Temavecka: Kassettband – Kassetter att vända sig till natten efter ett rave

14581498_10154321429947224_889887293625984955_n

Musik på kassett används ofta för att producera techno på annat format, men kassett används sällan för att husera genren. När producenten brukar kassetten som verktyg samlar hen på sig obskyrt material, kopplar ihop kassettbandsspelaren till datorn och börjar klippa och klistra i sitt valda DAW, för att få till den där smutsiga, grusigt brusiga ljudbilden – men den färdiga produkten spelas sällan in på kassett.

Ett av undantagen är ett släpp från Västerbottniska etiketten Periferin. Köpte du detta mästerstycke i atmosfär, skogsmysticism och syra skulle paketet innehållit ett ”ziplock med kyrkaska” – kuriosa som spinner bak till den första eran av den mest likbleka rockmusiken Norden närt vid sin sekulära barm. I ett land där Gud mest vill hålla sig för sig själv brände man kyrkor för det personliga varumärkets skull. Det förvånar inte att Varg beskriver sin kassett Skaeliptom som black metal snarare än som techno. Techno, en uttalat underjordisk genre, har fått en populistisk klang, även om de flesta utövare och kreatörer knappast gör populistisk musik.

Få större skivbolag har försökt kommersialisera black metal till en hushållsnivå, men en kan höra trettonåriga fotbollskillar från Torslanda prata om techno. För den stora massan är dock black metal fortfarande en oåtkomlig och sällan eftersökt dunkelhet. För den som vill hålla sin musik för sig själva är dunklet välkomnande som ett ljuvligt inrett och välförsett fängelserum, andrum, eller en pepparsprej i ögonen på samhället. Det är samma sak med kassetten. En avskärmningsmetod, på ett femtiotal släpp per produkt, och snäppet mer effektiv än vinylen som idag säljer relativt bra.

Varg

Varg

Musiken en blivit kär till och bearbetat sorg med är plötsligt soundtracket till nästa Hollywoodspektakel, musiken som skulle förklara vem en är för en främling som precis närmat sig ingången till ens hjärta. Idag är därför kassetten ett sätt att rädda en av våra mest värdefulla gåvor: möjligheten att dela med sig av en kär skatt för enbart de som kommer en närmast, eller till en krets av de fåtal som älskar en genre tillräckligt för att lägga kärlek i att försöka hitta dess finaste uttryck – istället för att gå pinballmaskin med sina känslor i ett streamingprogram.

Kassetter är dock på grund av sin eremitiska ambition oftast befolkade av just eremiter; vemodiga, intellektuella figurer. Är man på upptäcktsfärd är det lätt att hamna i en loop där känslospektrumet rör sig mellan melankoliskt och dödsallvarligt – vilket vissa etiketter, som till exempel eminenta Zeon Light eller tidigare nämnda Periferin försökt ändra på. Detta genom att välja ett annat, om än lika experimentellt narrativ: här finner vi experimentell indiepop, frasande syntmattor, forskningsprojekt i sampling, ljudpoesi, undersökningar i känslor och ambience och enmannajazz. Ett mycket variationsrikt landskap av släpp.

Men på den mörka sidan månen, där de flesta av oss till en början hamnar, kommer kassetter och låtar ofta döpta med titlar som tagna ur en tysk 1800-talsfilosofs katalog, ett citat från en sovjetisk martyr eller en dokumentär om kissporr. Musiken här brukar röra sig mellan oljud och industri; med en synt eller två som melodiska medlare, eller ett fågelskri av gitarrer inspelat i en källartoalett. Eller varför inte verkliga fågelskrin klippta ur naturen?

Det är som att Pär Lagerkvists ångestvridna ande orkestrerat en stor del av 00-talets kassettproduktion. En fjärilseffekt av det vita upproret mot discokulorna på 80-talet, spetsen tagen till halsstrupen. Denna sida kassettbandet utgör ett stängt, ensamt och kyligt ekosystem av känslor. Här finns Vargs Nikanor Teratologen-inspirerade universum. Ett sublimt och vidsträckt landskap, oändligt fascinerande, men knappast något att vända sig till natten efter ett rave, om en inte frodas i apati eller existerar på rent kunskapsbegär.

