Det är inte alls omöjligt att det absolut enklaste sättet att få mig exalterad över en ny Wilco-skiva är att ge den en lite lagom festlig Harry Nilsson-refererande titel. Att bandet missar chansen att gå hela vägen och även sätta en lätt bakfull Jeff Tweedy iklädd morgonrock på omslaget är förstås beklagligt, även om det Joan Cornellá-designade omslaget är helt okej det med.
Skivan albumtiteln refererar till är Harry Nilssons mästerverk Nilsson Schmilsson från 1971. Att medlemmarna i Wilco är Nilsson-fans är knappast oväntat, även om deras nya skiva hämtar sin inspiration främst från andra håll. Framför allt går bandet tillbaka till det sound som var signifikativt för bandet under dess tidiga år, en blandning av folk, alt-country och kammarpop, utan att för den sakens skull helt tappa den kreativa nyfikenhet som alltid varit bandets signum.
Wilco har nått medelåldern och tycks ha hittat en formell man är tillfreds med. Bandet nöjer sig i lite större utsträckning med att ”bara” leverera väldigt bra plattor, snarare än att försöka bryta ny mark med varje ny utgivning. Deras storhet ligger till stor del i just det, att man kan spela in en ganska simpel och typisk Wilco-skiva och ändå få den att låta unikt inom bandets katalog. Istället för att likt många andra band gå in i en medelålderskris lyckas Wilco omfamna mognaden och rutinen man samlat på sig, även om det i slutändan innebär att man kanske har sin bästa tid bakom sig.
I mångt och mycket är Schmilco en systerplatta till förra årets utmärkta Star Wars. Låtarna är hämtade från samma inspelningsperiod men bär på ganska tydliga skillnader i utförande. Schmilco är en betydligt mer nedtonad skiva som främst består av relativt sparsmakade folklåtar som klockar in runt 2-3 minuter. Precis som vanligt visar bandet upp en fantastisk förmåga att snickra ihop låtar. Både ”If I Ever Was a Child” och ”Someone to Lose” låter som direkta Wilco-klassiker och ”Normal American Kids” tillhör det bästa bandet gjort på senare tid. ”Locator”, som är en av få låtar där pulsen höjs något, och den stillsamma ”Happiness” sticker också ut i positiv bemärkelse.
Det är absolut så att Wilco har släppt bättre album, men aldrig tidigare har bandet känts så totalt tillfreds med sig själva. Musiken är fjäderlätt utan att vara oseriös, okonstlad utan att bli banal och tycks vara skapad med sådan enorm enkelhet.
Schmilco lär knappast bli den skiva Wilco blir ihågkomna för. Det lär inte heller vara ett album som vinner dem några nya fans. Däremot är det en platta som de redan hängivna fansen kommer älska. I ”Happiness” sjunger Jeff Tweedy “My mother says I’m great, and it always makes me sad. I don’t think she’s being nice, I really think she believes that” och det kunde lika gärna ha handlat om bandets fans.
[Dbpm Records, 9 september]
