Lady Gaga – Joanne

Csao6PdWEAUKb1v

På de tre år som har gått sedan Lady Gaga sist var albumaktuell (cover-albumet Cheek to Cheek borträknat) har det hänt förvånansvärt mycket med musikindustrin. Beyoncé är numera snarare en politisk symbol än popstjärna och Taylor Swift la gitarren på hyllan för att med 1989 förändra både popmusiken och populärkulturen för alltid.

ARTPOP (2013) floppade så hårt att det – i alla fall enligt rykten – gick så långt att ett tresiffrigt antal personer fick sparken från Gagas skivbolag. Så kanske är det klokt av Lady Gaga att inför sitt femte album Joanne presentera en ny Gaga. Tyvärr faller albumet på att det är så spretigt. Alltså, för spretigt. Visst har hennes tidigare skivor också bestått av vitt skilda typer av kompositioner och genrer, men det har alltid funnits ett tydligt tema och en unison produktion. Joanne känns mer än något som en samling låtar som blivit över från tidigare inspelningar.

Framförallt är det ett par låtar som känns malplacerade och överflödiga. ”A-YO” är Lady Gagas försök till en egen ”Shake it off”, men kommer inte ens i närheten Taylors förlaga. ”Dancin’ In Circles” växer avsevärt efter ett par lyssningar, men känns som en B-sida från The Fame… ”Come to Mama” med sitt stompande piano och blås låter mest som något Gaga har hittat i Miss Lis papperskorg. Jag klandrar verkligen inte Lady Gaga för att hon vågar experimentera, men det är synd med tanke på de låtar som kanske hade fått en plats på skivan om till exempel ”Come to Mama” hade valts bort.

Ibland går det dock att tyda en röd tråd i Joanne, och då blir det riktigt bra. I ”Diamond Heart”, ”John Wayne”, singeln ”Perfect Illusion” samt de kompletterande balladerna ”Million Reasons”, ”Angel Down” och titelspåret är Gaga som bäst. Dessutom känns det som att hon faktiskt är på väg någonstans. Både akustiska och elektriska gitarrer tar större plats i ljudbilden än tidigare och de programmerade trummorna är till stora delar ersatta av skramliga trumset. De karaktäristiska syntslingorna och Gagas hamrande piano är såklart närvarande, men inte lika framträdande.

Vissa verkar glömma bort att Stefani Germanotta faktiskt arbetade som professionell låtskrivare innan hon började släppa musik under namnet Lady Gaga. Det märks, precis som innan, i balladerna. I ”Joanne”, ”Million Reasons” och framförallt den avslutande ”Angel Down” bränner det till – på riktigt. Dessutom sjunger hon bättre än någonsin på Joanne, vilket såklart hjälper melodierna och orden att ta sig in innanför huden på en.

Om Lady Gaga hade hållit sig till den röda tråden genom hela Joanne hade det med största sannolikhet kunnat bli ett album i klass med ARTPOP och EP:n The Fame Monster – där Gaga är som bäst. Tyvärr förvandlas den där röda tråden till ett målsnöre som hon snubblar på.

[Interscope, 21 oktober]

6