Josefin Öhrn + The Liberation – Mirage

Det känns som om Josefin Öhrn + The Liberation har funnits länge, men det är faktiskt inte ens ett år sedan debuten Horse Dance kom.

Att uppföljaren dyker upp redan nu är faktiskt en smärre sensation. Andra plattan är traditionellt betydligt mer tidskrävande att snickra ihop, efter att man har tömt förrådet på låtidéer inför debuten. Horse Dance blev dessutom hyllad, vilket kan ha ökat pressen ytterligare.

Josefin Öhrn + The Liberation tycks dock ha vänt eventuell press till sin fördel. Rejält.

Allt – och då menar jag allt – med Mirage är sju resor bättre. Den Flood-doftande produktionen är magnifik. Låtarna känns otroligt genomarbetade och mer som en enhet än på debuten. Josefin Öhrn har dessutom fullt ut hittat sin röst och känns oerhört stabil.

Mirage är tyngre och mer skramlig än Horse Dance. Den lilla popådra som fanns på debuten är nu bytt mot ett betydligt större sound som egentligen inte liknar något annat.

Jag tror att det är omöjligt att rättvist beskriva Mirage med ord. Visst kan man kalla den psykedelisk med inslag av krautrock och elektronik, men det stämmer bara på ytan. Gräver man djupare upptäcker man ett väsen som nästan tar sig fysisk form.

Bandet har dessutom lyckats få låtarna att kännas precis lika självklara på en nattlig motorväg som på en klubb eller liggandes på rygg på vardagsrumsgolvet. Det är som om omgivningen anpassar sig efter Mirage.

Att ha nått till den här nivån redan på andra plattan vittnar om att Josefin Öhrn + The Liberation är något långt utöver det vanliga, inte bara med svenska mått mätt.

Det är alltför tidigt att utnämna Mirage till klassiker, men att vibbarna finns här råder det ingen tvekan om.

Det här är årets svenska album. Åtminstone.

[Rocket Recordings/Border, 14 oktober]

9