Banditos. Foto: Elin Bryngelson/Rockfoto
Då var det dags för del två (av tre) i Kim ”Woody West” Abelssons berättelse från årets SXSW. Lyssna med fördel på playlisten nedan medan du läser.
Onsdag
Onsdagen får en flygande start då Whitney, ett av årets stora framtidshopp på indiescenen inleder musikbloggen Brooklyn Vegans dagsparty på Cheer Up Charlie’s, ett klassiskt rockställe längs främsta rockvenuestråket Red River. Längs gatan ligger även klassiska liveställena Stubbs, Mohawk, Sidewinder (tidigare Red Eyed Fly) samt nya Barracuda (tidigare känt som Red 7 och som numera drivs av Hotel Vegas ägare). Whitneys neo-country-indie-soul med tidigare medlemmar från Smith Westerns och Unknown Mortal Orchestra är ett av årets utropstecken så här långt och låtarna de lirat live (de spelade även på Pustervik precis innan festivalen) visar att de suveräna singlarna ”No Woman” och ”Golden Days” inte är någon slump.
Som jag nämnt tidigare är detta egentligen första dagen då galenskaperna sätter fart på riktigt, så nu börjar flängandet mellan ställen, fester och band på allvar Alltså tar jag Red River på väg bort mot East 6st Street, slinker in på Sidewinder för att kolla in ett av förra årets stora buzzband, Sunflower Bean. Trots ett genialt bandnamn och mängder av rätt referenser så har jag inte kommit in i debutplattan Human Ceremony. Snart visar det sig att det inte fångar mig från scenen heller, trots att de levererar som utannonserat. Det är dock skönt att känna att allt inte måste vara för just en själv och istället så blir det tredje gången gillt på Spotify-huset där det dagen till ära är fokus på den nya country, folk och americana-scenen.
Under dagen ska favoriter som John Moreland och Rayland Baxter spela tillsammans med framtidshoppet Maren Morris och hyllade countrystjärnan Kacey Musgraves. Det hjälper dock inte att genren förknippas med det jordnära och äkta, platsen är fortfarande gjord för selfies i solglasögon. Istället slår jag nytt rekord i oinlösta drinkbiljetter (9 st!) när Spotifyfesten lämnas efter att ha kollat in systratrion Joseph vars folkindie från Portland innehåller de tajtaste sångharmonierna den här sidan om First Aid Kit.
Nu styrs stegen istället mot kultstället Scoot Inn, ett slitet liveställe som legat på Austins Eastside i åratal. Här håller coola Californiabryggeriet Lagunitas i musikfesten CouchTrippin’ med lokala Austinhjältarna White Denim och Black Angels i sin lineup tillsammans med namn som Dan Deacon och Woody-favoriterna Lucius. Att anlända kl 14.00 visar sig dock vara minst två timmar för sent och efter 25 minuter i en 250 meterskö kommer en vakt ut och berättar att kön stått stilla i över en timma och att vi inte kommer komma in.
Istället möter jag upp min käre Austinvän och SXSW-guide Brian och vi hamnar återigen på Hotel Vegas där vi hinner se brittiska punkpowerpopgänget PINS göra snygg cover på ”Girls Just Wanna Have Fun”, LA-baserade Bleached ta nästa steg med sin melodiösa garagepunkpop, uppleva udda rockpersonligheten BP Fallon (journalist, DJ mm) samt se Rootsy-hjältarna BANDITOS lira sin soulifierade country-rock för Truckstop & Geronimo’s-generationen.
Efter Thee Oh Sees för andra dagen (lika bra dag 2) och middag på ljuvliga mexikanska baren Licha’s Cantina är det sedan dags för kvällspasset. Det startar på legendariska klubben Mohawk, som under lång tid var bästa rockklubben i Austin, men som på senare utvecklats mer mot en livescen för flera olika musikstilar, större band och mer nattklubbsverksamhet. Under SXSW-veckan går Mohawk under namnet House Of Vans och gör fester med mängder av olika aktörer. Under veckan spelar alla från Erykah Badu, Anderson .Paak och Joey Bada$$ till No Age, Lower Dens och Neon Indian.
