Göteborgsduon SPR! utmanar lyssnarnas sinnen

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Göteborgsbaserade SPR! har bytt namn vid tre tillfällen och sedan starten har medlemmarna reducerats från tre till två. Christoffer Fransson och Albert Sjöstam utgör dock kärnan som förenar Super!, Supra! och SPR! – ljudbilden har pendlat från anarkistisk kraut till atmosfärisk elektronika. Nu har pendeln slagit tillbaka.

Hälsningsfraserna är avklarade. Christoffer och Albert sitter mitt emot mig för att prata om sitt kommande debutalbum Mental Health. En skiva som släpps på Höga Nord Rekords och det räcker att höra introt till monotona undergångssingeln ”Dope Rider” för att hitta parallellerna mellan SPR! och etikettens tidigare utgivningar. Upplevelsen kan beskrivas som att få ett sinnesutvigande inplantat placerat i hjärnan eller som att befinna sig i Paul Kirchners serie med samma namn.

Paul (1)

Mathias Nilsson bakom skivbolaget berättar att Höga Nord existerar på grund av band som SPR! (vi sitter på Kafé Höga Nord och idag är det Mathias som serverar veckans soppa).

Det visar sig emellertid snabbt att Christoffer och Albert är minst sagt dåliga på att sälja in musiken, vilket inte beror på tystlåtenhet eller nervositet, utan för att deras grundfilosofi handlar om att göra det svårt för publiken och lyssnaren. Enligt duons resonemang – båda är fullständigt överens – bör musik tänja på gränserna. Det gäller att utmana.

”Man får inte bli bekväm, vilket gäller både band och publik”

– Man får inte bli bekväm, vilket gäller både band och publik. Det får aldrig ske. Då är det lika bra att lägga ner hela skiten, säger Christoffer. Sedan är det ett kommersiellt självmord att byta namn hela tiden. Och vi har haft så ruttna promotexter innan. Det är tur att Mathias styr upp saker, fortsätter Christoffer med ett självironiskt leende.

Och nu ska ni turnera tillsammans med Tentakel. Under Höga Nord-banderollen. 

– Ja, det blir en slags miniturné, förtydligar Albert. Stockholm, Göteborg och Malmö.

Turnén startar på torsdag i Stockholm, drar vidare till Göteborg dagen därpå, för att avsluta i Malmö. Tre hektiska dagar på raken. I förbifarten avslöjar Mathias att han har ordnat en hippiefolkabuss. Det går knappt att begära mer.

Har det underlättat att ha Höga Nord i ryggen? Tänker på spelningar utanför Göteborg och så vidare. 

– En sak är helt säker och det är att vi är mer som en familj nu, säger Christoffer. Nu är allt så fint, alla känner varandra. Det kommer att bli härlig stämning i hippiebussen.

– Och Tentakel är bland det bästa som Göteborg har att erbjuda, säger Albert.

– Vi har faktiskt alltid haft ganska lätt att få spelningar utanför Göteborg, speciellt i Stockholm. De gillar oss av någon anledning, men vi spelar inte så himla mycket, det blir mer av och till. Det har dock blivit flest gånger i Stockholm, säger Christoffer.

”Stockholmarna har alltid gillat oss, de har tagit oss under sina vingar”

– Stockholmarna har alltid gillat oss, de har tagit oss under sina vingar. Och det bjuds på gratis sprit, tillägger Albert.

Det framgår snart att Mathias, Christoffer och Albert har känt varandra under lång tid. Och det var musiken som förde dem samman. I Landala – för ungefär 15 år sedan – sammanstrålade de för att lyssna på My Bloody Valentine, Spacemen 3 och The Stooges [Landala ligger i centrala Göteborg].

– Vi hade samma musikaliska referensramar, förklarar Mathias och får medhåll. Vi kände en slags samhörighet och det tillhörde inte vanligheterna. Jag tror att vi träffades på Jazzhuset och Lolita. En legendarisk torsdagsklubb.

– Det kommer jag ihåg, säger Christoffer. Det var förresten meningen att vi skulle släppa något i samband med att Höga Nord startade, men det blev inte så. Vi är inte bäst på att få saker gjorda. Det tar lite tid.

