Så var september snart över och det är enkelt att konstatera att det varit en ljuvlig tid, i alla fall vädermässigt. Detta gäller till viss del även för månadens musiksläpp. Precis som vid alla andra månadsskiften har HYMN sammanställt en lista med plattor vi lyssnat på men inte hunnit med att recensera.
How To Dress Well – Care
ELECTRO-R&B Det börjar bli en vana att croonern Tom Krell levererar stabila album med jämna mellanrum. Care är inget undantag, även om det kanske inte riktigt når upp till den nivå som fantastiska föregångaren What Is The Heart bjöd på. Det råder dock ingen tvekan om att How To Dress Well fortfarande tillhör den absoluta eliten vad gäller r&b-doftande elektronisk pop. 7/10
Junksista – Sinner’s Delight
SYNTH Tyska Junksista är senaste namnet ut på svenska skivbolaget Cold School (som bland annat gav ut Rein och The Operating Tracks debut-eps tidigare i år). Nya ep:n Sinner’s Delight, rymmer Junksistas sedvanligt lekfulla blandning av rock, pop, EBM och modern dansmusik, vilken inte ligger så värst långt ifrån det som under förra decenniet brukade kallas för electroclash. 7/10
bob hund – Dödliga klassiker
INDIEROCK Att bob hund under de senaste tjugofem åren tillhört klassens bästa när det kommer till egensinnig och svenskspråkig indierock är väl mer fakta än åsikt vid det här laget? På Dödliga klassiker ägnar de sig just åt detta, utan krusiduller, och Thomas Öberg levererar fortfarande underfundiga låttexter på löpande band. “Rockabilligt” och “Brooklyn Salsa” är bara två av flera nya bob hund-favoriter som kommit till liv i och med detta album. 7/10
Keaton Henson – Kindly Now
SINGER-SONGWRITER Brittiska singer-songwritern Keaton Henson fortsätter att leverera hjärteskärande folkballader med storslagna stråkar som pricken över i:et. Men trots den genomgående sorgsenheten är Kindly Now en relativt lättlyssnad historia som troligen kan nå en bredare massa än tidigare alster. Passar till exempel diverse HBO-serier som handen i handsken. 6/10
Mick Jenkins – The Healing Component
HIPHOP Underbar experimentell platta som blandar musik med klipp av intervjuer med Mick Jenkins som flätas in i låtarna. En stark uppföljare till Wave(S) och The Water(s). 8/10
The Beauty of Gemina – Minor Sun
GOTHROCK Schweiziska The Beauty of Gemina tar ytterligare ett steg bort från den 4AD-inspirerade darkwave där de har sitt ursprung. Minor Sun är ett starkt, vemodigt rockalbum. Med Michael Sele har de en av genrens främsta låtskrivare (och David Bowie-imitatörer) idag. 8/10
Suicidal Tendencies – World Gone Mad
CROSSOVER THRASH De som har varit med i Suicidal Tendencies sedan starten 1980 är så många att de kan ha ett eget OS, men ständige frontmannen Mike Muir låter lika vital som alltid. På tolfte plattan finns inte mycket nytt, förutom Slayers förre skinnplågare Dave Lombardo, men det här är ett av få band som kommer undan med det. Särskilt när det är så här himla bra. 8/10
Assemblage 23 – Endure
SYNTH Tom Shear är fast placerad i bekvämlighetszonen på åttonde albumet under namnet Assemblage 23. Med inspiration från industriell techno och barndomsfavoriterna Depeche Mode gör han något som skulle kunna beskrivas som en mörkare och tyngre variant av VNV Nations storslagna futurepop. 6/10
Ras Kass – Intellectual Property: SOI2
RAP Som väntat en oerhört samhällskritisk skiva från rapparen Ras Kass. Dock är det många låtar som inte riktigt når hela vägen fram. Vissa beats är lite halvt blasé. 6/10
Warpaint – Heads Up
INDIE Det har inte varit mycket buzz inför släppet av nya Warpaint-plattan, märkligt lite med tanke på att bandet fram tills nu till stor del levt på hajpen av första ep:n. På Heads Up tonas det psykflummiga ner till förmån för ett mer poppigt sound. “New Song” är till exempel en helt briljant electropopdänga. Annars är det inte jättemycket som sticker ut. Det låter bra, men det känns ändå som att den här plattan varken gör från eller till för Warpaints karriär. 5/10
Trap Them – Crown Feral
