Oacceptabel ojämlikhet i Polarpriset

Madonna. Foto: Göran Tallberg / Rockfoto

Madonna. Foto: Göran Tallberg / Rockfoto

Så var det februari igen, och dags för musikens motsvarighet till Nobelpris att delas ut. Vi har fått vänja oss vid att bli både frågande och besvikna när mottagarna presenteras. Det har länge funnits skäl att ifrågasätta både prisets betydelse och juryns arbete, och frågan är om Polarpriset nu till sist har förlorat allt värde utanför de fina salongerna.

I år valde juryn som bekant Sting och Wayne Shorter. Jag har inget emot någon av dessa herrar, och hur mycket folk än vill reducera Sting till en flummig tantrasexmissbrukare så tänker jag inte låtsas som att ”Fields of Gold” inte är en av världens genom tiderna allra bästa låtar.

Men handen på hjärtat, kära jury, var det här det bästa ni kunde få fram? Känner ni att det funkar när totalt fem av tjugosex popvinnare är kvinnor? Känns det som att ni gjorde ett gediget val när ni förra året prisade Max Martin före David Bowie?

Att de missat Bowie, Michael Jackson och Prince kanske vi kan skylla på att juryn, liksom vi andra, trodde att vi skulle ha dessa tre i livet i många år än. Å andra sidan var alla tre vid liv när de var i den ålder Max Martin var när han fick priset, så jag tycker inte att det håller.

Men om vi bortser från att Max Martin men ingen av dessa tre popkungar ansågs vara värdig priset – vilket onekligen bör klassas som någon form av tjänstefel från juryns sida – så gnager ändå det där med fördelningen mellan kvinnor och män väldeliga.

Fem av tjugosex. Det är nitton procent kvinnor. En fullständigt oacceptabel siffra, även i de här sammanhangen. För det är ju inte så att det saknas kvinnliga kandidater. De flesta av oss kan lätt rabbla upp åtta kvinnor som förtjänat priset minst lika mycket – eller mer – som de sexton män som juryn valt i stället.

Så vad håller ni på med, Polarprisjuryn?

Det är förstås för mycket begärt att juryn ska ta hänsyn till mjuka värden, så låt oss hålla oss till kalla, klara saker som inte går att ifrågasätta. Ingen kan snacka bort Madonna ur det här. Ingen.

Snart fyra decennier som artist. Över trehundra miljoner sålda skivor. Så många monsterhits att det nästan är skrattretande. Turnéer som totalt dragit in in tolv miljarder kronor. Invald i Rock and Roll Hall of Fame. En självklar världsstjärna i över trettio år.

Och då bortser jag – som sagt – från att artister som Robyn, Lady Gaga och Beyoncé sannolikt hade haft helt andra karriärer om inte Madonna hade funnits när de växte upp. Samtliga de tre hade funkat fint som pristagare, för övrigt.

Jag tar inte heller hänsyn till att Madonna varit sin egen boss under en stor del av karriären, trots att även det har inspirerat tusentals unga musiker genom åren.

Frågan är vad juryn kräver. Det räcker uppenbarligen inte att ha en lång karriär. Eller att vara en mycket framgångsrik låtskrivare. Eller att sälja ohyggligt med skivor och konsertbiljetter. Eller att ha en stor samhällspåverkan. Eller att anses vara genredefinerande.

Så jag frågar igen: vad håller ni på med, Polarprisjuryn?

Superlegendaren Aretha Franklin brukar nämnas varje år inför prisutdelningen, men jag gissar att hon – liksom Madonna – även nästa år för stå tillbaka för någon annan. Någon annan som med åttioen procents sannolikhet är man.

Det är 2017. Skärp er eller lägg ner Polarpriset.