Ett samtal med Ramon Calvo bakom Klubb Filler

Filler

Filler är en av Göteborgs mest intressanta klubbar och sedan starten 2013 har initiativtagarna Ramon Calvo och Erik Melin gjort mer för stadens DIY-atmosfär än de flesta. Punk- och hardcorescenen hade inte varit densamma utan dem – det mesta av arbetet sker dock i mediaskugga.

Ramon Calvo har kommit på tal vid ett flertal gånger de senaste veckorna; både Carlo Emme från Kollektivet Records och Lazy Octopus-grundaren Sebastian Fors har pratat varmt om honom. Min enda koppling är att jag såg Gamla Pengar på Fillers öppningskväll för tre år sedan. Hur som helst borde det vara på alla priolista att uppmärksamma The rawest cultural plattform in Gothenburg. Hörde av mig till Ramon.

Berätta om Filler. Hur gick tankarna vid starten?

– Filler började över en kopp kaffe mellan mig och Erik Melin. Vi var båda lite less på musikklimatet i staden och kände att vi ville göra något åt det. Vi hade väl någon idé om att det saknades något i Göteborg, då de arrangörer som fanns i staden var ganska så nischade. Samtidigt älskar vi ju punk, så det var oundvikligt att det inte skulle märkas i våra bokningar, men i stort tycker jag nog att backspegeln visar på någon form av bredd.

”Det enda vi sa var egentligen att vi skulle boka det vi tyckte var bra på ett eller annat sätt”

– Det enda vi sa var egentligen att vi skulle boka det vi tyckte var bra på ett eller annat sätt. Sedan behöver det inte handla om att bandet i sig är det bästa vi har hört eller går varmt hemma på våra spelare, utan att vi vet att de har hjärtat på samma ställe som oss.

Att besöka Filler ger samma känsla. Attityden smittar med andra ord av sig på publiken och atmosfären, vilket skapar en inbjudande känsla.

– Efter den där kaffekoppen gick det ganska fort tills vi helt plötsligt hade bokat en lokal och tre band. Vi fick väldigt mycket hjälp och stöd från vänner och bekanta, och det får vi fortfarande. Filler hade inte kunnat existera utan alla dessa människor som hjälper oss under arrangemangen, och jag tror inte att jag eller någon annan kan tacka dem nog för allt deras slit. Om det är något jag älskar med just DIY-scenen, så är det när folk steppar upp och bara löser saker tillsammans. Blir nästan rörd av att bara tänka på det.

Bristen på scener har diskuterats flitigt det senaste. Vad har du för bild av utvecklingen?

– Jag kom på riktigt in i punksvängen på 90-talet och då fanns det en så kallad scen i var och varenda liten stad, och det var relativt enkelt för band, oavsett storlek, att boka ett gäng datum i Sverige. Nu för tiden kan det vara svårt att ens få ett datum i de större städerna i landet, så visst finns det en skillnad.

– Vad det beror på vet jag däremot inte, men kanske är folk upptagna med annat nu för tiden eller så är vi så överösta med intryck på grund av internet att vi helt enkelt inte är lika nyfikna på band som rullar genom städerna. Om detta tvistar nog de lärda och de olärda fortfarande.

Filler är ambulerande. Är det svårt att få publiken att följa med från ställe till ställe?

– När vi började boka under namnet Filler var tanken att vara ambulerande, vilket vi också var, och det fungerade hur bra som helst. Hela tanken vi hade var egentligen att vi träffade på människor som t.ex. aldrig hade varit på 128:A eller på Skriket, trots att band de gillade spelade där. Frågade man varför så kom svaret att det berodde på att de hade någon form av förutfattad mening om hur det skulle vara där, och att de inte skulle passa in.

”Då föddes vår idé om att om vi inte har en fast punkt utan bara bokar band vi ville se så kanske folk rör på sig efter banden och inte efter stammisplatser”

– Då föddes vår idé om att om vi inte har en fast punkt utan bara bokar band vi vill se så kanske folk rör på sig efter banden och inte efter sina stammisplatser. Vi lyckades väl på vissa plan med det, och på andra inte alls. Tycker det dyker upp en blandad kompott av människor på våra arr, men vi missar säkerligen hur många som helst på grund av våra begränsade kulturkanaler.

