Angel Olsen är inte min kvinna

När Angel Olsen spelar på Pustervik tänker jag att det måste vara en drömbokning för klubben Woody West, som är en av Göteborgs gubbigaste klubbar. Jag ser ut över publiken, det går kanske tre män på en kvinna. Detta gäller inte bara publiken, utan även artisterna och banden som klubben bokar.

Utifrån ovanstående perspektiv känns Angel Olsen som en fräsch bokning. Inte bara för att hon är en enastående musiker som precis släppt en fantastisk platta. Nä, kanske framförallt för att hon är kvinna. Något i mig tycker per automatik att hon blir coolare, kanske rentav bättre för att hon är ett undantag i sammanhanget. En marginaliserad grupp som äntligen får plats.

MY WOMAN är titeln på Olsens senaste skiva. Titeln har gjort många journalister konfunderade och gett upphov till en rad idiotiska frågor och utsagor. Min favorit av de bekymrade frågor Olsen fått ta del av är den ’om hon inte är rädd att förlora manliga fans’. Frågan om hon ska få barn är också rolig. Hur som helst har titeln gett upphov till en extrem närsynthet kring ordet ”kvinna” och dess konnotationer.

Själv beskriver Angel Olsen albumet som ett identitetssökande. Hon berättar i en intervju för Fact Magazine att titeln är sprungen ur känslan av att älska och bli älskad av en person som är gammaldags, som omedvetet begränsar en. Men som man förlåter: “To me, women have to do that every single day – to their parents, to their lovers, people that they work with who they know don’t intend to belittle or categorise them. It’s a theme in the music industry – I’m saying I’m just a woman and I notice these things.”

På scen ser Angel Olsen sammanbiten ut, kontrollerad. Hon har kontroll på röst och uttryck. Inget känns slumpartat med liveframträdandet. Olsens vilja att ta kontroll över hennes konstnärskap har också visat sig genom att hon både regisserat, producerat och spelat huvudroll i musikvideorna till hennes låtar ”Intern” och ”Shut Up Kiss Me” från senaste skivan. Själv beskriver hon det som ytterligare ett steg i att ta kontroll över beslut gällande sitt musikskapande, och hur det hänger ihop med albumets titel. I intervjuerna förklarar hon vikten av att hela tiden utöka sitt aktörskap, och förhoppningsvis slippa förminskande kategoriseringar.

Och där står jag i publiken när hon spelar och räknar män och inbillar mig att jag gör någon slags viktig genusanalys. När jag läser intervjusvaren slår det mig att jag tillhör den grupp som förminskar Angel Olsen – jag tvingar in henne i en politisk roll hon som artist aldrig bett om. När jag ser Olsen nästa gång slipper jag förhoppningsvis ovanstående tankar och funderingar. Det kanske dröjer, men vem vill inte gå på en spelning, där ens upplevelse uteslutande grundar sig på de musikaliska kvalitéerna och inte politiska funderingar.

Som feminist älskar jag artister och band som är politiska. Som tar fighter, står upp för jämställdhet och banar väg i en sexistisk musikbransch. Mina tankar bevisar att kampen måste fortsätta, samtidigt hänger mycket på mitt eget sätt att kategorisera och att se världen i svart och vitt. Min vilja att ständigt dela upp befolkningen i två motsatta grupper. Det ska bli skönt när jämställdheten utraderat skillnaderna mellan män och kvinnor. När en spelning bara får vara en spelning. Jag hoppas att det inte dröjer till skivans 50-års jubileum.