Jennie Abrahamson – Reverseries

unnamed

Jennie Abrahamson gör vemodig elektropop som lyckas vara både dramatisk och lågmäld. Det här är inte musik att skratta eller dansa till. Här finns en allvarsam eftertänksamhet, en mörk underton, som oroar och lockar. Texterna kretsar kring det skeva i tillvaron, känslan av frustration och otillräcklighet, inre och yttre konflikter. Budskapet kan anas, särskilt på det starkaste spåret ”Not In My Name”, även om det aldrig blir lika tydligt som i den hyperpolitiska urladdning som skivåret 2016 bjöd på.

Det som imponerar mest är den felfria produktionen, ett snyggt och välpolerat sound, både retrobetonat och samtida. Drömskt, luftigt, suggestivt. Över lätta elektrobeats svävar Abrahamsons röst, sval och klar. Just det där perfekta och kyligt distanserade gör att jag stundtals får svårt att engagera mig i låtarna. De griper inte riktigt tag eller berör mig på djupet. Jag önskar att Abrahamson vågade bli ännu argare, mer sårbar, mer desperat.

Ändå är Reverseries som helhet en njutbar lyssningsupplevelse och i mitt tycke ytterligare ett kliv framåt i hennes konstnärskap. Melodierna är skarpare i konturerna och mer genomarbetade än på förra albumet Gemini Gemini. Dock saknar Abrahamson fortfarande den där fullträffen som kan ge henne en självklar plats på elektropophimlen tillsammans med likar som Lykke Li, Robyn och Susanne Sundfør. En upptempodänga hade inte skadat bland all melankoli.

[How Sweet The Sound, 20 januari]

7