Tross är i ständig framåtrörelse

Tross har nått en allt större publik och på lördag gästar kvartetten tredje upplagan av Copenhagen Psych Fest. HYMNs Daniel Andersson stämde träff med Anders Kjellberg och Martin Hultqvist, bandets Göteborgsbaserade medlemmar.

Jonas Nordborg och Anton Kolbe som utgör andra halvan av Tross är bosatta i Stockholm. Det har dock inte hindrat bandet från att släppa en av årets starkaste skivor – deras tredje Höga Nord-tolva The Walrus EP har mottagits på bästa sätt och mer material är på gång. Neu!-doftande ”On Board” från 2013 utgjorde startskottet för samarbetet.

Jag möter upp Anders och Martin bland småkakor och soppskålar på Höga Nords kafé. Bakom disken hittas Mathias Nilsson, som berättar att det är Gustafs [Dicksson] mission att baka kaffetillbehör – sistnämnde utgör andra halvan av affärsverksamheten. Är dock tveksam om de ser sitt arbete som en strikt affärsverksamhet. Hur som helst är stämningen avslappnad och i högtalarna hörs italienska Le Orme. Kultförklarad 60-talspsykedelia.

(Le Orme nådde viss framgång i Nordamerika och övriga Europa. ”Ad Gloriam” finns med på 1969 års album med samma namn).

Mathias inleder med att berätta om sin relation till bandet.

”Gustaf spelade upp ett par låtar för mig och detta var i samband med att vi startade Höga Nord”

– Gustaf spelade upp ett par låtar för mig och detta var i samband med att vi startade Höga Nord. Och som jag minns det stod det snabbt klart vi skulle ge ut musiken. Anders lärde jag känna redan under gymnasietiden.

Han fortsätter:

– Tross hade inte släppt något innan, så vi fick med andra ord möjligheten att presentera något helt nytt. Ingen annan hade fått ta del av musiken. På den vägen är det och nu är vi uppe i tre releaser. Och musiken blir bara bättre och bättre, sagan skrivs i denna stund. Nu har ju även musiken börjat spelas utomlands.

– Ja, den nya skivan har fått större genomslag än de tidigare släppen, inflikar Anders.

– Ni har uppmärksammats på BBC Studio 6, berömmer Mathias. Det är inte illa att Andrew Weatherall lyft fram er.

– Vi har spelat ihop sedan 2007 och det får ta den tid det tar, säger Anders. Det vi kan göra är att vara produktiva och sedan är det bara att hoppas att fler och fler intresserar sig.

– Idag ska det mesta stressas fram och livslängden blir därefter. Det ska göras reklam för Dr Martins, på ett par månader ska det säljas ut arenor och så vidare. Jag vill att musiken ska hålla länge, inte bara för stunden. Och Tross musik hamnar i detta fack, konstaterar Mathias. Och musik kan vem som helst ge ut idag, det är inte så att det krävs en massa pengar. Det finns ingen hemlig kunskap. Men när ni hamnade på brittiska skivbolaget Invisible Inc, blev det en extra skjuts. Speciellt i England.

”Det handlade bara om 300 exemplar, men det gav ett visst genomslag”

– Ja, så är det ju. Vi släppte Coast to Coast på Invisible Inc i julas. Ett skotskt bolag. Det handlade bara om 300 exemplar, men det gav ett visst genomslag. Etiketten påminner förresten en hel del om Höga Nord, med mer fokus på elektronisk musik, så vi stack ut en hel del, säger Anders.

– Idag kan ett skivbolag främst erbjuda publicitet, konstaterar Mathias.

Det råder ingen tvekan om att Tross passar in bland Höga Nords releaser och de får följe av bolagsvännerna Les Big ByrdLamagaia, Flowers Must Die, URAN GBG och VED till årets Copenhagen Psych Fest – en festival som samlar det bästa inom ramen för modern och experimentell psykedelia. Och bokningen är ytterligare ett bevis för att bandet fått större genomslag utomlands.

Festivalen är även ett bevis för att Tross tillhör en levande scen med många olika uttryck. Andra svenska favoriter på festivalen är Cult Of Boydah, SEKELWe Are Wood  och The Orange Revival. Varken Anders eller Martin är dock intresserade av att göra sinnesutvidgande psykedelia på klassiskt vis – de är klara med tillbakablickande utflykter.

