Det är okej att vara emo

16403082_10155114955824432_2320057185595316536_o

Emo är en bespottad genre. Många fnissar åt dessa svåra killar med gitarrer som beskriver hur sårade de blev av den där tjejen. Hur mycket de vill ha henne tillbaka. Eller att hon var elak och gjorde något dumt och gick vidare med sitt liv innan han ens han tänka.

Historien om genren är omtvistad. Det är svårt att sätta fingret på hur och när den uppkom, men de flesta är överens om att den är sprungen ur HC-kulturen under 80-talet, då det kallades för emotional hardcore. De band och den subkultur som då existerade har egentligen aldrig tilltalat mig. Det är även en extremt spretig genre under namnen ”post-hardcore”, ”emocore” eller rätt och slätt ”emo”.

Jag var poppojke under mitten av 90-talet, så jag var mer inne på swindie i stil med Popsicle, Wannadies, This Perfect Day och liknande. Jag hade ingen aning om att band som Sunny Day Real Estate (där Nate Mendel från Foo Fighters spelade), Jawbreaker, svenska underbara Starmarket och sådana band ens existerade. Men sedan, genom kompisar och vegankulturen blev jag inlurad i en tyngre och distad form av popmusik. Jag blev hooked på en gång.

Jag ramlade huvudstupa in i band som Texas is the Reason, The Get Up Kids, Mineral, The Promise Ring och senare, under det tidiga 2000-talet även Thursday. Jag lyssnade på och dyrkade Thursday så mycket att deras fågel till logotyp nu pryder min högra underarm.

2011 kom ett meddelande som berättade att de skulle lägga ner. Mitt hjärta sjönk som en sten. Jag hade inte sett dem live än. Och det är här någonstans mitt vanliga raljerande om reunions kommer in. I vanliga fall tycker jag det är lite pinsamt och jobbigt med reunions.

Jag var i New York hösten 2006. När jag återigen landat på svensk mark fick jag veta att Texas Is the Reason återförenats och spelat den fantastiska skivan Do You Know Who You Are för att fira skivans tio år i livet. Jag ångrade då att jag inte stannat kvar i USA. Den reunionspelningen var för mig helt okej.

Så i mars förra året kom meddelandet att Thursday återigen skulle stå på en scen tillsammans. Min tankeverksamhet gick igång; hur skulle jag förmå mig att skramla ihop pengar för en helgtur till Atlanta och festivalen Wrecking Ball Music? Lineupen var för ett emo-freak helt magisk: American Football, Drive Like Jehu, The Promise Ring och nu-emohjätarna i Touché Amoré. Men på grund av personliga och ekonomiska skäl kunde jag inte åka.

Nu åker Thursday runt i USA, och jag vill inget annat än att åka och se dem innan de försvinner igen. Deras reunion är också ok. Den är så okej att jag nästan gråter. You Tube-klippet från kvällen innan deras officiella reunionspelning ger mig rysningar varenda gång. Publiken när sången kommer in i första låten…wow.

Thursday bär fortfarande sin emo-flagga högt och tröstar mig när jag behöver. Jag återkommer till fullängdarna Full Collapse och War All The Time ofta. Huden reser sig varenda gång Geoff Rickly öppnar munnen till versen i ”Understanding in a Car Crash”.

Splintered piece of glass falls in the seat of gets caught
These broken windows, open locks, reminders of the youth we lost
In trying so hard to look away from you
we followed white lines to the sunset
I crash my car everyday the same way

Mitt tonårsjag finns nånstans kvar där inne i en lite för gammal själ och han kommer att leva tills Thursday en dag står på en scen i Sverige. Där kommer mitt emo-jag leva ut en sista gång.