CRUSTGRIND Förrförra Darker Handcraft är fortfarande Trap Thems bästa, men denna – bandets femte – är något vassare än förra plattan. Det är som vanligt fullt ös på den HM-2-stinna kängcrusten och Ryan McKenneys svada är minst lika giftig som tidigare. Givetvis står smutsljudmagikern, tillika Converge-gitarristen, Kurt Ballou för produktionen även denna gång. 8/10
Isaiah Rashad – The Sun’s Tirade
Sex Stains – Sex Stains
PUNK För femton år sedan sjöng Allison Wolfe att hon kommer vara punk i resten av sitt liv. Som tur är för oss så verkar det som att den f.d. Bratmobile-sångerskan håller sitt ord. Debutskivan från hennes senaste band Sex Stains är en fantastisk punkskiva, byggd på lika delar humor och ilska. 8/10
Slim Cessna’s Auto Club – The Commandments According To
GOTHCOUNTRY Slim Cessna’s Auto Club har länge innebott ett helt eget musikaliskt universum, någonstans i gränsmarkerna mellan country och svartrock, folkmusik och punk. På den nya skivan låter bandet väldigt mycket som andrevokalistens Jay Munlys soloprojekt – mörkt och filmiskt med långa låtar byggda kring berättelser. Dramatiskt och egensinnigt – en stundtals lysande skiva. 7/10
Emma Ruth Rundle – Marked For Death
DRONEFOLK Emma Ruth Rundle, också medlem i band som Red Sparowes och Marriages, bevisar än en gång att det är som soloartist hon funkar allra bäst. Marked For Death, uppföljaren till fantastiska Some Heavy Ocean (2014), bjuder på x antal gåshud-moments. Med reverbade gitarrmattor och dramatiska melodier hamnar Emmas ljudlandskap rätt nära LA-kollegan Chelsea Wolfes – fast minus lite av gothaspekten. Skört och tungt på en och samma gång. Magiskt! 8/10
Nick Waterhouse – Never Twice
POPSOUL Nick Waterhouse från Los Angeles sticker ut genom att han spelar vad som bör kategoriseras som oldschool-rnb men utan att egentligen vara en soulsångare, rent tekniskt. Denna anomali är likväl hans styrka då han inte låter som något annat. Att han har koll på sina referenser är dock bortom diskussion och när det är som bäst (som i inledande “It’s Time”) är det sanslöst bra. Tyvärr lyckas inte skärpan hållas på topp hela vägen, men när det är bra är det oemotståndligt. Never Twice är inte hans bästa släpp hittills, men om det är lyssnarens första kontakt med honom kan man ha en ny favorit här. Bonustips: han är galet bra live! 7/10
Neurosis – Fires Within Fires
POST-SLUDGE Få band personifierar ”gammal är äldst” så tydligt som denna Oakland-kvintett, som nu hållit på i 31 år. Scenen de var med att grunda är idag överfull med nya band, men Neurosis ligger fortsatt på en egen nivå. Det här är sjätte plattan med legendaren Steve Albini som producent och allt är lite bättre, lite mörkare och lite mer skruvat än sist. 8/10
Helen Money – Become Zero
CELLOROCK Stråkar är inget nytt i de tyngre genrerna, men Alison Chesley tar det – under namnet Helen Money – till en ny nivå. Med sin distade cello skapar hon musik som emellanåt blir lika obeveklig som Sunn O)))s drone. Listan med artister som har samarbetat med henne under åren är imponerande diger och det är lätt att förstå varför. Unikt och fantastiskt! 8/10
Operation: Mindcrime – Resurrection
HÅRDROCK Tidigare Queensrÿche-sångaren Geoff Tate omger sig uppenbarligen med idel ja-sägare. Ljudet är närapå identiskt med den murriga debuten och även om låtmaterialet stundtals är bättre så är dalarna djupare och helheten sämre. Det här är del två i en trilogi, men frågan är om det finns någon mening alls att lyssna på sista delen. Skärpning, herr Tate! 3/10
M.I.A – AIM
URBAN Efter många om och men släppte till sist M.I.A sitt femte (och enligt den utsago sista) album. Den politiska käftsmällen “Borders” är nästan ett år gammal nu och klart bäst på albumet, men resten av materialet har sin egen styrka. Bångstyrigheten kan stundtals kännas ostrukturerad men på det stora hela är AIM ett väldigt starkt album, ett svettigt party med politiska undertoner. 8/10
Mykki Blanco – Mykki
HIPHOP En oerhört efterlängtad debut från banbrytande Mykki Blanco där några låtar går på repeat samtidigt som vissa gör att man tycker på axlarna. Men det är något med poetisk gangstarap med kärlekstema som gör att man ler lite extra. 7/10
