Tillskottet av Trädgårdsscenen, en mindre och mer intim scen i Moderna Museets trädgård, var det bästa som kunde hända Stockholm Music & Arts.
På Trädgårdsscenen kan lokala artister som inte har tillräckligt stor publik för att fylla Skeppsholmsscenen kompletteras med unika tillfällen att se stora akter på närmare håll än vad man normalt kan förvänta sig.
Det var en fröjd att se Naomi Pilgrim, Nicole Sabuné och Wintergatan möta publiken i det vackra vädret – men det rådde ingen tvekan om vem som ägde såväl Trädgårdsscenen som hela festivalen detta år.
I festivalens programblad beskrivs Patti Smiths närvaro som tre dagar med ord och musik. Men det blir till så mycket mer än så. På strax över en timme lyckas hon ge oss en härlig sommarfest med allsångsversioner av klassiker som ”Dancing Barefoot” och Bruce Springsteen-samarbetet ”Because The Night”, samt anekdoter och hyllningar till de som påverkat hennes liv och karriär.
En av de som hyllas var stjärnproducenten Sandy Pearlman, mest känd för sitt arbete med The Clash och Blue Öyster Cult, som avled några dagar före festivalen. I sin memoar Just Kids beskriver Patti Smith hur Pearlman övertalade henne at ta steget från poet till att fronta ett rockband. Det är vi väldigt tacksamma för.
Aktivisten Rachel Corrie dödades när hon agerade mänsklig sköld under en aktion i Gaza 2003. I ett mäktigt tal hyllas även hon och de som Patti Smith menar tar ett större ansvar för mänskligheten och sina efterlevande.
Vi bjuds även på en kort resa in i Beat-kulturens ambitioner i form av Allen Ginsbergs klassiska dikt Holy från 1955. Det känns nära, modernt, aktuellt och levande när den läses med både skärpa och humor.
Om man har sett Patti Smith ett par gånger tidigare är det klart att det känns lite tomt utan vapendragaren Lenny Kaye med en gitarr vid hennes sida. Med vad gör det när hennes son, Jackson (mest känd för sitt korta äktenskap med Meg White), axlar bördan med den äran.
Trots alla toppar är det ändå lätt att utse kvällens höjdpunkt. De tårar av både av glädje och sorg när vi bjuds på hennes utsökta version av Prince klassiker ”When Doves Cry”. Kvällen avslutas sedan stilfullt när barndomsidolen Joan Baez, skickligt bokad till festivalens sista kväll, dyker upp för en kort duett på ”People Have the Power”.
Behåll det här konceptet, Sthlm Arts, och boka gärna in fler spelningar på Trädgårdsscenen nästa sommar – även om vi inte kan räkna med samma leverans som Patti Smith ger oss under dessa kvällar.