– Det finns massor av band som återskapar det som varit och som gör det bra, men jag har tragglat rock och hårdrock i så många konstellationer, att det var dags att göra något annat, säger Martin med ett övertygande lugn. Erfarenheten lyser igenom.

Svaret speglar den framåtanda som genomsyrar Tross. Medlemmarna står inte stilla och Anders påpekar att de har otaliga inspelningar liggande. De vill alltid vara steget före. Det är inte för inte som Mathias säger att han upplever Tross som oerhört kreativa.

”Jag tror att vi har över 70 timmar musik och det är ingen överdrift”

– Jag tror att vi har över 70 timmar musik och det är ingen överdrift, säger Anders efter en stunds tystnad. Det mesta kommer inte släppas, men vi hade faktiskt idén om att göra Tross Radio. Vi skulle ordna en hemsida, skaffa en domän, där vi publicerade allt vårt material. Ett spår som går i all oändlighet. Tanken var att lyssnaren skulle kunna hoppa in var som helst, detta var innan vi började släppa musiken på vinyl.

Kreativiteten visar inga gränser och detta förhållande speglar även bandets musik. The Walrus EP tar sig an det kosmiska och psykedeliska krautrockarvet med stor nyfikenhet. Tidiga spår som ”Stig Berglings Saga” utgör en inkörsport, som de nya låtarna bygger vidare på – ljudbilden tillåts att expandera, tänjas ut, vilket ger en tyngdlös känsla. Öppningspåret ”Time Leaves Us” fungerar som avfyringsramp. I förbifarten berättar Anders att det är bandets trummis Anton Kolbe som ligger bakom de flesta av gruppens fyndiga låttitlar.

– Vi hade funderingar på att skicka ”Stig Berglings Saga” till Stig Berling medan han levde, men det blev aldrig så, skrattar Anders.

– Vi tänkte erbjuda oss att spela på hans begravning, kontrar Martin.

– Han var inte James Bond direkt, säger Mathias. En riktig loserspion.

Tross2

Tross har tagit nya steg efter varje release, men samtidigt har de valt att fokusera allt mer på sin arktiska framtoning, vilket kontrasterar bandets baleariska bakgrund. 2014 års album 16:11 och aktuella The Walrus EP har båda skivomslag som fokuserar på ett svalare uttryck.

Skivomslagen är som ett första intryck. Ibland kan ett omslag intressera mer än själva musiken och ibland är situationen den motsatta. Ett omslag kan med andra ord bestämma hur lyssnarna tar sig an ett album. Hur tänker ni kring detta?

– Det är en bra fråga. Vi har snackat mycket om det arktiska, men man vill inte skriva folk på näsan. Och konceptet får inte kännas krystat.

Omslagen är tilltalande, men samtidigt frånstötande på något sätt. Oavsett finns det ett intresse av att se valrossen snurra på skivtallriken. 

– Ungefär som en gillestuga, replikerar Martin snabbt.

– Gillestugakrautrock!

Omslagen designas av Klara Källström och Tobias Fäldt. Och de har fått fria händer efter att ha lyssnat på bandets musik. Martin förklarar kort att det inte handlar om en dialog, mer som att lämna in en kravspecifikation och sedan blir det tvärtom. Arbetssättet är dock oviktigt när det blir bra.

”Det är kul att bli erbjuden något som man inte är beredd på”

– Jag gillade omslaget tidigt. Vi valde faktiskt mellan valrossen och en isbjörn, säger Anders. Jag gillar isbjörnar lika mycket, men slutresultatet blev mycket bättre med valrossen. Klara och Tobias har tolkat musiken på sitt sätt. Det är kul att bli erbjuden något som man inte är beredd på.

Mathias förklarar att det är svårt att få picture disc-formatet att bli snyggt och med tanke på kostnaden gäller det att välja ett motiv som fungerar. Det finns dock ingen tvekan om musiken ska ges ut på vinyl eller inte.

– Det är ett måste, säger Martin. Men det viktigaste är nästan att ha ett exemplar hemma.

Är ni skivsamlare?

– Inte nu längre, men jag var det under några år, sedan tröttnade jag, säger Martin.

– Men du köper väl en massa plattor? Gör du inte, småler Anders.

– Jo, ibland får jag för mig att köpa ett gäng skivor. Och ett tag köpte jag för att spela ute. Det var ju egentligen inte därför , men jag försökte motivera köpen genom att tänka så. Det går inte att spela Erkin Koray ute så ofta. Någon gång om året.