Vi är här för att kolla in ett av namnen som i år kommer få sitt stora genombrott, den unge indie-singer/songwritern Kevin Morby vars debutplatta för indielabeln Dead Oceans (Phosphorescent, Tallest Man On Earth, Strand Of Oaks) Singing Saw är ypperlig. Morby startade som bassist i folkpsychrocksfenomenet Woods, fortsatte med folkpunkiga The Babies ihop med Cassie Ramone från Vivian Girls och har släppt två kritikerhyllade album via Woods egna label Woodsist tidigare. För första gången med fullt band (tidigare har han turnerat antingen som duo eller trio) visar Kevin Morby att 2016 är hans år.
Kvällen fortsätter med förra årets garagepopsensation, Madridkvartetten Hinds, som i år släppt sin debut och lovordats på skräpigare rockbloggar & blaskor världen över. Charmen från förra året sitter i, och med ett års erfarenhet från turnerande runt världens klubbscener kommer en tilltalande självsäkerhet.
Men ingen mossa får gro på den här rullande stenen, nästa anhalt blir Central Presbyterian Church (ett besök i en torrlagd kyrka hjälper till att hålla upp moral och stärker karaktären) där favoritindietidningen Under The Radar håller sin officiella kväll. Vi kommer dit för att kolla in senaste lo-fi-underbarnet Car Seat Headrest, en 22-åring som byggt upp en imponerande låtskatt över 11 album släppta via Bandcamp där hans musik fått 25.000 nedladdningar utan minsta hjälp från manager, skivbolag eller publicist. En nyinspelad samling släpptes av indietungviktaren Matador (Teens of Style fick 8.1 av Pitchfork) och innehåller popkänsligheten hos Guided By Voices som möter desperationen och frustrationen hos ett ungt Bright Eyes.
Vi har även tajmat in att kunna se Eleanor Friedberger, vars singer/songwriterindiepop i snygg 70ies-skrud har varit en av glädjeämnena på alternativscenen senaste åren. Backad av ett fullt band är det upplagt för en kanonspelning, men tyvärr havererar konserten i att ljudbilden i kyrkan blir för kaotisk, och efter de tre obligatoriska låtarna man bör ge en en konsert innan man ger upp, så rullar stenen vidare.
För att skapa kontraster i natten avslutar vi återigen på syndiga klubben Hotel Vegas där Austins egen honkytonkspecialist Leo Rondeau står för nattens roligaste show när han styr upp bugg och styrdans inför den annars så tuffa garagepunkiga rockpubliken. Till vardags är Rondeau husband torsdagskvällar på omåttligt populära honkytonkbaren The White Horse som ligger i samma kvarter. På köpet får vi sedan med oss Birdclouds folkpunkcountry som nattens vaggvisor att krypa till sängs med.
White Denim. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Torsdag
Det är torsdagsmorgon efter några få timmars orolig sömn och en koll på schemat har visat att enda möjligheten att hinna med ett av världens bästa rockband på senare år, Austins egna White Denim (som vi missade tidigare på onsdagen), är att kasta sig iväg på en radiosession inklusive breakfast tacos och obegränsat med blaskkaffe. Det är alltså bara att dyka huvudstupa in i duschen och dra ut på gatorna igen.
Four Seasons Hotel är ett riktigt flott hotell, och inför en väluppfostrad familjepublik av hög medelålder river White Denim av ett imponerande set av sin särpräglade southernrockpsychsoul. Trots att två medlemmar bytts ut sedan sist (de ingår i neo-soul-sensationen Leon Bridges band numera) så är White Denim löjligt imponerande, och den sittande frukostpubliken ger James Petralli och c/o en öronbedövande stående ovation efter sista låten klingat ut.
