electriXmas 2016 – synth-Sveriges traditionella julfest levererade som vanligt

electriXmas är en institution i synth-Sverige, lika självklar som en gång Arvikafestivalen. Årets upplaga bjöd på ungersk synthpop, EBM, dansant powernoise, ett svenskt flaggskepp – och så ett band som borde nå en betydligt större publik. Läs Anton Lindskogs rapport.

Black Nail Cabaret inleder årets electriXmas på en av Inkonsts mindre scener – och det märks att den ungerska duon är ett okänt namn för många av besökarna. Glamorösa, ständigt svartklädda sångerskan Emke gör ikväll sin första spelning ihop med nya keyboardisten Krisz.

Tyngdpunkten ligger på senaste albumet ”Harry Me Marry Me Bury Me Bite Me” (2015). Musiken är dock inte lika fantasifull som albumtiteln. Black Nail Cabaret är fast förankrade i 80-talets mörkare synthpop utan att tangera dramatiken eller melodikänslan hos förebilderna. Det är inte alls oävet. Men en parentes i sammanhanget.

För det är efterföljande Wulfband som på allvar sparkar igång festen! Den hemliga svenska EBM-duon gör hård och aggressiv men catchy old school-EBM helt enligt den minimalistiska form som en gång stöptes av band som DAF och Nitzer Ebb – men med humor och finess som får dem att sticka ut bland övriga efterföljare.

Wulfband har på kort tid blivit ett stort namn i ”synthkretsar”. De är en mycket energisk och medryckande liveakt (tidigare recension här) och gensvaret låter inte vänta på sig. En moshpit av glada svettiga, svartklädda synthare i spridda åldrar fyller snart rummet.

Krummi Björgvinsson i Legend

Krummi Björgvinsson i Legend

Vi beger oss mot Inkonsts stora scen där kvällen fortsätter i den tyngre elektroniska musikens tecken. Iszoloscope gör en blytung, brusig hybrid av powernoise och modern dansmusik.

Yann Faussurier, mannen bakom projektet, alternerar mellan laptop, mixerbord och att dansa frenetiskt medan videoprojektionerna fladdrar förbi i takt i bakgrunden. Beats och oljud står i centrum men bryts av för melodiösa partier. Det är en stilblandning som inte ligger fjärran från två andra projekt där vi också återfinner frontmannen:  iVardensphere och Memmaker. Det är inte helt lättgenomträngligt men fascinerande att lyssna/se på/dansa till.

Iszcoloscope har under hösten varit förband på kvällens headliner Covenants Europaturné. Med tyske Daniel Myer (från bland annat Haujobb och Architect) som senaste tillskott har det helsingborgska flaggskeppet antagit en mycket stark livesättning under sitt trettionde (!) levnadsår. Och ikväll är det generöst med hits!

Konsertintrot som sätter den karaktäristiska ”Blade Runner”-stämningen leder rakt in i publikfavoriten ”Like Tears In Rain” (en titel som för övrigt är hämtad från Rutger Hauers klassiska monolog i nämnda ”Blade Runner”). Bland kvällens höjdpunkter hör ”The Men” som växer och låter än mer storslagen när Daniel Jonasson får träda fram från sin synth och sjunga duett med Eskil Simonsson – frontmannen som blivit allt mer pratglad på senare år. Och inte minst ”Stalker”, låten som en gång visade vägen från de tidiga åren med EBM och abstrakt techno mot mer melodiösa tongångar.

Jag har sparat det bästa till sist: Trots en överlag stark line-up spelar isländska Legend i en egen division. Vad gäller scennärvaro är de i en klass för sig själva och sångaren Krummi Björgvinssons långa erfarenhet efter att ha frontat det flitigt turnerande hardcorebandet Mínus under större delen av 00-talet gör sig påmind. Från ögonblicket då han ger ifrån sig ett ursinnesvrål för att sedan börja slänga runt med mikrofonstativet till det Suicide-klingande introt som öppnar inledande ”Virgin”, är det fullkomligt hänförande att se på.

Se fler bilder från kvällen här.