– Att vi slutade nästan helt att vara ambulerande och slog rot nere i Fiskhamnen berodde mest på att det var svårt att finansiera gage, lokalhyra och andra utlägg en måste göra när en arrangerar på någon annan plats än just där.

Ikväll är Filler tillbaka på Skjul fyra sex. Ni har bland annat bokat japanska Sete Star Sept. Låtarna passerar sällan 0.30. Hur upptäckte du dem?

– Jag har en förkärlek till japanska band sedan länge men just Sete Star Sept hade jag faktiskt inte lyssnat på tidigare, utan enbart sett deras namn på någon split eller i något flöde på sociala medier – så jag kan inte ta åt mig äran att ha letat upp den här bokningen. Bandet hörde nämligen av sig till oss, och visste antagligen vilka vi var på grund av att de turnerar med det norska bandet Brutal Blues.

– När vi först fick förfrågan så kände vi dock att vi inte orkade boka dem, då vi redan hade ett event inbokat bara några dagar innan det datumet de behövde hjälp med. Det behövdes dock enbart ett klick på playknappen för att vi skulle ändra oss och räcka ut en hjälpande hand, för hur kan vi förneka Göteborg en spelning med ett sådant band? Det går ju bara inte.

Det är bara att hålla med Ramon. Det är speciellt att lyssna på en skiva som består av 24 spår under 12 minuter. Personligen passar jag dock på att balansera med Teenage Fanclubs aktuella skiva Here.

”Med det sagt, så tror jag definitivt att vi dyker upp under 2017 igen, eller tidigare om vi får ordning på våra livspussel igen”

Kvällens Filler presenteras som årets sista. Finns det planer på att fortsätta?

– Det finns definitivt planer på att fortsätta, men just nu känner vi allihop att vi har väldigt mycket annat som händer och vi därför inte riktigt kan prioritera Filler i den mån det behövs för att vi ska vara helt nöjda. Helst vill vi ju utvecklas som arrangörsgrupp och känna att vi inte bara står och stampar och gör samma sak om och om igen. Med det sagt, så tror jag definitivt att vi dyker upp under 2017 igen, eller tidigare om vi får ordning på våra livspussel igen.

Det är uppenbart att Ramon är en bidragande orsak till att Göteborg har en levande musikscen. I likhet med exempelvis Christian Pallin – grundare av Koloni – gör han det som inte andra orkar eller vågar. Det handlar om att arbete i motvind för att förverkliga sina uppsatta mål (ekonomisk vinning är det sista som hägrar).

Det är många som inte vågar boka smalt. Det finns ett gäng som går emot strömmen. Tänker bland annat på Christian Pallin och Elena Wolay. Vad är det som gör att du följer samma väg?

– Pallin och Wolay är verkligen föredömen, och hjältar i mina ögon. Jag har sett så mycket som jag aldrig skulle ha hittat på egen hand tack vare dem, och det är verkligen imponerande att de fortsätter år efter år. Anledningen till att vi bokar smalt är egentligen helt egoistisk, för det är så enkelt att vi bokar den musiken vi lyssnar på och vill se själva.

I dagens media osynliggörs ofta band och artister som inte fyller de stora klubbarna. Det har givetvis alltid funnits alternativa scener som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet och vår tids enorma utbud gör det omöjligt att skriva om allt. Men med dagens bevakningsmöjligheter borde variationen vara större. Det talas ofta om att allt för många kallar sig för journalister och att vem som helst kan recensera på internet, men det är oftast ”vem som helst” som brinner mest. Många etablerade musikjournalister har helt tappat intresset av att utmana sig själva.

Ett exempel på fantastiska initiativ är Never Understand som fokuserar på att filma och fota mindre Göteborgsspelningar. De konserter som övriga media ratar. Degenerationen, Sju svåra år och Regimen är en av de senaste Filler-kvällarna som dokumenterats.

Vad betyder initiativ som Never Understand för alternativa klubbar?

– För mig är det otroligt viktigt, och jag förundras varje gång över att Zacharias, som driver Never Understand, har det tålamodet att göra det han gör. Det är bara vi som finns i scenen som kan dokumentera vad som händer, för det finns oftast inget intresse i samtiden för det som vi håller på med.

