Sam Outlaw. Foto Adrian Pehrson/Rockfoto.
Så har vi kommit fram till den tredje och avslutade delen i Kim “Woody West” Abelssons berättelse från årets South By Southwest i Austin. Och precis som i de två tidigare delarna bjuder vi också på en spellista att lyssna till medan ni läser.
Fredag
Vår egen välförtjänta högtid under SXSW sker på fredagen då vi under senare år haft förmånen (stort tack till Daniel Romano, Blitzen Trapper, Jim James och alla andra som under åren hjälp till att göra det möjligt) att få åka ut till Willie Nelsons ranch Luck, 45 minuter utanför Austin i americanavärldens förlovade land. Det är en magisk dag som bjuder på det bästa från den nya neo-americana-generationen, vilket gör det möjligt att avstå från alt-countryscenen i början på festivalen. Vi vet att vi kommer få den komprimerade versionen ute hos Willie.
Vår lokala vän, guide och privata chaufför Brian plockar upp oss på hotellet och vi rullar ut mot Texasprärien. Inget slår den pirriga känslan av förväntan när bilen leds förbi hästhagar, tumbleweeds, buskar och Willie Nelsons mytomspunna, legendariska turnébuss ”Honeysuckle Rose” (googla den!) på vägen upp ranchen. Efter det sedvanliga nervösa strulet kring namn på gästlistan glider vi sedan in på ranchen Luck och den lilla pittoreska vildavästernstaden (byggd för 80-talsfilmen Red Headed Stranger), där det finns en bank, en saloon (fria drinkar från Texasvodkan Tito’s), ett fängelse (där du kan tatuera dig), ett fint litet kapell (som också fungerar som akustisk scen för 30 pers) och en vacker westernvilla som är borgmästarens högkvarter (och VIP-område).
Förhandsrapporterna inför fredagen handlade mycket om ett åskoväder som skulle dra in över Austin, men till en början går dagen lika strålande som solen. Vi hinner se Daniel Romanos gäng i kapellet, kolla in fjolårsfavoriterna Horse Thief på den stora utomhusscenen längst bort längs cowboystadens revolvergata, upptäcka coola southerncountryrock-katten Aaron Lee Tasjan, lyssna till americanavännernas senaste favorit-singer/songwriter John Fullbright, krama om hela Blitzen Trapper-gänget på VIP-området (då så många musiker här passerat Göteborg genom åren har vi fler bekanta hos Willie än på Café Publik en vanlig fredagkväll) innan Delta Spirit-sångaren Matthew Logan Vasquez underhåller storstilat med sin americanapunkshow på cirkustältsscenen bakom kapellet.
Efter detta slår jag mig ner på en bänkrad i kapellet för brittiska singer/songwritern Holly Macve på rekommendation av Horse Thiefs-sångaren Cameron Neal. Under tiden i kyrkan börjar hotfulla moln rulla in, strax följt av brandbilar, räddningsbilar och snart märks det en omfattande aktivitet utanför den lilla kyrkans fönster. Det visar sig att Luck evakueras, alla uppmanas att gå till sina bilar då åskovädret snart kommer vara över oss och detta görs för allas säkerhet (Texasvädret kan vara oberäkneligt och så sent som förra året förstördes flera av ranchens westernbyggnader av en tornado).
Mobilen har sporadisk täckning på prärien så nu står beslutet mellan att lämna ranchen för bilen och möta upp Brian, Donna och Niklas eller att chansa på att få tillfällig fristad på VIP-området. Det osäkra är alltid det roligare alternativet så benen går mot strömmen av besökare som nu lämnar området för att istället söka tillflykt hos borgmästaren och dennes veranda av full av musiker, VIP-besökare och volontärer. Bra drag visar det sig, då även de övriga i mitt sällskap tänkt exakt likadant.
Sedan hålls festen gisslan av ett enormt åskväder under tre timmar och hjärtat går lite sönder när Woodyfavoriterna Jenny Lewis och Blitzen Trapper tvingas ställa in. Efter ett tag finner jag de övriga och trots en barplats att dö för blir de närmsta timmarna endast en lång väntan då myndigheterna beslutat om ett tillfälligt serveringsförbud under ovädret.
