Det är med största säkerhet ingen slump att Albert af Ekenstam släpper sin solodebut Ashes på hösten. Varje spår får en att vilja stanna inne, omsvept i en filt, distanserad från kalla vindar och ett allt hårdare samhällsklimat. Stereon på låg volym. Musiken kräver din fulla uppmärksamhet.
Alberts låtar är personliga – exilgöteborgaren tvekade länge om de skulle ges ut – och behandlar ämnen som saknad, förlust och dödlighet. Inramningen påminner om ett drama signerat Ingmar Bergman eller Agnés Varda, och de dystra, svartvita pressbilderna förstärker denna bild. Men texterna och ljudbilden fångar även ljuset‚ strimman av hopp som får de flesta människor att ta nästa steg.
Jag föreställer mig att Albert kom till en punkt i livet där saker och ting behövde ventileras; händelser och känslor tog för mycket plats, han blev tvungen att dela med sig, vilket resulterade i 10 låtar som blandar postrock, americana och folkrock. Ljudbilden är återhållsam och reflekterande. Perspektivet är inte en ung mans historia, det är en levnadsteckning mitt i livet. Albert har dock framtiden för sig och det är styrkan med denna skiva. Trots den dystra inramningen är texterna långtifrån uppgivna. Blicken mot horisonten.
I grunden är Albert en relativt traditionell låtskrivare. Musiken är inte skruvad, utmanar inga traditioner. Allt ryms i singer-songwriter-boxen. Det behövs med andra ord ingen ny genre för att beskriva Ashes, men det gör inte denna skiva mindre relevant eller övertygande – konsten att förädla kräver också stor begåvning. Och Albert visar prov på ett imponerande hantverk.
[Kning Disk, 14 oktober]
