Popaganda fredagsrapport: Snyggt, segt och sprudlande

20160826, Popaganda, Områdesbilder FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

20160826, Popaganda, Områdesbilder FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

Högsommarvärmen kom tillbaka lagom till Popaganda och med den festivalglädjen inne på Eriksdalsbadet i Stockholm.

Det är alltid otacksamt att vara först ut, särskilt tidigt på fredag eftermiddag. Sångaren Mattias Björkas i Vasas flora och fauna undrar vad det egentligen är för några som lockats till deras spelning den här tiden, och gissar glatt på att de måste vara arbetsförmögna. Förmodligen är det den skara trogna fans bandet byggt upp, som hängivet sjunger med, applåderar högt (”Det är bra ljud på de arbetsoförmögna längst fram”, skämtar Mattias Björkas) och skrattar glatt åt mellansnacket. På Popagandas stora scen funkar bandet så där. Det blir lite avmätt, trots de finurliga vardagsbetraktelserna och den melodiskt melankoliska finlandssvenskan till trots.

Mindre snack, men betydligt mer action blir det när Stockholmsbandet (ett av stans bästa just nu) Moon City Boys bokstavligen och bildligt tar över lilla scenen. Harvande gitarrmangel, punkrockig stilistik och snygga melodier – bandets speldynamik imponerar stort. Det blir garanterat den stora scenen nästa gång de spelar.

20150813, Popaganda, Moon City Boys FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

20150813, Popaganda, Moon City Boys FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

En som har en självklar plats på stora scener är hyllade Susanne Sundfør. Denna vokala vulkan äger så självklart scenen under de trettio minuter hon har sin publik i ett hypnotiskt grepp. Det dova 80-talssmakande electroljudet i ”Accelerate” pumpar ut och in i alla oss som står som fastnaglade. Hon är inte publikfriande på något sätt, är sparsmakad med mellansnack, utan snarare känns det som att hennes längsta fras ”Det har varit jättekul” vid sista låten, närmast sägs av ren artighet. Men med en dyrkande publik tycks det spela noll roll.

Brittiska Shuras inställda spelning ersattes av svenska Madi Banja. Det var säkert inte lätt att hitta en artist dagen innan spelningen, men det här var ett felval. Kanske har Madi Banja gått på hypen om sig själv eller så funkar han bara inte live än. Hans röst håller inte och hans scennärvaro är obefintlig. Det är helt enkelt riktigt trist, trots glockljud och en snygg outfit.

20160826, Popaganda, Madi Banja FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

20160826, Popaganda, Madi Banja FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

En annan som förvånar på scen, men positivt, är Prinsen av Peking – Markus Krunegård. Han konsumentupplyser direkt att det här inte blir någon rockshow, utan en tvåmannaföreställning. Och dragspelet jämte Krunegårds avskalade sång till gitarr alternativt piano är faktiskt inget mindre än fantastiskt. Plötsligt hör man bättre än på länge vad han känner, tänker, sjunger. Och han ger publiken precis vad vi vill ha, och gör en ”best of”-spelning med material så gammalt, men aldrig daterat, som från 2008 och ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel”. I allsångsavslutningen ”Korallreven & Vintergatan” bjuder han dessutom upp två blåsare och en kör med bland andra Little Jinder. Och Popaganda är helt i Krunegårds hand.

Och så ännu en Röst. Elias djupa, souliga stämma dånar bokstavligen över Eriksdalsbadet. Basen är så stark att en del backar från scenområdet. Det här är en artist som har musikalisk pondus på scen, och det är också det man får av honom på scen.  Stillsam, men kraftfull.

20160826, Popaganda, Years & Years FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

20160826, Popaganda, Years & Years FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

Kvällens bästa spelning står brittiska Years & Years för. Det är sprudlande, dansant och galet charmerande tack vare en konstant varmt leende Olly Alexander, som studsar runt i hängselbyxor och färgglad t-shirt med en rosa keps. Kläderna accentuerar känslan av lekfullhet, men framför allt är det här ett band som på riktigt verkar älska att spela live. Mer energi än detta kommer nog vara svårt att toppa denna helg med. När ”Desire” pumpar loss skakar marken av publikstudsande lycka.

Kvällens struligaste spelning står Little Jinder för, vilket hon svärandes också konstaterar. Efter halva spelningen sitter till slut all teknik, men då har även gästinhoppet av Markus Krunegård i ”Ligger med en ful” fått en smak av ljudproblemen. Men publiken älskar henne från start, oavsett det tekniska eller hennes humörsvängningar. De rosa hjärtformade ballongerna på scenens sidor tillsammans med det vita konfettiregnet, som matchar kvällens vita klänning, kontrasterar snyggt Little Jinders rättframma, nästan burdusa framtoning. Hon har en aura av ”fuck you, världen om ni inte fattar hur bra jag är!”. Det är befriande.

Little Jinder spelar på Popaganda , Stockholm 2016-08-26

Little Jinder spelar på Popaganda , Stockholm 2016-08-26. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

Och så den stora avslutningen på kvällen som alla väntat på – FKA Twigs – som också blir den stora besvikelsen. FKA Twigs rör sig i gränslandsgenren experimentell pop/r&b, och skapar massiva elektroniska ljudbilder som med rätt inramning kan knocka lyssnaren totalt. Det gör hon inte ikväll. Det är en extremt snygg spelning, alltifrån scenklädsel, till backdrop till ljussättning och den mastodonta musiken. Men det blir alltför stelt och odynamiskt. Hon känns distanserad från sin publik, till och med från sig själv ibland, och verkar glömma att en livespelning måste innebära någon slags kontakt med publiken för att kännas.

FKA Twigs spelar på Popaganda , Stockholm 2016-08-26

FKA Twigs spelar på Popaganda , Stockholm 2016-08-26. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

Multiartister som FKA Twigs behöver inte alltid ha fördel av det. Hon är både dansare och musiker, och det blir en hel del dans, men det saknas en helhetsupplevelse av dessa två. Det känns på det hela taget mer som ett stiliserat genrep av uppsättningen av en konstinstallation, än avslutsakten på Popagandas första kväll.

Alla Rockfotos foton från Popaganda finns här.