Where’s The Music? – ”Den här låten och hela setet tillägnas Robert ’Strängen’ Dahlqvist” (fredag)

Norrköpings-festivalen Where’s The Music? smygstartade på torsdagen, men det är först under fredagen och lördagen som festivalen öppnar sina portar på allvar. Och arrangörerna presenterar ett fullspäckat schema.

Galleriet är en hyllning till nyligen bortgångne Robert ’Strängen’ Dahlqvist. Avled under gårdagen endast 40 år gammal.

Helgens första dag bjuder bland annat på spelningar med Magnus Carlson – Weeping Willows-sångaren släpper dagen till ära soloskivan Den långa vägen hem – och mer oetablerade bokningar som Hater, Rome Is Not A Town och Rein. Och det är de mindre artisterna och banden som utgör anledningen till denna festival; målsättningen är att skapa en plattform för framtiden, med hjälp av etablerade artister som nämnda Carlson; känd för den breda massan genom tv-sucéen Så mycket bättre.

Det blir snabbt tydligt att festivalens besökare är av blandad ålder, men samtidigt håller sig publiken till sina favoriter. Biljetterna är förmånligt billiga, vilket gör att Magnus Carlson-publiken med lätthet kan småprata sig igenom hans konsert, för att sedan gå hem (uppladdningen inför Melodifestivalen börjar redan vid utgången). Stämningen är god, men det blir lite väl mycket trivsel i de bakre leden.

Vid scenen håller dock Carlson ställningarna med sina northern soul-inspirerade nytolkningar, fina versioner av Jill Johnson och Lisa Ekdahl och en röst som alltid håller vad den lovar. Han är med lätthet en av Sveriges mest charmiga artister, som dessa dagar flankeras av giganter som Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfeš. Bandet utgörs av fullblodsproffs. Men borde det inte ha svängt mer?

Min kväll börjar dock med Stockholmsbandet Gestures – distad garagerock – på Saliga Munken; en pub som utgör raka motsatsen till Värmekyrkan, där Carlson spelade, vars takhöjd sträcker sig 30 meter över betonggolvet. Takhöjden är med andra ord svindlande. Lokalen användes ursprungligen som ångpannecentral, men dessa dagar höjs temperaturen av andra orsaker. Jag hade gärna svettats till ett dansgolv med northern soul-favoriter.

Ett stort antal av festivalens spelningar äger rum inom gränsen för det så kallade Industrilandskapet och att bara befinna sig i området är fängslande – byggnaderna och arkitekturen får en att kastas tillbaka i tiden. Andra konsertlokaler som Saliga Munken, Cromwell, Black Box/Dynamo och Arbis angränsar till denna plats. Det är befriande att området är relativt begränsat – Way Out West är ett skräckexempel i jämförelse.

Gestures övertygar och bandets medlemmar Sick Vic, Don Jovi och Simon fångar en rå känsla som känns i hela kroppen. Och sångaren Sick Vicks t-shirttryck som stoltserar med italienska skräckfilmen Suspiria tyder på god smak (Goblins soundtrack slår det mesta). I slutet av setet kommer dock det dystra beskedet: ”Den här låten och hela setet tillägnas Robert ’Strängen’ Dahlqvist.” En av Sveriges bästa gitarrister.

Svensk rock hade inte funnits utan The Hellacopters och även om Strängen inte fanns med från början, så har åren 1999-2008 satt sina tydliga spår. Uddevalla-sonen anslöt i samband med Grande Rock-turnén 1999. Alldeles nyligen släppte Strängen sololåten ”Bangatan”.

Jag fick min rock ’n’ roll-skolning genom The Hellacopters, det har inte resultatet i något praktiskt utövande, men jag känner igen bandets riff på kilometers avstånd. Gestures visade prov på denna kunskap.

Efter spelningen är det dags att bege sig till teaterhuset Arbis, även kallat sextemplet, med anledning av swingersklubben som hållit till i källarlokalerna. På scen står Malmöbandet Hater, vars sound rimmar illa med swingersklubbar och fria sexuell lekar. Ljudbilden är snarare återhållsam, tillknäppt på ett bra sätt, vilket förstärks av musikens vemodiga karaktär. Sångerskan Caroline Landahl har något alldeles extra och får de mest lågmälda partierna att engagera.

Den 10 mars släpps fullängdsdebuten You TriedPNKSLM Recordings. I likhet med majoriteten av bokningarna på denna festival har inte Hater hunnit släppa sitt debutalbum. Det ger en skön stämning, banden är taggade och publiken känns genomgående intresserad.

Efter att ha sett Magnus Carlson, blir det återigen punkrock och denna gång heter bandet Night Terror. Dessvärre ha de råkat ut för schemastrul; i appen står det rätt tid, medan den trycka versionen har en senare speltid. Trots dålig uppslutning blir det en högoktanisk spelning, där Madeleine Frankie använder strålkastarljuset på bästa sätt. Publiken sitter tryggt i salongens biostolar, samtidigt som Frankie tar i från tårna. Black Box är en udda spellokal, som kanske inte är systemanpassad för ändamålet. Det blir ändå en helt ok spelning.

På vägen hem avrundar jag med KNASH på Cromwell – de spelar senaste singeln ”Hey Red” för Mensköping. Ett bra sätt att avrunda en kall fredagskväll i början av februari. Morgondagen börjar med begåvade Sarah Klang.