Stax Records – tidernas bästa soulbolag

Stax

Med jämna mellanrum måste en ägna åtminstone ett par tusen tecken åt tidernas bästa skivbolag. Nåja, enligt mig tidernas bästa, men jag kan gå med på att degradera det till tidernas bästa soulbolag om det skulle vara så.

Vad det hette har säkerligen de flesta redan gissat, men vi tar det ändå för säkerhets skull: Stax Records. Ett skivbolag som inte bara visade att den bästa soulmusiken gjordes en bra bit söder om Detroit utan även att rasmotsättningarna i USA under 60-talet kunde åsidosättas för att skapa fantastisk musik.

Storyn om bolaget har dragits många gånger, vilket gör att en genomgång av den kan bli både överflödig och extremt lång. Fantastiska böcker finns på ämnet om en historielektion önskas. Standardverket Sweet Soul Music av Peter Guralnick täcker de viktigaste bitarna och Soulsville U.S.A – The Story of Stax Records av Rob Bowman är för de intresserade av djupdykning.

photo-1-700x700

Men en minilektion är nog ändå på sin plats för att friska upp minnet. Året var 1957. Jim Stewart, en ung man arbetandes på bank, började spela in musik i ett garage i Memphis. Till en början handlade det mest om country & western, då Jim själv spelade sån musik. Bolaget döpte han till Satellite Records.

Några singlar släpps men speciellt bra gick det inte. En dag tar sig därför Jim till sin syster, Estelle Axton, för att få feedback på en av hans singlar. Estelle tyckte att ljudet var lite platt, något Jim beskyllde deras kassa utrustning för och frågade om hon inte skulle vara intresserad av att investera några kronor i hans nystartade bolag. På något magiskt vis går Estelle med på detta och den världskända historien om hur hon tar ut ett andra lån på sitt hus föds.

Lånet var på 2500 dollar, i dagens värde i runda slängar 200.000 svenska kronor. En ansenlig summa pengar att investera i ett bolag som i ärlighetens namn inte hade visat några större kvaliteter. Men sagt och gjort: för pengarna inhandlades en rullbandspelare av märket Ampex. En mono-spelare som inte var top of the line, men ändå bättre än skräpet de haft innan. Garaget byttes ut mot en lokal i Brunswick (en stad i Tennessee som knappt syns på kartan) och den första låten som får genomslag spelas in. The Veltones – ”Fool In Love”. En R&B-låt som plockas upp av Mercury Records för nationell distribution.

R&B ja, det var ju sån musik som skulle spelas in! Jim träffade på en man vid namn Rufus Thomas och de blev vänner. Rufus hade en dotter och tillsammans skulle de snart komma att spela in den första låten att ta sig högt på listorna – ”Cause I Love You”. En låt inspelad i en gammal biograf på 926 McLemore Avenue, East Memphis – en plats som de flyttat verksamheten till (lokalen i Brunswick var nog ingen höjdare) och som senare skulle komma att bli känd som en av världens bästa studios.

Dags att snabbspola. Redan från tiden i Brunswick hade Jim fått kontakt med ett par musicerande ungdomar. Bland dem fanns bland andra Steve Cropper. Tillsammans med Cropper och ett gäng andra bildades snart The Mar-Keys, vilka släppte singeln ”Last Night!”, som blev en stor framgång. Snart kommer även Booker T. Jones med i mixen och tillsammans med medlemmarna från The Mar-Keys bildas nu studiogruppen Booker T. & The M.G.’s, vilka släpper monsterhiten ”Green Onions” år 1962.

1962 var även ett viktigt år på andra sätt. Stax första riktigt stora artist hade nämligen valsat in genom dörrarna på McLemore Avenue. Han hette Otis Redding och hans första singel var ”These Arms of Mine”. Resten är historia så att säga.

Otis Redding

Otis Redding

Just, det – icke att förglömmas. Namnet Satellite Records skrotades på grund av klagomål och Stax bildas från de två första bokstäverna i grundarnas två efternamn: Stewart och Axton – Stax.

Nu behövs inte mer historisk nördighet. Stax hade, med hjälp av en deal med Atlantic Records, blivit ett ordentligt bolag med ordentliga artister och fler skulle det komma att bli. Judy Clay, Sam & Dave, Arthur Conley, Carla Thomas, Eddie Floyd, Johnnie Taylor, The Staple Singers – den listan kan bli lång.

Det finns något speciellt med musiken därifrån. Den första jag kommer ihåg gjorde ett enormt intryck på mig var, föga förvånande, Eddie Floyds ”Big Bird”. Den svarta lilla sjutummaren med Stax-etiketten plockades fram och lades på skivspelaren, varpå en redig käftsmäll utdelades. Precis så klyschigt som det låter. Men så får det väl vara. För ärligt talat finns det få saker som slår den. Blåset, basgången och den snärtiga gitarren. Än idag kör jag den minst tre gånger på raken vid varje lyssning och jag tröttnar aldrig.

