Generöst med hits när Killing Joke besöker Kulturbolaget

Foto Adrian Pehrson/ Rockfoto.

Foto: Adrian Pehrson/ Rockfoto

Reykja Osburn, sångaren i Death Valley High, supportbandet som har fått följa med Killing Joke på Europaturnén, har skadat sin ena fot. Som följd har han ofrivilligt anammat en dansstil som liknar Killing Joke-frontmannen Jaz Colemans spastiskt struttiga rörelsemönster.

I övrigt framstår det hårt arbetande, unga, up- and coming, goth- och chockrockinspirerade bandet som vattenkammade Idol-deltagare ställda jämte kvällens huvudpersoner.

Det legendariska, oerhört inflytelserika postpunkbandet Killing Joke bildades för ofattbara 38 år sedan i London. Det var efter långvarige basisten Paul Ravens död år 2007, som de fyra originalmedlemmarna återförenades i en av Killing Jokes många återkomster genom åren. De nådde en ny formtopp med 2010 års Absolute Dissent, ett av deras starkaste album (varifrån de ikväll hämtar snygga suggestiva ”European Super State”) – och som har hållit i sig sedan dess.

Killing Joke har ett oräkneligt antal inställda konserter bakom sig, inte sällan efter något av ökänt lynniga Jaz Colemans infall. År 2012 försvann han spårlöst från en turné för att upphittas i Saharaöken, dit han reste för att invänta Jordens undergång.

På senare år har de dock blivit ett plikttroget liveband. Förra Malmöbesöket för tre år sedan var en regelrätt ”Greatest Hits-spelning”. Även ikväll blir det mycket av den varan och de hinner bara med två nummer från aktuella Pylon (2015), varav ”I Am The Virus” sticker ut med sin sanslösa tyngd.

För de har blivit tyngre med åren. Killing Joke startade i postpunken men kom att närma sig industrirocken – en genre som de har haft livsavgörande betydelse för. Även metalvärlden har lyssnat och lärt. Men det är svårt att kategorisera dem och deras blotta uppenbarelse är en upplevelse i sig.

Jaz Coleman – den 56-årige frontmannen som sägs ha en IQ på över 190 och som har en karriär som klassisk kompositör vid sidan av bandet – växlar mellan att gestikulera hotfullt, le mot publiken och dansa på ett sätt som gör honom än mer lik Frankensteins monster. Minst lika iögonfallande är lufsande basisten (och stjärnproducenten) Youth med gråa dreads, solskärm och kimono.

Åldermännen är generösa med hits, till den halvfulla lokalens glädje. ”Wardance” och ”Eighties” avverkas redan som andra och tredje nummer. Men kanske är det ”Exorcism” från Pandemonium (1994) som bäst fångar essensen av Killing Joke. Låten är precis vad titeln antyder när Jaz skanderar ”Watch the ugliness rise/Watch it bubble to the surface/Let it out/Let it rise” med Lemmy-liknande stämma till ett frenetiskt, intensivt, straffande gitarrmangel.

Inne på sitt 38:e levnadsår är dagens Killing Joke ett osannolikt vitalt liveband. Men egentligen hade man väl inte väntat sig mindre. De är ju trots allt bandet som överlevde Jordens undergång.

Bilden är från spelningen i Stockholm.