Förutsägbart att Polarpriset går till Sting

Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

Då var det dags igen. Den svenska utmärkelsen för extraordinära insatser i musikvärlden, Polarpriset, ska delas ut.

Sedan Stikkan Anderson instiftade detta pris har självfallet ingen av vinnarna på den populärmusikaliska sidan varit oförtjänta av priset, men en skulle kunna hävda att mönstret är något förutsägbart.

Visst har någon enstaka oväntad artist fått priset genom åren, men alltsomoftast rör sig priset inom en ganska snäv skara typer. Det behövs kanske inte sägas så mycket mer än att det inte sällan handlar om män med gitarr och solglasögon.

Förstå mig rätt, jag älskar män med gitarr. Det som brukar benämnas som gubbrock i folkmun är en genre jag sedan barnsben både avgudat och älskat, något jag fortfarande gör. Men anledningen till att jag gillat den genren sedan barnsben är för att den är så extremt lättillgänglig. Det är band och artister som sålt så många skivor och vunnit så många priser att det är löjligt, och det första jag som musikintresserad ungdom stötte in i var såklart akter som The Beatles och Bob Dylan.

Jag menar inte på något sätt att de inte är förtjänta av dessa priser och skivförsäljningar, snarare tvärtom. Men vi har sett och hört det nu. Bob Dylan går och och vinner Nobelpriset och Polarprisets kommitté kontrar med Sting. STING? Hur gick tankarna? Kanske det absolut tråkigaste valet till hands.

Visst är det så att The Police gjorde ett gäng riktigt bra album, det vet vi. Men det finns så många artister och band som skulle förtjäna den här uppmärksamheten mer än stalker-anthem-skribenten Sting.

Avslutningsvis den klassiska sidan av Polarpriset. I år gick det till Wayne Shorter, som jag för ovanlighetens skull hade lite koll på (den där klassiska biten brukar annars inte riktigt vara min tekopp). Hur som helst: en stilbildare och en fasansfullt duktigt saxofonist. Tyvärr lider den klassiska sidan av Polarpriset av samma problem som den för pop. Valet är dock roligare än Sting, vilket i ärlighetens namn nästan allt skulle vara.