Jag skulle kunna fylla sida efter sida med mina mest älskade låtar, artister och skivor som släppts på bolaget från Memphis. Men då finns en risk att det blir lite många sidor och det kan även bli något tråkig läsning. Det finns däremot en annan aspekt av detta fantastiska bolag som bör lyftas fram.

Alla har vi sett bilder på skyltar som suttit i bussar, restauranger och affärer där svarta hänvisats till speciella avdelningar eller inte fått vistas överhuvudtaget. En högst levande syn i den amerikanska södern under 50- och 60-talen. Visserligen hade Rosa Parks tagit ett stort steg med sin bussbojkott och Martin Luther King Jr. dragit igång en medborgarrättsrörelse för att förändra förutsättningarna för svarta i USA. Men acceptansen var generellt sett låg och opinionen lutade åt det mer rasistiska hållet, inte minst i de södra delstaterna.

Viljan att uttrycka sig och säga det som borde sägas fanns, men möjligheterna till det var ytterst begränsade. Det skulle komma att behövas en annan kanal för att nå ut. Den kanalen kom också och den stavades: musik.

Att påstå att Stax på egen hand bröt ned barriärer och rev murar vore förstås naivt. Musiketnologen Alan Lomax hade tidigt spelat in svarta artister på landsbygden, där Muddy Waters står som det mest kända exemplet. Sam Phillips på Sun Records hade redan under tidigt 50-tal intresserat sig för att spela in lokala svarta artister och ge ut dem på skiva. Men det gick i stöpet när en ung Elvis Presley travade in på kontoret, Presley kunde sälja R&B till vita – vilket svarta inte kunde.

Muddy Waters

Muddy Waters

Det var där Motown tog vid. Med den mytomspunne Berry Gordy, chefen för Motown, bakom rodret lyckades bolaget sälja svart musik till en vit publik. Planen var rätt simpel: skriv låtar på kärlekstemat, hitta bra musiker, köp en tamburin och ställ duktiga sångare och sångerskor bakom mikrofonen. Resultatet? Det vet nästan alla. En väldigt välljudande popmusik som får fötter att röra på sig och händer att klappa takten. Men vid stora intag av Motown infinner sig en viss känsla av glättighet – vilket såklart är lätt hänt när målet var att pumpa ut så mycket skivor som det bara gick, och få dem att bli crossover-hits (låtar som klättrar på flera listor än en). De lyckades dock med en mycket viktig sak; de fick den vita publiken att inse att svarta musiker kunde låta minst lika bra, och även bättre än deras tidigare vita favoritartister. Ett viktigt steg.

På Stax ville man självfallet också ha hits, det var så pengarna kom in. Men kanske mer viktigt var arbetssättet och uttrycket, det som idag blivit känt som ”The Stax-sound”. Den där råa ljudbilden som gång på gång tar sig in i lyssnarens medvetande och fastnar där, det är soul helt enkelt.

Till att börja med hade Stax redan från start ett husband som var helt färgblinda. Gruppen bestod av ett gäng vita och ett gäng svarta. Idag låter det inte speciellt imponerande, men på tidigt sextiotal var det andra tider. Det tog ett tag innan det avslöjades. Bolaget startades av två vita syskon och många av producenterna var lika färgblinda de. Inte tänkte någon där på att det skulle vara något problem, de insåg att alla var jämlikar och med hjärta och öppenhet skapade de musik som många idag bara drömmer om att kunna komma i närheten av.

Inte nog med att de inte såg skillnad på svart och vitt i studion, de släppte även låtar med budskap som än idag kan vara värda en tanke. Otis Reddings ”Respect” talar sitt tydliga språk. En låt som Aretha Franklin senare gjorde till sin egen anthem för jämlikhet. Staple Singers hade ett gäng och av dessa är min favorit är ”When Will We Get Paid”.

Visserligen var den konstanta målsättningen inte alltid att skriva texter som skulle ha ett budskap. Sam & Daves ”Hold On, I’m Coming” kom tydligen från när en otålig David Porter ropade efter Isaac Hayes som sittandes på toaletten vrålade: ”hold on, I’m coming! Så kan hitlåtar också födas, tydligen.

Nu återstår bara att knyta ihop detta till någon form av begripligt avslut. Hela poängen med denna text är att understryka poängen av att inte göra skillnader på människor och människor. Hade de inte sett förbi hudtoner under det tidiga sextiotalet hade vi antagligen inte hört varken ”Respect”, ”Hold On, I’m Coming”, ”When Will We Get Paid” eller någon annan sydstatssoul för den delen. De behövde visserligen kämpa hårt, men de valde att göra det, något vi bör vara tacksamma för.

Utan att gå in mer på detaljer kan det med enkelhet påstås att en tillbakablick behövs i dagens läge. Skapades dessa toner genom murar och förbud? Nej, det gjorde de inte. Musiker, producenter och låtskrivare kämpade för att komma ifrån de samhälleliga bojor som fanns. Ska det verkligen behöva göras en gång till?

Lyssna på en spellista på temat Stax Records nedan: