Swans – The Glowing Man

The Glowing Man är Swans fjortonde studioalbum i ordningen och deras fjärde sedan Michael Gira valde att återuppliva bandet efter över ett decenniums tystnad. The Glowing Man är också den sista skivan den nuvarande sättningen av bandet kommer spela in tillsammans under den andra fasen av bandets existens.

Som konstnärlig ledare över Swans har Micheal Gira, som även varit bandets enda konstanta medlem sedan starten 1982, hela tiden sett till att bandet ständigt återuppfunnit sig själva. Den musikaliska riktning som utstakades när bandet återvände med My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky utvecklades och förfinades sedan på storslagna The Seer och den mer aggressiva To Be Kind. Hela tiden har man varit totalt kompromisslösa i sin konstnärliga vision.

The Glowing Man är den fulländade slutprodukten av denna musikaliska resa. Alla gränser mellan genrer har suddats ut och alla normala låtstrukturer har förintats. Avant garde-rock, postpunk, postrock, drone, folk och sludgemetal har alla smält samman till en levande organism. Det känns som att Gira och hans medmusiker under tre skivor har pressat gränsen för hur bandet kan låta till sin yttersta spets och nu slutligen nått precis dit man ville nå. The Glowing Man är de uttryck man laborerat med på de tre tidigare skivorna sedan återstarten sammanfattade i en gigantisk koloss.

Skivan består av 8 musikstycken utslagna över två timmar, där tre låtar klockar in på över 20 minuter. Till skillnad från The Seer och To Be Kind är The Glowing Man inte lika aggressiv och högljud som sina föregångare. Soundet är något mer organiskt och luftigt, utan att för den sakens skull förlora det hotfulla mörker som präglat föregångarna. Stundtals går det att dra paralleller till den gotiska folkrock som kännetecknade Giras soloprojekt Angels of Light och albumets komplexa låtstrukturer bär många likheter med de hos Godspeed You! Black Emperor.

Den totala kompromisslösheten i framförandet gör att inga idéer känns konstiga eller malplacerade. De första 6-7 minuterna av ”Frankie M” består av instrumentalt drone och skrikande kör, de förvridna rösterna som hörs i bakgrunden av ”The Glowing Man” låter som om någon talar i tungor och ”Cloud of Unknowing” innehåller kyrkklockor, sång som låter som ett hemsökt böneutrop och ett cello-solo av Okkyung Lee. Bandet tycks ha följt varje kreativ impuls utan att tveka, så länge den känns rätt i sitt sammanhang. Om en låt behöver vara bortemot en halvtimme lång så får den helt enkelt lov att vara det.

Trots att The Glowing Man är en skiva som bör avnjutas i sin helhet finns gott om ljuvliga ögonblick på skivan som står ut i mängden. Punkurladdningen 19 minuter in i ”The Glowing Man” är en sådan, den udda men oväntat tillfredställande countrykänslan som uppstår 16 minuter in i ”Frankie M” är en annan. Skivans kanske mest upphetsande ögonblick sker strax efter 7 minuter in i ”The World Looks Red/The World Looks Black” när låten efter en ganska mysig psykadelisk inledning plötsligt slår till och vänder ut-och-in på sig själv. En liknande sak sker strax efter kvarten in i ”The Glowing Man” där låten för ett ögonblick lugnar ner sig, hämtar andan, för att sedan kasta sig ut i en helt annan riktning.

Swans musik har ofta innehållet en obekväm dimension där musikens syfte ofta varit att förpassa lyssnaren till en fysiskt och psykiskt påfrestande plats. Även The Glowing Man innehåller den här typen av element. I skivans nästsista låt, ”When Will I Return?”, sjunger Michael Giras fru Jennifer om hur hon överlevde ett sexuellt övergrepp. ”His hands are on my throat. My key is in his eye. I’m splayed here on some curb. Shards of glass. A starry night” sjunger hon. Låten, som är skriven av Michael Gira som en hyllning till sin fru, lämnar dock en bitter eftersmak.

I mars i år anklagade tidigare Swans-kollaboratören Larkin Grimm Michael Gira för att ha förgripit sig på henne sexuellt vi ett tillfälle under tiden då han producerade en av hennes soloskivor 2008. Michael Gira förnekade anklagelserna och Jennifer Gira påstod sig ha bevis för att anklagelserna var lögner, men någon riktig klarhet i vad som hänt fick vi aldrig. Detta placerar dock både låten i sig och skivan som helhet i en väldigt olustig kontext.

Det vore omöjligt att skriva om denna skiva utan att nämna ovanstående, då det dels i väldigt stor utsträckning har präglat hur skivan har mottagits men också, framför allt, påverkar lyssnaren. För oavsett om spekulationer kring vad som hänt och inte hänt kanske inte hör hemma i en skivrecension så är det omöjligt att bortse från de faktum att händelsen påverkar lyssnarens upplevelse. Man kan argumentera för och emot att man bör särskilja upphovsmannen och konsten, men i slutändan kan man inte undvika det faktum att man oavsett om man vill det eller ej har händelsen i bakhuvudet. Swans musik har ofta innehållit en komplicerad bild av sex som något vackert men också destruktivt och förstörande. I detta fall blir verkligheten och konsten alldeles för nära varandra på ett sätt som känns direkt olustigt.

Det är onekligen så att den här historien har påverkat mottagandet av The Glowing Man och man får känslan av att många musikskribenter har varit lite ängsliga i sitt bemötande av skivan. Man har inte riktigt vågat ta i den, än mindre hylla den på ett sådant vis jag skulle kunna tänka mig att den hade hyllats under andra förutsättningar. Den avslutande låten ”Finally, Peace” – en nästan glad låt som påminner om en religiös hymn – låter som att den är tänkt som ett bokslut för hela den här eran av Swans existens. Detta kunde varit en storslagen final för ett av vår tids mest banbrytande band, men trots det känns det inte riktigt så.

[Young God Records, 17 juni]

7