Efter en längre diskussion om cd-skivans framtida värde och formatets roll för nypressningen av äldre musik under 90-talet, styrs samtalet in på bandets egna musik. Kan avslöja att Anders ser förhoppningar om att hans hårdrocksamling säkrar pensionen och att Mathias fortfarande grämer sig för att han inte har kvar sin longbox med Judas Priest-skivan Painkiller.

Hur fungerar inspelningsprocessen? 

– Vi vet vad vi ska välja bort, det är en viktig förutsättning. Vi har som sagt mycket inspelat, men det gäller att hitta det bästa. Det här är bra, det här är inte bra, gestikulerar Anders. Det beror nog på att vi spelat ihop så länge och detta blev än tydligare nu senast.

”Vi repar inte särskilt mycket, utan vi går in i studion för att spela in och sedan är det klart”

– Vi får snabbt distans till materialet. Vi repar inte särskilt mycket, utan vi går in i studion för att spela in och sedan är det klart, förklarar Martin. När vi ska spela live repar vi dagen innan. Allt är väldigt prestigelöst.

– Tross handlar om lagarbete, säger Anders. Om jag ska tänka efter, så är det bara ”On Board” och ”Rainbow” som är regisserade.

Om jag ska vara ärlig så trodde jag att det låg mycket studiotid bakom era låtar. 

– Jag förundras hela tiden över hur bra våra skivor låter, skrattar Martin. Det kanske inte funkar för evigt, det är kanske som när Mars, Merkurius, Venus stod rakt ovanför pyramiderna för ett par månader sedan. Vem vet när det händer igen.

– Det är väldigt lekfullt i studion, säger Anders. Det ska vara kul att spela in, det har inte varit en tråkig stund.

Inget nötande?

– Inte alls! Svaret är synkroniserat.

– Visst jobbar vi med pålägg emellanåt, men första fullängdaren spelade vi in på en natt. Första tagningen, sedan klippte vi lite. Därefter har vi försökt jobba lite med pålägg och senaste singeln ”Time Leaves Us” är en av dessa. Men nu är vi tillbaka där vi började och de senaste inspelningar blev riktigt lovande.

Martin nämner att de funderat på att ta in en producent, att använda en professionell studio. Jocke Åhlund är ett namn som kommer på tal.

”En producent som fattar grejen kan förhoppningsvis uppskatta våra tankar till viss del i alla fall”

– Det blev aldrig så och jag vet inte om det hade gett något resultat, säger Martin. Men jag tror att vissa producenter skulle gilla vår ingång, där exempelvis Neu! fungerar som en viktig referens. En producent som fattar grejen kan förhoppningsvis uppskatta våra tankar till viss del i alla fall.

Från högtalarna hörs plötsligt Tross-låten ”Qvist Mill”.

– Här är vi fortfarande kvar i krautrocken och Träd Gräs och Stenar. Detta är för övrigt en av de första gångerna som vi är alla fyra, Martin kom in sist, förklarar Anders.

– Det blev en helt annan grej när ni tog in en gitarr, påpekar Mathias. I alla fall utifrån. Gitarren förändrade mycket.

– Den här låten hade inte fungerat utan gitarr, konstaterar Anders. Och på sätt och vis är det nu som Tross blir till.

Låten finns med på fullängdsdebuten 16:11. Ett drömskt spår med suggestiva undertoner.

Vad har det betytt att er musik släpps på Höga Nord?

– De erbjuder sina band fika, skrattar Anders. Det är givetvis guld. Och nu när bolaget har etablerat på allvar, blir spridningen även bättre för oss. Vi har bland annat spelats på P3.

Är radio fortfarande relevant? 

– Jag vet inte, blev förvånad när vi fick speltid, konstaterar Martin.

”Sedan är kanske inte jag P3-skalle utöver detta”

– Musikguiden tycker jag är riktigt bra, säger Mathias. Det är ny musik som ges utrymme och chansen att spridas. Sedan är kanske inte jag P3-skalle utöver detta.

– Man kan ju hoppas att unga människor lyssnar på Musikguiden, säger Martin.

– Ja, Musikguiden är helt ok, inflikar Anders.

Det är uppenbart att Tross och Höga Nord ingått ett starkt partnerskap. Mathias får avsluta samtalet:

– Allt ska byggas upp så jävla fort, jag vill jobba långsiktigt och göra detta länge… Så länge jag bara kan. Gärna med Tross ända till ålderdomen, ända till slutet. Tills Merkurius står i perfekt samspel med pyramiderna.