många bekanta drag och mycket äldre material. Däribland en hel del kärlekssånger.

Precis som under de två föregående Sverigebesöken är Ed Harcourt ensam på scen och spelar alla instrument själv (gitarr, keyboards – även trummor!) med hjälp av loopar och några förinspelade ljudspår. Upplägget funkar för det mesta väldigt bra, även för de nya låtarna från Furnaces som har en mörkare och större ljudbild.

Ed var mycket entusiastisk inför skivan redan när jag intervjuade honom under förra Sverigebesöket för mer än tre år sedan. Resultatet är utan tvekan det bästa han gjort sedan 2000-talets början och har inneburit en nytändning för artisten som annars kanske är mest känd för de låtar han skrivit åt andra artister (däribland Sophie Ellis-Bextor och Jamie Cullum) – och vars egen solokarriär gått utför sedan debutalbumet Here Be Monsters nominerades till anrika Mercury Prize år 2001.

Bland de nya låtarna funkar inledande ”The World Is On Fire” allra bäst. Ed Harcourt framför, vad som låter som hela mänsklighetens sorgesång, på piano och kyrkorgel och sjunger så vackert han kan. Däremot håller inte ”Loup Garou” för det avskalade arrangemanget och Ed har problem med att nå de högsta tonerna i refrängen. Då är ”You Give Me More Than Love” och ”Dionysus” bätte exempel på hans styrkor som låtskrivare. ”The Heart of Darkness”, som sticker ut på Here Be Monsters passar bra ihop med det nya materialet och framförandet visar prov på hur han har lärt sig att arbeta med loopar och samplers under inspelningen av Furnaces.

I övrigt är en stor del av spelningen Ed Harcourt så som vi känner igen honom – bakom sitt piano. ”Apple Of My Eye” dyker självklart upp mot slutet och ”The Birds Will Sing For Us” ropas in som andra extranummer. Han skämtar som vanligt mycket under mellansnacket och går på sedvanligt vis ut bland publiken för att gå ner på knä inför en kvinna på en av de främre raderna under ”Until Tomorrow Then”. Så även de som var ute efter ett traditionsenligt Alla hjärtans dag-firande blev nog nöjda till slut.

Bilden är tagen i samband med spelningen i Stockholm.