– Det kan man lugnt säga, jag har väntat fyra år, replikerar Mathias.

– Men nu jobbar vi snabbare än någonsin, säger Christoffer med ett leende. Och musiken går fortare än någonsin.

Den nära kontakten och Höga Nords ambitioner har med största sannolikhet varit till stor hjälp när det kommer till spridningen av musiken. Duon har inte som målsättning att spelas på radio eller nå ut till den breda massan, men trots den icke kommersiella-inställningen hördes nyligen aktuella singeln ”Cha Cha Cha” på P3. Lagom till morgonkaféet. ”Dope Rider” har också fått speltid. Mathias och Gustaf kan känna sig nöjda.

– Det är helt sjukt att låten spelades på P3, skrattar Christoffer. Det trodde jag aldrig. Det lät ju förjävligt. Men jag älskar när musik hamnar på fel ställe, när stämningen blir obekväm.

”Cha Cha Cha” påminner om Super!’s debutsingel ”Twa-Lif”/”Dyamaxion Music” från 2012 (släpptes på Kning Disk och finns med på duons kommande debutalbum). Ljudbilden är allt annat än inbjudande; låten ger en känsla av att ligga halvt utslagen på ett stengolv med ett blinkande lysrör som enda ljuskälla. Det är rått och kallt. Huvudvärken molar och omvärlden snurrar bara fortare och fortare.

Nämnda singel har inte mycket gemensamt med EP:n Open Ends som släpptes året efter. Tolvan gavs ut under namnet Supra! och innebar således en musikalisk förändring; borta är det hårda och frånstötande, istället är ljudbilden luftig och mer lättillgänglig. Nu har dock pendeln slagit tillbaka.

Ni har återgått till en hårdare ljudbild. Och ni har valt att ta med Super!’s debutsingel på er kommande fullängdsdebut. 

– Vi började med att spela helvetesmusik för att övergå till nyandlig musik. I samband med detta bytte vi namn och jag vet faktiskt inte riktigt varför. Det bara blev så, konstaterar Christoffer. Sedan är de flesta låtarna på skivan ganska gamla. Vi utgick från tanken om att skära sönder någonting eller en ängslan av att borra in i pannbenet på folk. Det kan vara en av anledningarna till att det låter hårt. Lite brutalt.

”Samtliga låtar har mer eller mindre sju år på nacken”

– Samtliga låtar har mer eller mindre sju år på nacken, konstaterar Albert. Vi jobbar inte snabbt. De har legat och lagrats.

– Vi tänker nästan att detta är vår första skiva, det är lite som Star Wars-trilogin. Vi börjar framifrån och sedan går vi baklänges, säger Christoffer.

I samband med Super!’s debutsingel skrev FRIA att de såg fram emot debutalbumet som planerades att släppas senare under året. Artikeln slår fast att de som väntat förgäves på Silverbullit – båda bandens medlemmar kommer från Tranås – har ett nytt band att förlita sig på. Nu blev det inte riktigt som tänkt, men bättre sent än aldrig. Christoffer och Albert har i alla fall ett högre arbetstempo än sistnämnda band.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Efter att ha lyssnat på Mental Health vid upprepade tillfällen, står det klart att ljudbilden är allt annat än daterad. En av orsakerna är att låtarna tillkommit i ett anarkistiskt tillstånd utan intresse av att bli var mans egendom. Musiken lever sitt eget liv bortom trender och förväntningar. Jag blir nyfiken på arbetssättet och musikens framväxt.

– Jag lyssnar framför allt på mjuk musik, säger Christoffer. Vår musik är det hårdaste som jag har i skivsamlingen. Bland det hårdaste i alla fall. Tror att vi båda gillar vacker musik, men den typen av musik kan vi inte göra.

Albert berättar att mycket av inspelningstiden ägnas åt att stå framför högtalarna och skrika till varandra. Det ger en bra bild av musiken. Vid första lyssningen kan det vara påfrestande att ta del av SPR!’s låtar, men slutligen framträder melodier och strukturer som kändes omöjliga att upptäcka i ett första skede.

”Allt handlar om att förmedla ögonblick, det som händer här och nu”

– Allt handlar om att förmedla ögonblick, det som händer här och nu, förklarar Christoffer. Det är i ett sådant state of mind som ”Cha Cha Cha” uppkom.