När väl åskovädret dragit vidare och serveringsförbudet upphävts så har en Bud Light och en texastrubadur (inflyttade Austin-singer/songwritern Joe Pug) aldrig suttit bättre. Den stora utomhusscenen är nedstängd av säkerhetsskäl så under resten av kvällen används endast cirkusscenen. Namnet för dagen är Margo Price vars autentiska honkytonk från Nashville är certifierad av självaste Jack White och hans egna skivlabel Third Man Records. En lika självklart strålande debutant är frågan om vi någonsin sett; hon är backad av en femmanna-countryorkester täckt i denim och westernbroderier från de hippaste kvarteren runt East Nashville. Efter en bländande uppvisning i klassisk country med rockattityd går Margo Price upp i täten över det bästa vi sett så hår långt under festivalen.
Nu står valet mellan att ge upp våra platser i ett sprängfullt litet cirkusstält för hamburgare borta vid stadens Food Truck-park eller att tvingas lyssna till Nelsonsönerna Lukas och Micah tillsammans med Insects Vs Robots, vars bluesjammiga fushion-psychrock ännu inte lyckats fånga oss trots att de lirat på ranchen de sista tre åren. Överlevnadsinstinkten är nu så stor att det blir en gigantisk matkö och ett besök i baren innan vi återvänder för gudfadern av alt-country och avslutningen av dagen på Luck borta i tältet. Trots begränsad sikt och framkomlighet är denna levande legend alltid en makalös upplevelse. Willie Nelson är fullkomligt unik och en sann ynnest att fått lyckan att uppleva. Fredagen blir i vanlig ordning ett minne för livet, jag och Niklas hinner även förbi Hotel Vegas så Niklas får sin dos av Thee Oh Sees och även den numera obligatoriska selfien med Austin-excentrikern och kultfiguren Josh T Pearson.
Pure Bathing Culture (pressbild)
Lördag
Lördagen är sista dagen under det officiella SXSW. Efter en kaffe till frukost startar dagen på Cheer Up Charlie’s där Brooklyn Vegan oförtröttligt står för ännu ett dagsparty. Först ut är lo-fi-popbegåvningen Car Seat Headrest, som kommer till Sverige med Woods i slutet på juni. Här tar jag adjö av min trogne bundsförvant Niklas som i år valt att korta besöket med en dag (lördagen har genom åren bjudit på ett rätt skralt program då de flesta artister nu rullat vidare mot nya turnémål), men möter upp Göteborgskollegorna Henrik och Fredrik. Tillsammans ser vi ett av de främsta dreampopbanden på senare år, Portlandduon Pure Bathing Culture som du tidigare även kunde hitta i folkpopsfavoriterna Vetiver. Och precis när man trodde att kvoten för spännande folkindiesinger/songwriters var fylld gör nykomlingarna Big Thief ett oemotståndligt set, håll utkik efter deras debutalbum Masterpiece (Saddle Creek).
Bästa nya dagsfesten på senare år infaller faktiskt på lördagen, den kallas Brooklyn Country Cantina och hålls av det välkända hipsterbryggeriet. Den innehåller det mesta av det senaste på neo-outlaw-countryscenen och håller till på ljuvliga mexikanska restaurang/baren Licha’s Cantina på östra sidan. Har man tur kan man springa mellan denna festen och Burgermania (det är femte året i rad Burgermania är på festivalen) som håller fest på Hotel Vegas på kvarteret bredvid. Men framåt eftermiddagen blir den lilla cantinan proppfull, även på den något rymligare bakgården.
Jag kommer in i rättan tid för att hinna med en svalkande Michelada tillsammans med Brian och Donna innan BANDITOS drar igång sitt bohemisk sydstatssväng. Sångerskan Mary Beth Richardson har en röst i Janis Joplin-klass och och det luffarlika gänget växer minst en klass live.
