Alice b släpper omfattande box och spelar på Klubb HYMN

Den 4 februari gästar Alice b Klubb HYMN på Oceanen. I ryggen har Alice en omfattande samlingsbox, men på scen blir det inga utsvävningar, endast gitarren och rösten – en röst som förtrollat publiken ända sedan 2012 års självbetitlade debutalbum.

Alice Marie Botéus har musiken som ledstjärna; vid sidan om solokarriären agerar Onsala-dottern sångare och låtskivare i shoegaze-bandet School ’94, med jämna mellanrum syns hon bakom skivspelaren och när tillfälle ges arrangeras festen på egen hand. Senast tillsammans med Luxury-grundaren Rasmus Hansén (soloskivan Så unga släpptes på nämnda skivbolag, liksom School ’94-tolvorna Like You och Bound).

Jag behöver inte göra en omfattande enkätundersökning för att belysa Hanséns inflytande över dagens Gbg-scen. Luxury har under de senaste 10 åren arrangerat de bästa festerna och släppt den bästa indiemusiken. Agent blå‘s nya singel ”(Don’t) Talk To Strangers” befäster positionen. Men vilken roll har Rasmus spelat för Alice?

”Men Rasmus trodde på mig, och har blivit en väldigt nära vän som bara finns där jämt, älskar honom verkligen”

– Rasmus har betytt väldigt mycket, det var lite som att han gav mig hopp igen när jag skulle få släppa min andra skiva. Det gick ju ändå fyra år, det var inte alls så jag hade planerat det. Jag tänkte ju släppa en varannat år, jag hade ju materialet men inte resurserna. Det kändes lite hopplöst där ett tag faktiskt, att jag kanske bara skulle skita i allt och bara fortsätta lägga upp SoundCloud-skisser och börja en utbildning eller något. Men Rasmus trodde på mig, och har blivit en väldigt nära vän som bara finns där jämt, älskar honom verkligen.

Alice ger ett ödmjukt och varmt intryck. Hon är öppen med sina känslor och denna attityd speglar även hennes aktuella och andra soloalbum Så unga – ett album som dröjde fyra år efter den hyllade debuten. Under den här tiden har Alice hunnit spela med Håkan Hellström på Ullevi, hyllats av Pitchfork och skiljts från sin dåvarande flickvän. Alice har själv kallat Så unga för en ”sorgeskiva”.

Det har med andra ord hänt en hel del de senaste åren, inte minst musikaliskt. 2012 års självbetitlade debut har en relativ rak popådra, rotad i Göteborg och präglad av ungdomlig rastlöshet. Singeln ”I den här staden” från 2011 är ett bra exempel.

På senaste albumet är 80-talets indiescen tydligare än någonsin – en referens som stämmer väl överens med School ’94. Under nämnda årtionde etablerade sig indiegenren som fenomen, där dysterkvistar som Harvey Williams – Another Sunny Day, Blueboy och The Field Mice – fick fritt utrymme. Öppningsspåret ”Vakna” ger samma skimrande och vemodiga stämning.

Är det svårt att hålla isär soloprojektet och School ’94? Jag tycker att de ligger relativt nära varandra musikaliskt, luftigt 80-tal. 

– Nej inte alls, i början var det kanske lite förvirrande att både skriva text på svenska och engelska men rent musikaliskt så har det inte varit svårt. Vi är ju fyra personer som alla är delaktiga i varandras grejer när vi gör låtar, vi gör liksom musiken tillsammans. Det är skönt att kunna jobba på det sättet vid sidan av att sitta ensam hemma med gitarren, det är verkligen helt olika grejer.

– School betyder extremt mycket för mig och har hjälpt mig jättemycket på ett personligt plan, att utvecklas genom musiken och projektet gav mig självförtroende att börja tro på mig själv igen som musiker.

Vid en mängd tillfällen har jag sett Alice på olika Gbg-klubbar. Det är uppenbart att livemusik och klubbvärldens umgänge lockar, medan andra delar undviks till varje pris. Alice har i tidigare intervjuer berättat att klubbsfären kan göra henne obekväm, medan andra delar känns som ett andra hem. En sak är dock säker, spelar Rome Is Not A Town, finns Alice på plats. Delar av hennes kompband består nämligen av medlemmar därifrån.

Det måste vara grymt att ha medlemmar från Rome Is Not A Town i bandet. Ett av Göteborgs bästa liveband.

– Jag vet, är megastolt över att det är så. Det är ett av mina favoritband att se live. Inte bara för att det är just dem utan för att de är så fruktansvärt bra också.

”Jag går ju på en del småspelningar här och var och hoppas på att se något som jag gillar”

Försöker du hålla dig uppdaterad när det kommer till lokala band?

– Ja, eller jag tror det. Men på sistone har jag inte riktigt brytt mig så mycket, eller sett så mycket som jag tyckt varit gött faktiskt, men ibland så. Jag går ju på en del småspelningar här och var och hoppas på att se något jag gillar. Då brukar jag vara rätt bra på att sprida ordet, då vill jag att alla andra också ska höra det.

Hur gör du själv för att fånga publiken?

– Hm, tja… Jag fokuserar nog främst på att berätta texter mer än att ha ett ”ösigt gig”, jag är ju väldigt låst vid min plats där framme eftersom jag sjunger nästan hela tiden i varje låt. På Så unga har jag medvetet lite fler instrumentala luckor för att kunna lämna mikrofonen och gå runt lite grann, skrattar Alice.

