Mink DeVille – för evigt inskrivna i musikhistorien

p01bqstx

HYMNs skribent Ernst Adamsson Borg gräver än en djupt gång i den lite mer bortglömda delen av musikhistorien och den här gången berättar han historien om rockbandet Mink DeVille.

”How about Mink DeVille? What can be cooler than a fur-lined Cadillac?”. Så sa tydligen en av bandmedlemmarna när ett bandnamn skulle väljas. Mycket coolare än så blir det nog inte, en pälsklädd Cadillac har varit många storstjärnors val av transportmedel. Bara googla på ”Isaac Hayes Cadillac” så förstår ni vad jag menar.

Nu blev frontmannen, Willy DeVille, inte riktigt den superstjärna han förtjänade. Men bra musik gjorde han oavsett.

År 1970 stack Willy DeVille, eller William Paul Borsey som var hans födelsenamn, till London för att ragga bandmedlemmar till ett projekt som skulle spela den musik han älskade; musik med hjärta, som soul, blues och R&B. Men tyvärr gick det i stöpet, inga medlemmar hittades och den unge Borsey for tillbaka till USA och hamnade i San Francisco.

I San Francisco började det dock arta sig och han fick ihop ett band som verkade vettiga nog. I mitten av 70-talet lyckades han lura med dem till New York. En stad han gärna vistades i som ung, och det var även en stad känd för ett sound som DeVille älskade – The Brill Building Sound. Men Brill Buildings låtskrivare och musiker var inte riktigt lika heta vid tiden Mink DeVille kom till New York. I staden var det nu en annan plats som var lite coolare än alla andra: CBGB, 315 Bowery, Manhattan. (En sanning med modifikation, det fanns rätt många coola ställen på Manhattan under 70-talet…)

Det som kraschar lite i storyn är väl att CBGB’s inte riktigt är en lokal känd för sitt stora utbud av rock ’n’ roll-band som vilar på gamla musiktraditioner, även om namnet står för ”Country, Bluegrass and Blues”. Hur som helt, Mink DeVille fick sig en audition med ägaren Hilly Kristal och fick grönt ljus att rocka.

Sagt och gjort, Mink DeVille lirade en hel del på den legendariska scenen och blev ett av husbanden på haket. Deras framträdanden hamnade även på den kända livedubbeln Live at CBGB’s. Att lira på CBGB’s var inte helt dumt. Någon med lite makt inom musikbranschen såg dem nämligen och de fick ett kontrakt med Capitol Records.

Väl på Capitol var det såklart dags att spela in ett debutalbum. Albumet fick namnet Cabretta och producent blev Jack Nitzsche, en redan då levande legendar.

Här kan man snacka en ordentlig debut. Ganska olik från de punktoner som strömmade ur samtida New York-band. Plattan vilar istället på kärleksfull soul och en hel del R&B, men samtidigt med en tydlig new wave-attityd (kanske satte CBGB’s sina spår ändå). Fruktansvärt bra är det. Låtar som ”Mixed up, Shook Up Girl”, ”Spanish Stroll” (en låt som tog sig in på Storbritanniens topp-20-lista) och ”Little Girl” bör finnas med i varenda lista som radar upp låtar från det ljuva sjuttiotalet.

Redan ett år efter debuten, år 1978, kom uppföljaren. Namnet på detta album blev Return to Magenta. Ett album som bjuder på en ordentlig dos attityd, men alltid med ena foten stadigt planterad i den musik DeVille älskade. Alltihop levererat med en enorm stilsäkerhet och en karaktäristisk röst som både är skör och otroligt kraftfull. Återigen producerat av Nitzsche.

Men något hände och Willy DeVille dumpade alla bandmedlemmarna utom gitarristen Louis X. Erlanger och stack iväg till finkulturens vagga, till vardags kallat Paris, för att spela in nästkommande album.

Det var ett bra val av DeVille. Paris gav honom kanske den där riktigt blåa känslan som framkallar de allra bästa kärlekslåtarna. Plattans namn blev i alla fall Le Chat Bleu och låtarna skrevs i ett par fall tillsammans med Doc Pomus, en låtskrivare som själv var baserad i just Brill Building på 50- och 60-talen.

Som om Pomus inte räckte för att uppnå högkvalitativt material valde de Steve Douglas som producent. En saxofonist som tidigare spelat med Mink DeVille, men kanske är mest känd för att han varit en del av en av världens bästa studiogrupper tillhörande Capitol Records vid namn The Wrecking Crew.

Det ganska raka soul-, rock ’n’ roll- och blues-soundet hade nu blandats upp med toner från bland annat cajunmusik. Resultatet blir en fantastiskt samling spår som osar franska gränder kantade av bistros dränkta i rödvin. Alltihop till tonerna av dragspel och vackra stråkarrangemang. Ett album som tydligt visar en artists enorma förmåga att utvecklas. Skivan tillhör en av mina absoluta favoriter och ett av spåren, ”Just to Walk That Little Girl Home”, kvalar in som en av mina favoritlåtar.

Capitol tillhör ett av världens mest inflytelserika skivbolag. Med giganter som The Beach Boys, Glen Campbell och The Band hjälpte de till att definiera rock- och popmusiken som vi känner den.

Men Mink DeVilles Le Chat Bleu bedömdes tydligen opassande för den amerikanska marknaden. Motiveringen var något i stil att amerikaner inte skulle kunna ta till sig cajuntoner med dragspel. Konstigt med tanke på att det har släppts bra mycket mer svårtillgänglig musik än Le Chat Bleu i USA, även på Capitol. Dessutom bygger en stor del av landets övriga musik på just cajun och zydeco, den kommer liksom från Louisiana. Lite som om Jazz på svenska skulle blivit refuserad med motiveringen: ”Nä, det låter på tok för mycket Dalarna om det här, kommer inte gå hem i stugorna”.

Resultatet av att Capitol inte tyckte albumet var helgjutet nog att släppas i USA gjorde att det till en början enbart släpptes i Europa år 1979, där det uppskattades, men den amerikanska marknaden fick vänta till 1980 på albumet. När det väl kom hade de dessutom bytt ut en av låtarna som ansågs vara helt omöjlig att sälja in i staterna. Ska detta album köpas är det därför bäst att gå mot praxis och köpa ett album av en amerikansk artist i europeisk pressning, så Queen Ida-låten ”Mazurka” är inkluderad.

Willy DeVille släppte även ett gäng plattor till under bandnamnet Mink DeVille efter dessa tre musikaliska stilikoner och i mitt tyckte är alla helt fantastiska. Exempelvis Sportin’ Life från 1985 som utgör en riktigt soulig samling spår inspelade tillsammans med musikerna i Muscle Shoals. Albumet plockade tyvärr inte hem många stjärnor hos kritikerna, men ibland har även de gamla skribenträvarna helt fel.

Oavsett vad så tillhör Mink DeVille den där skaran band vars låtar för all evighet är inskrivna i musikhistorien och tåls lyssnas på om och om igen.