Clandestino Festival 2016: Fin festival med bitter eftersmak

Den 28-31 juli arrangerades Clandestino-festivalen i Göteborg och Bottna. HYMNs Jonatan Martinson besökte festivalen som har hela världen som spelplan.

Egentligen hade jag tänkt börja den här texten helt annorlunda. Jag skulle ha lovordat Clandestinofestivalen. Skrivit om den fantastiska kulturgärning som festivalen gör genom att handplocka musiker från hela världen och ta dem hit till västkusten, hur mysigt festivalområdet är och hur fri man känner sig där uppe i dalgången i Bottna där huvuddelen av festivalen äger rum, hur tolerant och öppen och tillåtande stämningen är, hur uppfriskande det är med en festival som inte bokar några slentrianmässiga headlines som ska dra folk, helt enkelt hur fin jag tycker att Clandestinofestivalen faktiskt är. Men så blir det inte, istället börjar jag där det tar slut, och tyvärr blir det med ett falskt klingande ackord.

Clandestinofestivalen är i år fyra dagar lång. Först en kväll i Göteborg, sedan två heldagar och halva söndagen uppe i Bottna, och så en avslutningskonsert med den tunisiske kompositören Anouar Brahem på söndagskvällen på Pustervik i Göteborg. Och det är där, vid the grand finale, som problemet uppstår.

Jag kommer till dörren några minuter innan åtta, visar upp mitt band och blir stoppad. Tydligen räcker det inte med ett band utan man måste även stå på en lista för att komma in. Listan scannas igenom, jag är inte med på den. Jag får inte komma in. Oförstående försöker jag resonera men det är tvärstopp. Sedan hinner några andra också bli stoppade innan dörrarna stängs och budskapet att ingen får komma in basuneras ut. För de tjugotal personer som kommer några minuter sent blir det ingen konsert. Festivalen är slut i förtid.

Jag förstår snart att det är bandet som begärt lugn under konserten. De vill inte bli störda, de vill framföra sin konst utan distraktioner, och det är helt fine med mig, jag till och med uppmuntrar det. Men då måste festivalen vara tydliga med att det är det som gäller. Gå ut med info om att ingen kommer in efter åtta, att man måste vara med på en lista för att komma in överhuvudtaget. Mig veterligen gick ingen sån info ut, det närmsta de kom är ett facebookmedelande ett par timmar innan konserten skulle börja där det står att den börjar prick åtta. Inte ord om att dörrarna stängs då.

Man skulle kunna hävda att det hela beror på ett nybörjarmisstag, att sådant här kan hända när en festival är i sin linda. Men Clandestino har anordnats varje år sedan 2003. De borde ha lärt sig vid det här laget.

För att klargöra, med mig är det ingen större fara. Visst är jag besviken men jag kan bara ta cykeln hem i julikvällen. Värre är det för dem som åkt flera timmar bara för att se konserten, eller de två kvinnorna som köpt biljett enbart till den här kvällen och som tidiga där tänkte att de skulle ta ett glas vin innan det hela började och sedan missade tiden med någon minut. För dem svider det nog extra hårt och det är en del uppröra känslor bland dem som står utanför medan det drar igång där innanför dörrarna.

Annars då? Jo, tänker jag bort söndagskvällen hade jag en fin festivalupplevelse, mycket tack vara platsen där huvuddelen av festivalen utspelar sig. Bottna ligger längst inne i en vik, några kilometer från Bovallstrand som med sina vitmålade skärgårdshus och välansade sommargäster fungerar som någon slags skrattspegel för känslan här. Botnik Studios heter gården som huserar festivalen och här råder snarare någon slags hippieinspirerad nybyggaranda.

Hemmabyggen, odlingar och konstinstallationer trängs på gården, allt omgivet av en förkrossande vacker natur. En besökare jag pratar med hävdar att det är den vackraste platsen som finns och även om jag inte håller med helt ligger det något i det påståendet. Gården ligger nere i en dal som omgärdas av gråa graniklippor som reser sig högt ovanför ängarna. Urskog som möter hav, som möter berg. Platsen har länge dragit till sig konstnärer vilket jag kan förstå, det finns någon mystisk kraft här som man bara vill andas in.

Och även i musiken finns det en kraft. Clandestino bokar band från hela världen, band som med stor sannolikhet aldrig skulle spelat i Sverige om det inte vore för festivalen. Och är det något som förenar dem så är det en förkärlek till rytmer. Det finns definitivt hos det japanska bandet Goat som spelar både under torsdagen och fredagen. Innan de drar igång beskriver någon deras sound med orden ”Ingen melodi, inga harmonier, bara rytmer”. En rätt talande beskrivning. Trots att de har en relativ normal sättning (gitarr, bas, trummor, saxofon) är det som kommer ut något helt eget. Alla instrumenten används som rytminstrument och trots att det förekommer en del toner är det inte det primära. Det är malande och hypnotiserande och riktigt bra.

Hos Group A, även de från Japan, är det kanske mer råheten som är talande. Två kroppsmålade kvinnor som framför hård electropunk med elfiol. Det är skränigt och skruvat och kanske mer intressant än bra. Lite senare avlöses de av Babyfather från England som i en rökfylld inomhusscen (rökmaskinen gick bananas) trycker ut sin dub. Stundtals är det lite uddlöst men när han i tre minuter loppar frasen ”I’m proud to be british” är jag helt med.

Festivalens höjdpunkt inträffar på lördagseftermiddagen. Efter flera timmars häng och bad vid havet (återigen: location, location, location!) stänger jag och ett hundratal andra in oss i en sal i den närliggande Gerlesborgsskolan. Där framför poeten Johannes Helldén sitt verk Astroekologi tillsammans med Mariam Wallentin och Andreas Werliin från Wildbirds and Peacedrums som bidrar med nyskriven musik. Tillsammans bjuder de in oss till en annan värld. Poesin framförs sakligt och lugnt och kontrasterar skarpt mot musiken som ömsom dundrar, ömsom viskar. Mariam Wallentin använder hela sin förmåga för att sjunga, skrika och jämra fram ljud medan Andreas Weliin bakom trummorna skapar udda rytmer att haka fast vid. Det blir som en tonsättning av naturens förfall och kaos och fullkomligt brilliant.

Det poetiska fortsätter när kvällen övergår i natt och festivalens folkligaste artist går på scen. Med sin EP Suedi har Erik Lundin på något sätt öppnat upp ett nytt rum i den svenska hiphopen och det är berusande att höra hans ordtäta låtar live. Det blir en tung spelning, både om man ser till beatsen som pumpas ut och texterna.

Natten avslutas med en av de redan legendariska flottspelningarna. I en liten skogstjärn en dryg kilometer från festivalområdet har en scen byggts upp som flyter ute i vattnet. Där spelar koreanska S:UM sin försiktiga musik i det lätta gryningsljuset.

Efter en helg på Clandestino är man fullproppad med intryck och jag är övertygad att det skulle krävas ett flertal Way Out West innan man är uppe i samma nivåer. Därför känns det extra tråkigt att den här texten behövde börja så negativt. Och jag hoppas att Clandestino tar till sig kritiken de med allt rätt kommer få och styr upp allt ett snäpp bättre nästa år. Då kommer den med stor sannolikhet få betyget Sveriges bästa festival av mig. I år blev eftersmaken tyvärr lite bitter.