Nynningen på Pustervik – comeback som överträffade alla förväntningar

1200x630bf

På tågresan till Göteborg, för att se Nynningens återföreningsspelning på Pustervik, läser jag Pitchforks albumårslista. Topp-5 utgörs av Solange, Frank Ocean, Beyoncé, Bon Iver och Kanye West. Jag gäspar åt trendnervositeten och förutsägbarheten. 2009 skulle man gilla gitarrpop (som Girls och The Drums), förra året var det elektronik a la Jamie XX som gällde. I år är det tydligen rnb och narcissistisk hiphop. Inte så att jag tycker nämnda skivor är dåliga, speciellt de båda Knowles-systrarna har gjort riktigt fina, sammanhållna verk i år. Men förutsägbarheten och att ”alla med koll” verkar hålla med varandra varje år, oavsett vilken genre som är het för stunden, gör mig trött. Det är inte artisterna det är fel på, utan musikklimatet.

Jag släpper detta när jag går av tåget, men kommer att tänka på det några timmar senare när en ung kvintett vid namn Orkan kliver på scenen som förband till Nynningen. De blåser omkull mig fullständigt redan i första låten. Saxofonen är så tung att jag nästan ramlar. Texter och musik hämtar tveklöst inspiration från 70-talets progg, vilket de inte alls sticker under stol med, och de funkar därför perfekt som kvällens förband. Men framför allt slås jag av tidlösheten, av hur fria de står från trender och förväntningar. Och hur de sannolikt aldrig kommer hamna på några årsbästalistor, men hur de heller aldrig kommer bli daterade.

I publiken (det är utsålt) är det många som var med i början av 70-talet och först råder viss skepsis till det för många okända förbandet. För varje låt som går vinner Orkan dock över fler och fler och när de lämnar scenen som ett av de mest imponerande förband jag sett på flera år har de vunnit hundratals nya fans. De är till och med så bra att jag i slutet av deras set tänker att det inte gör något om Nynningen visar sig underprestera.

Låt mig kort presentera Nynningen för den eventuellt oinvigda. Nynningen fanns i olika konstellationer 1971-1980 och har efter det endast gjort någon enstaka spelning ihop. Fyra album blev deras gåva till eftervärlden, men även dessa har olika uppsättningar musiker och inriktning så ett återförenat Nynningen innebär inte per automatik att det blandas hejvilt från karriären.

Det som gör att jag håller Nynningen som det allra bästa proggbandet som funnits i Sverige är att de blandade knivskarpa politiska texter med att vara väldigt drivna musikaliskt. Speciellt gitarristen Bengt Blomgren håller jag som Sveriges vassaste gitarrist genom tiderna och hans samspel med klaviaturspelande Bernt Andersson vilar som ett signum över många av proggrörelsens största stunder. Jag har till och med en spellista på Spotify som heter ”Bengt Blomgrens bästa solon”, vilket samtidigt är hela musikrörelsens bästa solon.

Det är sagt att de denna kväll ska spela hela För full hals, albumet med översatta Majakovskij-texter från 1973, samt några låtar till. Det gör de inte – de skippar ”Bolsjevikernas parti”, vilket är lite synd för den är fin. Men kanske för politiskt inkorrekt 2016. Resten av låtarna spelas däremot, men inte i samma ordning som på albumet.

Redan i första låten, ”Atlantiska Oceanen”, visar bandet att de inte är här för att sprida nostalgi. Texterna och låtarna står sig otroligt bra, och med så förstklassiga musiker ges låtarna en musikalisk kostym som är lika mycket 2016 som 1973, trots att förändringarna inte är större än att musikerna har 43 år mer erfarenhet. Blomgren, Andersson och basisten samt Pusterviks-inventarien Nikke Ström framstår som Sveriges mest samspelta enhet, trots att de endast spelat ihop högst sporadiskt sen tiden i Tottas Bluesband. Per Melin på trummor bidrar naturligtvis också till att det låter uppseendeväckande bra. Blomgren avfyrar några ruggiga solon som nästan får mig att skratta av upphetsning. Han är enorm.

Annars är det Tomas Forssell som agerar bandledare. På albumet är det Totta Näslund, som ju är död sen ett antal år, som sjunger det mesta men Tomas försöker inte låta som Totta och gör det utmärkt på sitt sätt. Amanda Werne (Slowgold) gästar i ”Se så tyst det är i världen” och senare också i ”När tingen börjat klarna” från 1974-skivan. Sistnämnda låt är magisk i Amandas och bandets händer. De är också förstärkta av tre saxofonister som gör allt rätt och tillför enorm tyngd.

Det spelas fler låtar efter att För full hals klarats av, bland annat några som Tomas släppte solo. För många troligen okända, men igår framstod de som klassiker. I avslutningen bjuds även Orkan upp för kör och cirkeln sluts. Det handlar inte om nostalgi, det handlar om att inget blivit bättre sedan kampen som fördes på 70-talet och att den behövs igen. Två generationer, med samma ideal, på scenen tillsammans. Hoppet återvänder.

Oavsett vilka förväntningar man kan ha haft på Nynningens comeback så överträffades de med råge. Detta var som sagt ingen nostalgitripp, detta var fantastiskt på riktigt och någonstans där igår, kanske när Nynningen och Orkan stod på scenen samtidigt, kändes det som att vi nog fan ska få ordning på den här världen till slut.