Jag kom hem från Bråvalla igår. På många sätt var det som vilken festivalupplevelse som helst. Jag såg några bra spelningar, jag såg några mindre bra spelningar. Jag fick alldeles för lite sömn. Allt det där gamla vanliga, ni vet.
Men på många sätt var det allt annat än en typisk festivalupplevelse. Någonting var annorlunda i år, jag befann mig i en kollektiv mardröm. Ni vet redan vad som har hänt. Under hela helgen har ni fått läsa om hur flera personer, mer specifikt tjejer, miste rätten över sina kroppar.
Polisen säger att vi måste ta hand om varandra. Att vi tjejer måste vara försiktiga. Det är en fin tanke. Men polisen verkar inte veta att vi redan gör allt vi kan. Vi tvekar på om vi ska dricka den där ölen som vi lämnat ifrån oss i några sekunder. Det slutar ändå alltid med att vi slänger den och köper en ny.
Vi tittar så att ingen följer efter oss när vi går till vårt tält. Och när vi har kommit fram till tältet väntar vi tills det där killgänget har gått förbi innan vi till slut går in. Vi går tillsammans på toaletten för chansen är mindre att det händer om vi är flera. Trots att vi bara dagen innan lärt oss att det inte ens hjälper att vara omringad av tusentals människor. Vi är försiktiga och vi har varit det sedan vi var gamla nog att förstå att det kan ske. Men ibland sker det ändå, för att när det sker så sker det mot vår vilja och bortom vår kontroll.
Det finns säkert en fin tanke bakom era uppmaningar. Det finns säkert en fin tanke även när ni delar ut armband till oss. Men genom att be oss bära armband med texten ”Tafsa inte” ber ni oss också att bära ansvaret för någon annans handlingar. Som vi har fått göra så många gånger förr.
Sedan vi var gamla nog att förstå att det kan ske har vår omvärld skrikit åt oss: “Drick inte för mycket! Visa inte för mycket hud! Var inte ute försent!”. Varje gång vi tittar ner på armbandet som lyder “Tafsa inte” blir vi påminda om att det finns personer där ute som är villiga att ta för sig av våra kroppar. Men vi behöver inte bli påminda. Vi blir påminda varje dag i de val och handlingar vi gör.
Under kommande festivaler hoppas jag att ni låter både armband och ansvar bäras av de som behöver bli påminda om att det är fel att ta för sig av våra kroppar.
