Maggie Bell – en skotsk Janis Joplin

Skottland är känt för en hel del. Men det som främst poppar upp är väl whisky, och nog har whiskyn varit ett stående inslag i denna sångerskas liv. Hon är nämligen på nått vis Europas motsvarighet till den fantastiska Janis Joplin. Hennes namn är Maggie Bell.

Maggie Bells bana mot ett liv som artist började i det skotska rhythm and blues-bandet Power, som senare blev Stone the Crows, där bland annat Alex Harveys brorsa, Leslie Harvey, spelade. De släppte sin första platta 1970 och sin sista 1972. Albumen var av varierande kvalitet, men överlag stabila.

Gitarristen Leslie Harvey dog under helt galna omständigheter 1972 när han på på scen tog tag i en mikrofon som var strömförande. Bandet bytte då medlemmar och färdigställde det album som skulle komma att bli deras sista. En bortgången bandmedlem skakade antagligen bandet i fundamenten och uppbrottet var ett faktum 1973.

Bandets uppbrott gav dock Maggie Bell en chans att ställa sig bakom mikrofonen och sjunga för fulla hus, utan störningsmoment från gamla spöken. Nu var det dags för New York. Bell blev signad av Atlantic Records och producenten för solodebuten, Queen of the Night, blev Jerry Wexler.

Att matcha ihop Bell med Wexler var rätt smart. Bells röst kommer till sin fulla rätt på plattans väl valda låtar. Hon blåser bland annat av JJ Cales ”After Midnight” i ett rasande tempo. Det är karibiska toner, en Reggie Young som praktiskt taget eldar upp strängarna på sin Telecaster och en Bell som förgyller hela härligheten med en riktig rock-pipa.

Festen fortsätter på samma vis under hela plattan. Den Penn/Oldham-skrivna låten ”A Woman Left Lonely” finns, självfallet, också med på ett hörn. Lite som en homage till Janis Joplin kan tänkas. In i mixen slängs också ett rätt oväntat val, John Prines ”Souvenirs”, som blir riktigt ball.

Solodebuten är lysande men trots detta lyckas nästa platta, Suicide Sal, överträffa den genom att vara än mer energifylld och benhård. Vid inspelningen av denna platta hade Bell flyttat hem från andra sidan pölen och den kända musikön i Europa hade i större utsträckning fått stå för inspirationen.

Bland låtarna återfinns bland annat en stenhård version ”Wishing Well”, som britterna Free spelade in i början av 70-talet. Även Beatles får sig en omgång på maxvolym genom låten ”I Saw Him Standing There” (omskriven från originalets ”I Saw Her Standing There”). Det är kanske också värt att nämna att Led Zeppelin-gitarristen Jimmy Page ylar ordentligt på låten ”If You Don’t Know” – hur fett är inte det?

Ja, vad ska man säga. Det är en sångerska av rang, med foten konstant planterad på gaspedalen, som hörs sjunga på dessa två otroligt bra album.

Atlantic släppte för ett par år sen en samling med soul som hette Sweat-Soaked Soul Classics. Svettdränkt är ett uttryck som inte alls fungerar på svenska språket, men i brist på annat är det väl någonstans där jag landar. Svettdränkt skotsk redigt skitig rock n roll är vad det handlar om, och den avnjuts bäst på Spinal Tap-vis, nämligen på volymens elfte steg.