– Titta bara på initiativet Umeå Hardcore Arkiv som verkligen har samlat mängder av material av olika slag från förr när Umeå var den svenska hardcorepunkens huvudstad. Visst, det kanske inte är många utomstående som ser det som den kulturskatt det faktiskt är, men det spelar i slutändan ingen roll. En scen handlar i stort om att alla gör något och att dokumentera via film, kamera, zines etc är en stor del av det hela.

Never Understand gör ett imponerande jobb genom att lyfta fram och dokumentera klubbar och spelningar i marginalerna. Det går givetvis att överleva som arrangör utan dessa initiativ, men uppmärksamheten ska inte underskattas. Och i båda lägren handlar det om eldsjälar som lägger ner mycket av sin fritid utan ekonomisk vinning – det är dessa personer som gör att musikklimatet nyanseras och blir mer än Red Hot Chili Peppers-sågningar och Bruce Springsteen-hyllningar.

Ovanstående bild bekräftas av Sebastian Fors (skivbolagsägare och arrangör). När jag frågar honom vad som utmärker Filler och Ramon svarar han:

– Filler är en bra arrangör för att de bryr sig om att lyfta fram musik som många gånger annars endast tillåts finnas i utkanten och för att de bryr sig om banden och är inkluderande. Plus en massa andra saker, som att Ramon är allmänt superschysst.

Förutom att driva klubbar arbetar Ramon även med Lukinzine – ett nätfanzine som fokuserar på punk, rock och hardcore. En sida som funnits sedan 2008.

”Jag kan däremot avslöja att Lukinzine inte läggs ned, men kommer dyka upp framöver på ett litet annorlunda sätt”

– Oj Lukinzine, min ständiga huvudbry, skrattar Ramon. Just nu har jag ju pausat Lukinzine för att jag tycker inte att den fyllde någon funktion längre. Jag kan däremot avslöja att Lukinzine inte läggs ned, men kommer dyka upp framöver på ett litet annorlunda sätt. När jag började med Lukinzine var det i stort ingen som bevakade den musiken som jag lyssnade på förutom kanske Punknews.org, och de missade väldigt många av de mindre samt oetablerade banden. Nu finns däremot en hel del bloggar och hemsidor som gör det bra mycket bättre än mig eftersom jag inte lägger ned samma tid på sidan som tidigare. Därför valde jag att ta en paus, stänga ned sidan och fundera på om det var dags att begrava den eller utveckla det till något bättre.

Och du driver skivbolag. 2014 upphörde Judas Cradle Recording. Istället valde du att satsa på Farsot.

– Egentligen fanns Farsot redan innan jag startade Judas Cradle Recordings. Saken var den att jag startade Farsot med min vän Rickard Ingemann, och vårt första släpp drog av olika anledning bortom vår kontroll ut väldigt mycket på tiden varpå jag blev otroligt rastlös. Samtidigt så hörde en vän från USA av sig och vi pratade om hela grejen med att ha skivbolag. Vi kom in på det här med motkulturer och ganska snart hade vi sått ett frö till en idé som skulle innebära att vi samarbetade med inte mindre än 30 andra skivbolag från lite varstans i världen för att släppa en enda EP.

– Rickard, som jag hade Farsot med, var inte sugen på att dra in Farsot i det här, så därför startade jag Judas Cradle Recordings vid sidan om. När Rickard sedan, mitt i arbetet med det andra Farsot-släppet, hoppade av så valde jag att lägga ned Judas Cradle Recordings till förmån för Farsot.

Är du rastlös?

– Mer än du anar. Mitt huvud är igång hela tiden, och jag blir väldigt fort uttråkad.

Vad händer under hösten?

– Nu när Filler inte ska göra något, förutom kanske podcasten, så ska jag lägga lite tid på att strukturera om Lukinzine. Idéen är klar, och det är egentligen bara tiden som saknas i nuläget.

Några nya skivsläpp?

– Jag har pratat med ett lokalband som jag vill släppa, men ekonomin är inte riktigt där än så vi får se hur det blir med den saken. Min förhoppning är dock att det ska bli ett släpp innan nästa år. Bandet håller jag dock för mig själv än så länge, eftersom inget är skrivet i sten ännu.

Klubbsfären blir bara mindre och mindre. Likriktningen fortsätter att skala bort nyanserna. Det finns dock de som arbetar för att skapa ett mer varierat klimat och Ramon Calvo är en av dessa.