Ni verkar lägga stor vikt vid känslan. 

– Känslan är helt avgörande, svarar Albert snabbt. Och vi gör ganska enkla låtar, det tar inte så lång tid att bygga upp en ljudbild. Efterhand lägger vi på fler ljud. Olika stadier av pålägg. Men mycket av ljuden är med från början, speciellt de otäcka och obehagliga ljuden.

– För oss är nog ljudskulpterandet det viktigaste. Men arbetet börjar ofta i mitten av en låt, sedan bygger vi vidare. I slutändan handlar det om att förmedla något, konstaterar Christoffer. Idag har vi nog lättare att hitta ljuden än tidigare, det tar inte lika lång tid att bli färdiga. Men det är svårt att analysera sin egen musik. Jag tycker att det mesta av vår musik låter som pop, vi har hört det så jävla mycket.

Det finns även mer uttänkta element i duons musik. Och ett av dessa element går att härleda till författaren, arkitekten och designern Buckminister Fuller.

Berätta om er relation till Buckminister Fuller? Mannen bakom Dymaxion-bilen från 1933. Tänker såklart på låten ”Dymaxion Music”.

– Jag hade en period när jag var väldigt inne på honom, säger Christoffer. Jag läste den här Operating Manual For Spaceship Earth [1968]. Det var under MySpace-tiden. Fuller gjorde alla möjliga saker som han kallade Dymaxion, exempelvis Dymaxion map och Dymaxion car. Jag ville göra detsamma i musikalisk form. Hur skulle Dymaxion music låta? Svaret är ”Dymaxion Music”.

Vad har ni för musikaliska influenser? Det går bland annat att höra Suicide. Ni utstrålar en liknande kniven i ryggen-känsla.

– Det kan jag hålla med om, men jag tror inte att det är medvetet, säger Christoffer. Jag tror inte att man kan veta resultatet på förhand, det blir som det blir, även om man har tydliga referensramar.

– Vi har ju lyssnat på Suicide sedan tonåren och det lever kvar. Det är fortfarande en stor influens för mig. I grunden gillar jag kontraster, att blanda hårt med mjukt, säger Albert.

”Om vi tar ett spår som ”Frankie Teardrop”, så tror jag att vi har ärvt samma nerv”

– Om vi tar ett spår som ”Frankie Teardrop”, så tror jag att vi har ärvt samma nerv, säger Christoffer. Det hoppas jag i alla fall. Det är alltid svårt att prata influenser. Hur som helst har vi spelat tillsammans sedan vi var 16 och det skapar en viss sammanhållning. Allt startade i Tranås. En liten håla i Småland.

Det är förmodligen många som kan känna igen sig i ovanstående beskrivning. Att musiken förenar i en ort där utbudet är begränsat.

Christoffer stannar kvar vid uppväxten i Tranås.

– Kreativiteten var stor och det är flera bra band som har samma bakgrund. Tänker på Kite och Silverbullit. Abbe kommer förresten från samma frikyrka som medlemmarna i Silverbullit, säger Christoffer och skrattar. Du har ju en riktig sektbakgrund.

– Men det är mycket musik i frikyrkorna, säger Albert. Vi fick tillgång till instrument och PA. Bland annat trummor.

– Ja, ni hade det riktigt bra. Vi fick nöja oss med ABFs grejer, fick med andra ord ingenting. Från början spelade vi i olika band.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

I vilket sammanhang passar er musik bäst?

– Stenad, svarar Christoffer efter en stunds funderande.

– För att vara mindre kontroversiell säger jag live. Visserligen kör vi mycket backtrack, så det är inte så mycket live egentligen, men det blir mycket ljud och intryck, säger Albert. Oavsett är det väldigt kul att spela.

Inom kort finns chansen att uppleva SPR! och den möjligheten bör ni inte missa. Anarkistiskt krautoljud tillhör inte vanligheterna på svenska scener och det kommer med största sannolikhet att bli en upplevelse utöver det vanliga.

Mental Health släpps den 23 september på Höga Nord.

Speldatum:

22/9 på Riche i Stockholm

23/9 på FOLK i Göteborg

24/9 på Inkonst i Malmö