Efter det följer en höger-vänster-krock som sänker den mest rutinerade country-ringräven. Sam Outlaw och hans southern California-country är vid sidan av Margo Price den hetaste nykomlingen på neo-outlaw-scenen, hans debutalbum Angeleno har precis belönats med full pott av GP och hemma i stan har det stora publiktrycket gjort att hans kommande spelning flyttas till Pusterviks stora klubbscen. Backad av ett makalöst band river han av en timmeslångt set som känns som en fulländad hitkavalkad. Stämsången med Molly Parden och trummisen Darla Hawn är helt bedårande och en av festivalens definitiva höjdpunkter. Sam Outlaw går här upp i täten med Margo Price om priset “bäst på SXSW 2016”.
Om denna stjärnsmäll gjorde mig groggy så sänker Daniel Romano och hans eminenta band mig för gott. Karln är ute på ett personligt korståg där han inte tar några fångar. Han spränger gränserna för de normer som genreryttare försöker upprätthålla på samma sätt som Dylan gjorde när han väste ”play fuckin loud” åt The Band då publiken kallat honom Judas efter att han blivit elektrisk.
En snabb sväng förbi Burgermania bjuder på kommentaren – ”I know you, you’ve been here all week” från killen som kollar leg, följt av surfiga garagepowertrion Tijuana Panthers och garage-rock-underhållarna i Apache (som gästas av underbara garagebluessångaren i Daddy Long Legs) innan San Franciscos Sarah Bethe Nelson och hennes skramliga singer/songwriterpop får avsluta årets Hotel Vegas-vistelse för denna gången.
Schemat har nämligen lämnat en lucka för ett personligt gatlopp längs Red River och möjligheten att hinna bocka av några personliga favoriter som jag ännu inte hunnit med under veckan och närmast gett upp hoppet om. Den imponerande auktoriteten som den nya outlawcountryscenen visat under veckan för mig därför till ganska sjabbiga baren Swan Like som under SXSW förvandlas från shotbar till musikvenue och som i afton har flera av de heta countrynamnen på sitt program.
Framtidshoppet Whitney Rose går på scenen backad av Sam Outlaw och hans suveräna band och visar sig vara en Nancy Sinatra för Nikki Lane-generationen innan det åter är dags att låta sig sköljas över av Sam Outlaws varma SoCal-country. Några låtar in i spelningen tvingar jag mig själv att slitas därifrån, borta på Cheer Up Charlie’s lirar nämligen talangfulla psychindierockspolingarna Night Moves från Minnesota. På deras debutplatta härom året jobbade de med favoritproducenten Thom Monahan (Beachwood Sparks, Fruit Bats, Vetiver) och i vår kommer äntligen uppföljaren Pennied Days. Efter att sett bandets ledare John Pelant på scenen är det obegripligt att de ännu inte nått ut till de breda massorna. Här finns allt: låtarna, attityden, soundet och rockstjärnekvalitéerna. För ovanlighetens skull tar denna spelning slut före utsatt tid, så det hinns det med några låtar till av Sam Outlaw innan det bär av längs Red River i riktning mot Rainey Street, ett bardistrikt nere vid Colorado River.
Här nere har slyngelgänget Blank Range från Nashville hamnat. Området är ett riktigt fyllebulltskvarter för helgfirande och denna kvällen är inget undantag. Blank Ranges slacker-sydstats-indierock var en oslipad diamant förra året så förväntningarna på att se hur de utvecklats är höga. De har skaffat sig mer rutin och skicklighet, men tyvärr dränks konserten av den fullkomligt ointresserade festpubliken som endast väntar på nästa runda shots och andra eventuella erövringar i baren.
Så efter årets dyraste bourbon lämnas området åt sitt nattliga sjöslag, istället rusar jag tillbaka längs Red River och kommer lagom till att få introducera Romanos band för Birdclouds punkiga, varningsstämplade och hysteriskt underhållande folkcountrysånger. Ett bra sätt att knyta ihop säcken SXSW för den här gången.
