Islands musikscen har länge förknippats med artister som Björk och Sigur Rós. Den isländska musiken har haft det kännetecknande soundet: drömskt och excentriskt.
Den albumaktuella Júníus Meyvant eller Unnar Gísli Sigurmundsson som han egentligen heter, bjuder på något annat på Floating Harmonies. Det låter varken som Björk, Sigur Rós eller för den delen som min favorit singer/songwriter Ásgeir Trausti. Júníus Meyvant gör soul med storband och 70-talsvibbar; det brassar och blåser varvat med mer försiktiga själfulla bitar. Han sjunger med en fantastiskt fin ton, hans röst är raspig och mjuk och hans sångstil är känslosam.
I sin ungdom var Júníus Meyvant en energiknippe. Han blev utstlängd ifrån musikskolan för att han var för vild, och som barn gillade han bara att skejta och måla. På Floting Harmonies är han dock balanserad, antagligen har han hittat ett sätt kanalisera sin energi genom musikskapande – det är ett vuxet album.
Vissa av spåren passar särskilt för den mer vuxna musikälskaren; för dig som har parmiddagar, går till frisören regelbundet och har en stabil månadslön. För middagstillfällen rekommenderar jag låtarna ”Domestic Grace man” och ”Color Decay”.
Några andra av spåren är för dig som behöver ligga still i sängen och samla dina tankar. För dessa tillfällen rekommenderar jag ”Manos” och ”Pearl in Sandbox” där Sigurmundssons fina ton framträder extra tydligt.
Júníus Meyvant skapar musik både för dig som vill sprida energi och dig som behöver återfå din energi.
[Record Records, 8 juli]
