Iiris Viljanen – från 0 till 100

Pressbild-rap-projekt-1

Iiris Viljanen är förvisso född och uppvuxen i Korsholm i finska Österbotten, men sedan många år bor hon i Sverige och hennes skivsläpp känns, trots den karaktäristiska dialekten, som ”svenska skivor” och lär beaktas när svenska grammis och andra priser av olika seriositetsgrad ska delas ut.

Hennes alldeles färska soloskiva, Mercedes, hyllas unisont i pressen som ett mästerverk. Det är mer än välförtjänt. Jag har inte blivit så känslomässigt drabbad av en ny skiva sen… jag minns faktiskt inte. Såväl texter som musik känns in i märgen. Stundtals får jag nästan ont när jag lyssnar.

I de flesta recensioner kan man läsa att hon ”tidigare var med i Vasas Flora och Fauna”. Det är ju korrekt, och hon har även släppt en skiva med instrumentala pianostycken – Kiss Me, Stupid & 7 more solo piano pieces – som är superfin. Men vad nästan ingen (har inte sett någon som gjort, men kan ha missat) nämner är att Iiris även var framträdande på skivan A Letter Of Referral av duon Fylgia Calling (som hon hade med basisten Robin Molin). Deras enda skiva kom i januari 2015. Vad jag tycker om den återkommer vi till.

Iiris Viljanen har alltså medverkat, mer eller mindre som frontperson, på fyra helt lysande album under mindre än två års tid. Fyra skivor av ganska olika karaktär. Och några vansinnigt bra gästspel utöver det.

Var ska detta sluta?

Jag vet naturligtvis inte, men faktum är att jag inte kan komma på en enda artist i världen som skrivit och/eller medverkat på så många stycken lysande musik under så kort tid som Iiris Viljanen på denna sida millenieskiftet.

Och då förstår ni nog vad jag tycker om Fylgia Callings album. Mycket riktigt, det är en av decenniets absolut bästa svenska skivor. Där Iiris mest kändes som sångerska på Vasas Flora och Faunas debut så är Fylgia Calling mycket mer Iiris. Fast på engelska (och lite på finska). Mer enastående vackert piano och mycket mer melankoli. Topparna på den är skyhöga och ingenting är mindre än bra.

När det gäller solomaterialet hänvisar jag till redaktionskollega Daniels utmärkta recensioner:

Kiss Me, Stupid & 7 more solo piano pieces
Mercedes

Jag har här gjort en kort (10 låtar) spellista med några av de låtar jag tycker allra bäst om i Iiris Viljanens samlade katalog. Några av, för det finns verkligen inget som är dåligt. Verkligen ingenting alls. Lyssna nedan:

”Black Lodge Song” (Fylgia Calling)

Låten är lång och om vi helt bortser från text och känslor en av de starkaste låtar Iiris varit involverad i. Det finns så mycket bra som samverkar musikaliskt här att det vore att göra låten en otjänst att försöka bryta ner det i detaljer. Men lyssna inte på den, för då kan du aldrig sluta.

”Fuglesang” (Fylgia Calling)

En ögonvittnesskildring från Stockholm från dagen då Christer Fuglesang sköts upp i rymden. Älskar hur egennamn från Stockholm som ”Nalen” och ”Kärrtorp” bryter av från engelskan. Extremt melodistark låt precis som den föregående.

”Setä Hei!” (Fylgia Calling)

A Letter of Referral gjordes av en väldigt okänd duo och att då vara helt konsekvent är för mycket begärt. Skivan innehåller därför några låtar som avviker från de flesta andra, inte bara avseende stil utan även språk. Denna låt är på finska och är mer upptempo än de andra. Men minst lika bra.

”Gudförälder” (Vasas Flora och Fauna)

Att Iiris lämnade Vasas Flora och Fauna gynnade Iiris mer än det skadade VFOF. Vasas Flora och Fauna är främst Mattias Björkas skapelse och Iiris fungerade mest som sångerska. De är i princip lika bra fortfarande med ny konstellation. Jag gillar det mesta på Släkt med Lotta Svärd, men texten till ”Gudförälder” är extremt lätt att relatera till. Väldigt catchy melodi också.

”To Alan and Many More” (från Kiss Me, Stupid & 7 more solo piano pieces)

Modet att inleda sin solokarriär med en instrumental pianoskiva är anmärkningsvärt i sig. Bara att tacka och ta emot. Den här valda låten är sällsamt vacker.

”Vihreä Aalto” (Månskensorkestern feat. Iiris Viljanen)

Den här låten blickar snarare österut än västerut. Mer Ryssland än Sverige, men fortfarande mest Finland. Dragspel och melankoli. Vackert bortom vad mina ord kan berätta för er och en av Iiris allra finaste vokalinsatser.

”Kolla på film” (Emil Jensen feat. Iiris Viljanen)

Emil Jensen är en fantastisk ordsmed, en mer än okej låtskrivare men en ganska begränsad sångare. När han bjuder in Iiris Viljanen till filmkväll faller alla bitar på plats.

”Plötsligt ful” (från Mercedes)

Mary J Blige ”PMS” i all ära – det här är nog den bästa låt jag hört om det kvinnor måste uthärda ungefär en gång i månaden. Texten är mästerlig, men piano och melodi lyfter den ytterligare flera snäpp.

”Ljuset själv” (från Mercedes)

Nästan alla låtar från Mercedes är värda att nämnas i alla sammanhang, men denna låt är en duett med Isabel Neib, vars röst matchar Iiris perfekt. Som enskild låt kanske inte riktigt uppe bland de allra största topparna, men en duett som kontrast till de andra låtarna är helt rätt.

”Mercedes” (från Mercedes)

Vi sparar det bästa till sist. En låt som behandlar sorgen efter en älskad katts död. Jag har lyssnat på denna mer än tio gånger sen den släpptes i onsdags, men har fortfarande inte kunnat ta mig igenom den utan att tårkanalerna har brustit. Man får inte göra så här mot människor.

”Mercedes”, låten alltså, sliter sönder mig. Texten är nästan FÖR stark. Jag har själv två katter. När jag skriver detta ligger den ena på en stol och sover tre meter bort. Den andra ligger precis intill och är vaken. Jag tittar på dem, känner in hur mycket deras närvaro betyder för mig, lyssnar på texten igen. Kramar den katt som ligger närmast och säger att du aldrig får lämna mig. Börjar gråta. Hon säger ”meow” som om hon håller med. Lyssnar på ”Mercedes” igen. Börjar gråta igen. Och så vidare.

14875289_10154330569749550_88927292_n