Men kassetter har också, långt före mitt eget ”musikaliska uppvaknade”, varit bägare för eufori. Det enklaste sättet att spela in en mix på, innan CD:n, var givetvis kassetten, och den elektroniska dansmusiken och hiphopen föddes långt före CD:ns storhetstid. DJ:s spelade in låtar och mixar på kassett i PR-syfte, deras vapen i striden om ljudsystemen, och passade runt till vänner och konkurrenter. Idag görs detta främst via cd, vinyl och digitala medier – och då måste den euforiska, dansgolvsorienterade kassetten anpassa sig, fylla en annan funktion eller dö ut. Av både terapeutiska skäl och ren nyfikenhet har jag velat söka reda på vad som hänt med den. Därför har jag senaste tiden sökt och sökt, med en viss besatthet, efter dess efterträdare, på etiketter jag redan kände till, men också letat efter nya på Internets alla skrymslen och vrår.

Om en börjar denna resa i Sverige inser en rätt fort att Varg inte varit ensam i sin ambition. Den vanligaste kopplingen mellan kassettbandet och den elektroniska dansmusiken är just den allvarsamma, tyska technon, det dystopiska Detroit, det mörkare slaget av ”intelligent dance music” eller ambience ala Autechre, Black Dog och Aphex Twin. Om jag sökt denna musik hade jag lika gärna kunnat sökoptimera till vinylsläpp, och den här texten hade varit långt ifrån lika grubblande.

Denna koppling är ett stenhårt faktum. Förutom nämnda Periferin har vi i Sverige Under Molnet, som släppt flertalet fantastiska technokassetter av offworldcolonies, en av de bästa inom genren, men också Zeon Light Kassett som bl.a. släppt fantastiska Motormännens renodlade 4-takter, och Beläten, som levererat den mer ritualistiska sidan med drones och noise.

En lika lång text hade kunnat skrivas om bara denna sida spektrumet. Men jag ville hitta något annat, långt ifrån Skaeliptom. De mer sällsynt förekommande känslorna i den samtida kassettproduktionen inom elektronisk dansmusik: glädje, lättsamhet, eufori, positivitet, i dess renaste former eller måhända duttat med sorgens färger. Så här får ni veckans skörd, från tre av de bästa etiketterna jag hittat, ett axplock av de vackraste, gladaste, mest vindlätta uttrycken jag hittat inom techno och house, fast på kassett.

PS: tipsa mig gärna om skivbolag och släpp inom samma nischade genre.

1080p Collection

1080p Collection är en etikett baserad i Vancouver, Kanada med ett outsiderperspektiv på den rådande elektroniska dansmusiken. Istället för att haka på trender söker Richard McFarlane, som driver skivbolaget, ett mer varaktigt experimenterande – som leder till att de befinner sig utanför normen och ofta i framkant för ny elektronisk dansmusik. Här är några av de mest svävande spåren jag funnit på deras kassetter.

Kirk the Flirt & Peter Pressure – “Teddybear” (Physical Therapy Presents… Kirk the Flirt & Peter Pressure)

Betonkust & Palmbomen II – “24×33” (Center Parcs EP)

LNRDCROY – “I Met You On BC Ferries” (Much Less Normal)

Khotin – “Hello World” (Hello World)

DJ Voilà – “Some Jazz” (Aimless Summer)

Complete Walkthru – “Intuition Brought Me Here” (S/T)

100% Silk

100% Silk är en systeretikett till ljud- och popexperimentens Not Not Fun-records, fast inriktat på elektronisk dansmusik. Amanda och Britt Brown, de kreativa överhuvudena, är lika fokuserade på visuell kvalité som musikalisk, och deras nördiga smak för 80- och 90talets mest glamorösa omslag, präglar varje släpp. På 100% Silk får vi den mest framåtblickande och extatiska house, techno, disco och experimentella dansmusiken i kassettform som jag har kunnat hitta, med en hel del gudomliga ambientstycken mellan 4-takterna.

Lunate – “Defiance” (Far Shores)

Luka Lozano – “The Fox” (Isolation Distorts)

Strategy – ”Panorama” (Boxology)

Prison Garde – ”Facetime” (Occultsystem)

Fast Times – ”Bodytalk” (Bodytalk)

Opal Tapes

Den här brittiska etiketten är en av mina favoriter sedan tidigare, men de är mer kända för att leverera det mörkare och mer dekonstruerade slaget av techno och house, mellan det ena eller andra noise-experimentet. Kassetterna kännetecknas av ett hårdkornigt, brusigt och betongtungt sound – spår med många invecklade, hårdkokta sidospår, men ibland, om man söker djupt, hittar man en och annan låt med en mer inbjudande ljudbild. Jag har valt ut de mest melodiösa, om inte helt lättsamma, spåren jag kunnat hitta i katalogen.

Patricia – “Josephine” (Body Issues)

Russell E.L. Butler – “Acorn” (God Is Change)

Perfume Advert – “+200 Gamma” (+200 Gamma)

IVVVO – “Round Of Cobras” (All Shades Of White)

Uio Loi – “Cane 4” (Cane)