Systraskap med gäster på Södra teatern – en kväll att minnas

Arkivbild. Foto: Herman Dahlgren / Rockfoto

Arkivbild. Foto: Herman Dahlgren / Rockfoto

När jag går upp för trappan på Södra teatern blir jag plötsligt osäker, är det hit jag ska eller? Jag vet ovanligt lite om konserten jag snart ska se.

I baren träffar jag en kompis, hon är där för att se Maxida Märak och jag säger att jag tror att hon är en av gästartisterna ikväll men inte huvudnumret. Vi tvekar. I pressutskicket jag fått står det att det är en kväll vi inte vill missa. Och den här kvällen kommer att stanna i mitt minne för alltid, men det vet jag inte då, när jag står och köar i trappen medan teaterklockan ringer att det är dags att gå in.

Jag älskar Södra teatern. Deras medvetenhet genomlyser allt ifrån restaurangens meny till bokningarna de gör till sin scen. I princip all personal (egentligen alla, utom killen i baren som inte tittar på den som beställer, så pass att personen bredvid mig undrar vad det är som är så spännande bakom henne) är alltid väldigt trevlig och hjälpsam och lokalerna är fina, för att inte tala om utsikten.

Jag hittar min plats, där nummerskylten försvunnit och väntar. En nedpitchad androgyn röst hälsar oss välkomna och presenterar kvällen. Vi är här för att se Systraskap. Ikväll har duon, Sabina Wärme och Amanda Lindgren, besök av den redan nämnda Maxida Märak, Adam Tensta och Marit Bergman. Den hemliga gästen är Frida Hyvönen.

Redan iförsta numret känner jag rysningen från nacken ner till mina chipsfingrar (jag hann inte äta middag) och vidare från mina bröst ner till smalbenen.

På scenen finns flera mikrofoner, duon har varsin mick som förvränger deras röster till en djup stämma och varsin där deras klara röster får höras. De har med sig trumpet, trummor, synth, tuba, flöjter och bas – och då har jag säkert glömt något.

Systraskap spelar elektronisk punkig dansmusik med en släng av ”otippat” – om otippat vore en genre. Jag sittdansar på mitt sammetssäte och undrar varför vi inte står upp.

Adam Tensta är först ut av gästerna. Han är fantastisk och tackar ödmjukt när han går av scenen (och går därifrån). Maxida Märak är den andra gästen. Hennes styrka fyller upp lokalen. När Marit Bergman presenteras håller jag tummarna för att det är min favoritlåt ”I Will Always Be Your Soldier”. Det är det inte.

Efter att Marit Bergman spelat och Systraskap återigen kör sina egna låtar slutar de plötsligt spela och ser förvirrade ut. Ett larm har gått igång. Vi tittar oss omkring. De kliver av scenen och lamporna tänds. Det är brandlarmet som har gått och hela huset utryms. En brandbil kommer och vi blir tillsagda att ställa oss på torget.

Efter ett tag har artisterna också hittat dit och ställer sig på en bänk och fortsätter a cappella. Vi sjunger ”Gläns över sjö och strand”, någon lånar ut sin halsduk till Marit Bergman som står i sin glitterklänning och snabbt lär ut stämmor till de andra så att de kan fortsätta sjunga.

Efter dryga 10-15 minuter i kylan får vi gå in igen. Jag hinner köpa en påse chips till och ett glas vin och går tillbaka. Konserten återupptas. Frida Hyvönen dansar in i en kroppsstrumpa med clownkrage och sambaorkestern  Feministas acidas hinner framträda innan konserten avslutas med en lång lista av personer Systraskap vill tacka.

När jag stod ute på Mosebacke torg funderade jag på om det kunde vara någon som medvetet försökt sabotera. Med tanke på det rådande samhällsklimatet där konspiratoriska rasister hotar kvinnor, feminister och alla som bryter mot normer så känns det inte som en helt galen tanke.

Vi får aldrig veta orsaken till brandlarmet, kanske är det någon i köket som flamberat för nära brandvarnaren – men jag tror att det var universums sätt att väcka oss ifrån vår dvala där mänskliga rättigheter kränks dagligen utan att vi reagerar.

Tack Systraskap. Tack för allt.