5 essentiella plattor från Polyvinyl Record Co.

Illinois-etiketten Polyvinyl Record Co. har länge varit ett favoritskivbolag vad gäller indierock- och pop, och under deras storhetstid på nollnoll-talet släppte de ett gäng plattor som förtjänar att återupptäckas. Dags att lista 5 essentiella plattor från Polyvinyl.

Rainer Maria – A Better Version of Me (2001)

På nyårsafton spelade emo/indie-trion Rainer Maria på Saint Vitus i Brooklyn, New York – exakt två år efter den första återföreningen sen splittringen 2006. Hoppet om nytt material växer sig därmed allt starkare. Rainer Marias styrka ligger mycket i sångerskan Caithlin De Marrais intensiva röst och A Better Version of Me tillhör de absoluta höjdpunkterna i Madison-bandets karriär. Energiskt, rått och ljuvligt dynamiskt.



Owen – No Good For No One Now (2002)

Mike Kinsella känns bland annat igen från emo/indie-akter som American Football, Cap’n Jazz och Joan of Arc. När han gör musik på egen hand kallar han sig Owen, ett alias som numera har ett tiotal plattor på nacken. Albumet No Good For No One Now från 2002 är ett av de bästa släppen i Kinsellas karriär. Skivan, som spelades in i Kinsellas gamla pojkrum, rymmer sju emofolk-spår med ofta ganska avancerat (mestadels akustiskt) gitarrspel. Sorgsna textrader som ”One more week in this apartment, One more week of being haunted, By the ghost of what should have been” etsar sig för evigt fast i medvetandet.


 

Mates of State – My Solo Project (2003)

My Solo Project släpptes på annat bolag redan 2000, men tre år senare gavs den ut igen via Polyvinyl efter att bolaget signat duon och släppt deras andra platta Our Constant Concern (också det ett mycket bra album). Det är något visst med kärlekspar i band och sällan har en duo känts så väl sammansvetsad som Mates of State. Kori Gardner (synth/piano) och Jason Hammel (fantastisk trummis!) delar på sången och körar varandra med sån intensitet att det inte råder någon tvekan om att de backar varandra även i verkliga livet. En närmast perfekt indiepop-skiva!


 

Ida – Heart Like a River (2003)

Daniel Littleton och Elizabeth Mitchell startade NYC-baserade Ida redan under tidigt nittiotal och Heart Like a River är faktiskt deras näst senaste skiva (senaste kom 2008). Här kommer bandet ut som en slags genretvilling till Minnesota-kollegorna Low, men soundet känns ändå allt annat än kopierat. Vackra folkharmonier som utmynnar i skränigare crescendon; sadcore när det är som bäst.


 

Headlights – The Enemies EP (2006)

Headlights är ett ganska så klassiskt indierockband och de kanske inte sticker ut jättemycket vid en första lyssning. Men om man ger dem lite tid så är det väldigt lätt att älska dem, speciellt de låtar där Erin Fein sjunger. Gillar också det flitiga användandet av dragspel. Även om debuten The Enemies EP inte innehåller så mycket av det sistnämnda så är det en fantastisk stilstudie över en genre som aldrig tycks gå ur tiden. Det här hade lika gärna kunnat vara släppt 1996 eller 2016 som 2006.