Conor Oberst – Ruminations

CukgjjjW8AA6Pzh.jpg medium

En av de huvudsakliga anledningarna till att Conor Oberst 2011 valde att placera Bright Eyes i dvala var att han tyckte sig ha växt ur den musikaliska kostym han under åren sytt till sig själv. Han kände sig inte längre bekväm med den musik hans livsverk bestod av. Tonårsångesten, bräckligheten och hela det liv musiken byggde på var någonting han ville lämna bakom sig, bandet hade dessutom tappat lite riktning och identitet med sista skivan The Peoples Key.

På sätt och vis tycktes Oberst vara lite mer tillfreds med sin tillvaro. Han släppte den betydligt mer sansade och finstämda skivan Upside Down Mountain under eget namn 2014 och återförenade sitt punkrockband Decaparecidos året efter. Tyvärr tycks inte denna nyfunna ro ha varit speciellt långvarig. Under turnén som följde Desaparecidos-skivan lades Oberst in på sjukhus till följd av utmattning, panikångest och en svårartad inflammation i strupen. Som om det inte vore nog med det hittade läkarna kort därefter en cysta i Oberst hjärna.

Han begav sig hem till Omaha för att vila upp sig över vintern. Samtliga låtar på Ruminations är skrivna under denna period och albumet spelades in under endast 48 timmar. Musiken är helt avskalad och består i princip bara av piano, gitarr och munspel. I sann Bright Eyes-anda är instrumenten dessutom inte speciellt välspelade. Gitarren låter lite ostämd och skev, pianospelet är mest där som ett klinkande komplement. Ljudbilden känns ofärdig och musiken är rå och karg. Precis som förr är det istället rösten och texterna som placeras i första rum.

På sätt och vis är det som att Oberst tagit den musikaliska formeln från Bright Eyes tidiga skivor och bytt ut tonårsångesten med medelåldersångest. Även om americana-undertonen från Upside Down Mountain finns kvar förs tankarna oftare till tidiga Bright Eyes-skivor som Letting Off The Happiness och Fevers And Mirrors. Skillnaden ligger nu dock främst i att Oberst den här gången har ett halvt liv bakom sig, med allt vad det innebär.

Ruminations är en passande titel på skivan, då den till största del består av grubblande och ältande av livsproblem. Varje låt på skivan tycks handla om var Oberst just nu befinner sig i livet och karriären. Trots att han ofta sjunger i tredje person går varje textrad att tolka som självbiografisk, något som känns djupt oroande sett till vad han sjunger. Låtarna vittnar om en hel del destruktiva tankegångar.

”Gossamer Thin” inleds med raderna ”Rings ’round his eyes, tracks down his arms, his fans are confused and his friends are alarmed” och  ”You All Loved Him Once” läses rimligen som en sårad kommentar till alla fans, vänner och bekanta som övergivit honom genom åren, “When it came time to stand with him, you scattered with the rats”.

Det som hindrar Ruminations från att bara bli en orgie i självömkan är att musiken rymmer lite fler nyanser än vad den exempelvis gjorde under Bright Eyes tidiga karriär. Oberst tenderar att i lite högre utsträckning höja blicken och se bortom sig själv. Att han valde att behålla skivan i dess primitiva skissartade form istället för att överproducera och överanalysera den gör dessutom att man har överseende med övertydliga textrader om självmord (“closing my eyes, counting the sheep, gun in my mouth, everything ends, everything has to”) och alkoholromantik (”I don’t want to feel stuck baby, I just want to get drunk before noon”).

[Nonesuch Records, 14 oktober]

6