Här följer andra delen av vår lista över Årets bästa album 2016. Idag är det platserna 25-11 som gäller. Massor med godis. (Plats 50-26 hittar ni här).
25. Saul Williams – MartyrLoserKing
Saul Williams, med sin bakgrund som poet, skriver hiphoptexter som ingen annan. På MartyrLoserKing fortsätter han tackla politiken och existensen på sitt helt egna sätt – vackert, ilsket, melankoliskt. Musikaliskt har han hittat tillbaka till de futuristiska beats som gjorde hans skivor från det tidiga 2000-talet till mästerverk.
24. Deftones – Gore
Det åttonde studioalbumet från alternativmetal-bandet Deftones kom som en brutal och vacker smäll i april. Bandet, som turnerar flitigt, hade flaggat för skivan långt innan den kom och sedan 2012 års Koi No Yokan var suget stort. Som tur var så kändes väntan värd i efterhand då plattan blev en fullträff – Gore kan enkelt beskrivas som det Sacramento-baserade bandets bästa släpp sedan ikoniska White Pony från 2000.
23. Weyes Blood – Front Row Seat to Earth
Natalie Mering har länge varit något av en skuggfigur inom 10-talets våg av 70-talsinfluerad folk, ändå var ingen riktigt förberedd på den briljans som visade sig prägla Front Row Seat to Earth. Symbiosen mellan det vackra och det lite kusliga är rakt igenom fängslande, och det är svårt att inte låta sig förföras av hennes varma röst. Att albumet dessutom råkar inkludera några av årets starkaste låtar, “Do You Need My Love?” och “Generation Why”, gör inte saken sämre.
22. Death Valley Girls – Glow In the Dark
När det gäller independentmusik och gitarrband har Los Angeles verkligen tagit över fanan från New York, där band som Crystal Stilts länge dominerade illusionen av retro-cool. Runtomkring Fullerton-baserade Burger Records har istället en gräsrotskultur bildats. Även om de låter nästan vem som helt släppa en kassett har de samtidigt vaskat fram alla guldkornen. Death Valley Girls har på sitta andra album Glow In the Dark utvecklats till bandet som allt. En bättre garageplatta kommer inte på flera år.
21. Angel Olsen – My Woman
Få musiker i världen skapar just nu musik med sådan total självklarhet som Angel Olsen. Det är imponerande att bevittna en musiker som verkar på så fruktansvärt hög nivå och ändå ständigt utvecklas och rör sig framåt. My Woman är en uppvisning i känslomässig sårbarhet och musikalisk självsäkerhet som just nu saknar motstycke.
20. Frida Hyvönen – Kvinnor och barn
Frida Hyvönen har alltid varit en briljant textförfattare och Frida Hyvönen på svenska är överjordisk. Att lyssna på Kvinnor och barn är som att smygläsa någons dagbok. Det är sorgset, sårigt och andlöst vackert. Texterna, den karaktäristiska rösten, det medryckande pianot – det är omöjligt att värja sig.
19. Rihanna – ANTI
Rihannas karriär har krönts av hit efter hit efter hit, men hon har aldrig utmärkt sig som en albumartist. Fram tills i år, that is. På ANTI finns inte samma behov som tidigare att bara åstadkomma listettor utan i stället är albumet fyllt av enhetlig förnyelselusta och suggestiva undertoner där sångerskan utforskar andra genrer och vägar än tidigare. För en världsstjärna av RiRis kaliber är det helt rätt riktning att gå i.
18. Little Jinder – Allting suger
Det pratas ofta om sviraren Little Jinder, provokatören Little Jinder och, om än inte lika ofta, producenten Little Jinder. I och med Allting suger (vilken jävla albumtitel!) borde det pratas avsevärt mycket mer om låtskrivaren Little Jinder! För den verkliga storheten i Allting suger, alltså det som kommer överleva även när produktionen eventuellt känns daterad (jfr. 80-talet), är låtarna. Ingen kan, eller vågar, skriva som Josefine, och det är vi tacksamma för.
17. 40 Watt Sun – Wider Than The Sky
Tyngd får stå tillbaka för melankoli och vackra melodier – och plötsligt har brittiska doom metal-bandet 40 Watt Sun mer gemensamt med Red House Painters än med Black Sabbath. Andra albumet Wider Than The Sky går i långsamt tempo, petar i gamla sår och ältar tillkortakommanden. Ett närmast fulländat soundtrack för höst- eller vinterdepressionen.
16. Emma Ruth Rundle – Marked For Death
Emma Ruth Rundle (Red Sparowes, Marriages mfl) bevisar än en gång att det är som soloartist hon funkar allra bäst. Med reverbade gitarrmattor och dramatiska melodier hamnar Emmas ljudlandskap rätt nära LA-kollegan Chelsea Wolfes – fast minus lite av gothaspekten. Skört och tungt på en och samma gång, men framför allt bländande vackert.
15. Swans – The Glowing Man
Swans fjortonde fullängdare är tredje och avslutande delen i triologin som inleddes med The Seer (2012) och fortsatte med To Be Kind (2014). The Glowing Man är ännu en mastig dubbel som sammanfattar precis allt bandledaren Michael Gira företagit sig genom åren – från dissonanta no wave-experiment till storslagen mörk psykedelisk rock och kuslig mollstämd americana. Och därmed sluts cirkeln.
14. Heron Oblivion – Heron Oblivion
På pappret lät ett samarbete mellan Espers trummis/sångerska Meg Bairds väna folkröst och Comets On Fires gitarrexcesser möjligen som ett spretigt projekt. Det tar dock inte mer än någon minut in i inledande “Beneath Fields” för att inse att de var som gjorda för varandra. Sedan fortsätter det i samma imponerande stil. Kontrasterna mellan ljuva sångpartier och ständigt återkommande gitarrkaskader gör det här till en av årets mest spännande debuter. Absolut toppklass rakt igenom.
13. Car Seat Headrest – Teens Of Denial
Efter ett dussin egenutgivna album tog Car Seat Headrest steget från att vara Will Toledos sovrumsprojekt till att bli en fullskalig rockorkester. Med otroligt välsnickrade låtkompositioner och textmässig träffsäkerhet skapade bandet ett ångestladdat soundtrack för en ny generation av vilsna unga vuxna som dessutom blåste nytt liv i indierock-genren när det som mest behövdes.
12. ANOHNI – HOPELESSNESS
Ett elektroniskt protestalbum som exploderar av ilska, desperation och kamplust, sätter eld på nattklubbar och dansgolv, slår sönder förtryckande samhällsstrukturer och imperialistisk terror, skövlar skogar, översvämmar hav och förgör allt i väntan på apokalypsen och mänsklighetens undergång.
11. Hurula – Vapen till dom hopplösa
En samtidsplatta om en sargad nutid. Ökade klassklyftor, bostadsbrist, otrygga förorter och behovet av ständig verklighetsflykt. Vapen till dom hopplösa är svenskt vemod som ger sitt uttryckt i distade gitarrer och bestämda trumslag. Robert Hurula åstadkommer med albumet en kampsång som får dig att vilja dansa och skrika dig hes ända tills att något tar dig ”hem till himmelen och tillbaks igen”.
Spellista med en låt från alla bidrag på listan som publicerats hittills samt de som var med på vår EP-lista. Listan fylls på efterhand som vi räknar ner.