Den 4 februari blir det som sagt en solospelning, tillsammans med Stockholmsbaserade Matilda Wiezell från gruppen Melby. Det blir med andra ord två spelningar med artister som ofta omger sig med andra begåvade musiker.

Antar att skillnaden är stor om en jämför med en fullbandsspelning?

– Ja, det blir ju mer frihet, jag kan ändra setlisten 10 ggr innan jag går upp på scen, repa när jag känner för det och öva på att lära känna låtarna som de är med bara mig och gitarr. När jag är ensam så går jag mycket på vad det är för ställe eller stämning.

Alla som har någorlunda koll på Alice b’s musikkarriär, vet att hon spela in covers med jämna mellanrum. Det har bland annat blivit fina versioner av Niki & The Dove, Thåström och Veronica Maggio. Kent-tolkningen ”Vad två öron klarar” är en av de mest omtalade.

Det var många som gillade din version av Kents ”Vad två öron klarar”. Är det läskigt att spela in andras musik? Kan tänka mig att fans är lite kinkiga.

– Ja, det var himla roligt. Jag har inte direkt en tanke på vad folk ska tycka om covers, det är mer en kul grej att göra när jag har tråkigt hemma. Bara en tolkning. Kanske för vissa en slakt, för andra inte. Så som det blir.

Finns det någon aktuell låt som du kan tänka dig att tolka?

– Hm… Måste nog fundera lite. Kanske Ryan Adams ”To Be Without You”, fast göra om texten till svenska. Tror att det skulle kunna gå på något sätt.

Föreställer mig låten på svenska, hade gärna hört Alice närma sig låten på dess egna villkor. Det hade varit kul om hon höll fast vid den sensomriga country-känslan. Blir påmind om att jag inte lyssnat på Ryan Adams sedan Gold-skivan från 2001. Hur som helst vore det roligt att höra förstnämnda låt tolkas på Oceanen. Spinner vidare på coverspåret.

Skulle du kunna tänka dig att ställa upp i Så mycket bättre?

– Ja absolut, däremot verkar det ju svinjobbigt att bo så tätt inpå massa främlingar och spela in hela dagarna, men att tolka andras låtar på det sättet verkar väldigt kul!

Svaret förvånar inte särkilt mycket. Alice är känd för att ha integritet. Själva skapandet är helt enkelt viktigare än att nå rätt folk, det finns inget självändamål med att umgås i rätt sammanhang. Alice håller sig gärna på sin kant, där den kreativa friheten går före storbolagens ”hjälpsamma hand”.

”Jag lyssnar på musik från morgon till kväll och står inte ut med tystnaden”

Vad symboliserar musik för dig?

– Oj, stor fråga! Musik symboliserar… Typ allt som finns, svårt att direkt sätta ord på det såhär men musik är liksom allt som finns för mig och om det inte är det, vill jag att det ska vara det. Jag lyssnar på musik från morgon till kväll och står inte ut med tystnaden.

Kan du minnas den första låten som verkligen gjorde avtryck på dig? 

– Jag minns när jag blev helt besatt av låten ”Hedonism” med Skunk Anansie, jag var typ 6-7 år? Spelade upp den för min barnvakt flera gånger. Jag har väldigt lätt för att bli helt uppslukad av något som jag gillar. Skulle kunna göra en spellista med alla låtar som jag spelat sönder, det är för många. Men jag tycker synd om mina grannar, de hör ju om jag fått dille på någon låt för jag spelar den säkert 100 ggr om dagen om och om igen.

Blir du någonsin trött på att skriva låtar, arrangera och så vidare? Vad gör du vid dessa tillfällen?

– Oh ja, flera gånger, de stunderna eller tiderna känns ju helt förjävliga faktiskt, då brukar jag i protest ställa undan mina musikgrejer bara för att inte bli påmind om att jag inte pallar eller kan. Lägga det på hyllan liksom och försöka prata sans med mig själv. Jag pratar mycket med mig själv.

”Det blir på något sätt en slags slarvig 10-årsbox med inspelningar från 2005-2016”

Du släpper en minst sagt matig samlingsbox idag, döpt till Mega (skisser 2005-2016). Ett bevis på att musiken tar upp det mesta av din vakna tid.

– Det var en ganska sjuk idé från Rasmus, vi snackade om det och jag kände lite såhär, varför inte? Det blir på något sätt en slags slarvig 10-årsbox med inspelningar från 2005 till 2016. Så inte ens 10 år. Ja du hör ju, det är en väldigt spontan grej, men jag har ändå suttit hela hösten och valt ut låtar till den. Det har varit extremt rörigt i huvudet och samtidigt mycket oro för ”vad andra ska tycka”, det är ju en ganska kaxig sak att göra. Ingenting är ju färdigt eller särskilt bra inspelat. Det är bara skisser, mig och mina tankar.

Hon tillägger:

– Det känns skönt att släppa det också och gå vidare, se på allt med lite perspektiv och bara ”ah det var så jag hamnade här, fett”.

Det har pratats om ny musik i olika sammanhang, men när jag frågar om 2017 blir svaret inte särskilt uttömmande.

– Ingen aning.

En sak står dock utom alla rimliga tvivel – lördagen den 4 februari står Alice b på Klubb HYMNs scen på Oceanen. Men dessförinnan går det även att se Alice på Filmfestivalen. Filmfönstret på NK/Östra hamngatan får nämligen besök imorgon (andra bokningar under filmveckan är bland annat Ikhana, Kristofer Åström och Pale Honey).