Något senare fortsätter dagen på Cheer Up Charlie’s där bloggen Brooklyn Vegan håller till dagarna i ända (vilket är bra, det är den bästa line-up de satt ihop på flera år). Niklas har tipsat om Australiens senaste indie-singer/songwriter-fynd Julia Jacklin som ännu bara hunnit släppa singeln ”Pool Party”. Unga Jacklin visar snabbt att hon säkert kommer gå i Courtney Barnetts fotspår och hamnar någonstans mellan favoriter som Angel Olsen och Sharon Van Etten.
Men huvudskälet för vårt besök här är ett kärt återseende, det är första spelningen för festivalen med kanadensiska supertalangen Daniel Romano, vars countryrock redan gjort stort väsen av sig i svenska americanakretsar. Iförd snygg retro-adidasoverall och rufsigt Bob Dylan-burr gör The King of Mosey (Mosey är Romanos egen definition av sin musik) och hans band en fullständigt knäckande rullande dunderrevy, återigen ett framträdande som får högsta möjliga betyg, och i detta läget bäst hittills under veckan.
Sedan lockar ett flertal dagsfester (klockan är inte mer än 14.00), men efter ett fåfängt försök att ta mig till en obskyr liten L.A.-fest långt bort på Eastside hamnar jag på psychfestivalen Levitation’s heldagsparty, återigen på Hotel Vegas (ni börjar se ett mönster) då flera av banden på L.A-festen spelar även här. På skakiga ben (nu börjar sömnbrist, näringsbrist och konstigt nog vätskebrist visa sina spår) flimrar en rad artister förbi de närmaste timmarna. Sugar Mountain Candy (andra gången), Khruangbin (lounge/world/psych som Father John Misty valt att ta med som support på kommande Skandinavienturnén), The Blank Tapes (bland de mest begåvade på retroundergroundscenen i L.A), Shannon & The Clams (60’s garagegirlgroup från Seattle), Saint Pé (soloprojekt från tidigare Black Lips-gitarristen, vars skramliga garagepop kommer älskas av fansen), JJUUJJUU (psychedeliskt shoegazejamband från L.A:s undergroundscen) och slutligen brittiska Younghusband (älskar att band som detta och suveräna likasinnade Ultimate Painting tar brittiska örikets indiegitarrpopscen mot Teenage Fanclubs snillrika sextiotalsmelodier).
På väg tillbaka till centrum och Red River lyckas Niklas och jag få med oss dagens middag i handen i form av en massiv burrito från magiska Tacotrucken Chi’lantro, vilket stressen till trots kan ha varit veckans gastronomiska höjdpunkt. På Barracuda håller inflytelserika indielabeln Secretly Canadian och vänner (bla Dead Oceans, Paradise of Bachelors m.fl.) sitt officiella party med ett av årets starkaste indie-startfält i form av Lionlimb, Mitski, Frankie Cosmos, Marlon Williams & The Yarra Benders, Bleached, Kevin Morby, Whitney och Nap Eyes.
Då Barracudas har en bra klubbscen samt en bakgård som är en av de bästa utomhusscenerna i Austin, blir detta en perfekt kväll att hänga kvar på och slippa springa runt. Kvällen inleds med att jag blir hängandes med Ben Swanson, en av Sectretly Canadiens grundare, i baren – det blir ett spännande samtal om artister vi jobbat med genom åren. Vi pratar också om vilka namn som tillhör den nya generationen av svenska artister att hålla koll på.
Lionlimb, som precis släppt en fenomenal debutplatta, skapar ett skönt soundtrack till vårt barhäng innan vi ger Mitski några låtar. Sen slår blixten ner från klar himmel (mer om Texasoväder senare) i form av Marlon Williams. En 25-årig yngling och alt-country-crooner från Nya Zeeland (!?) som tidigare i år debuterat i eget namn på Dead Oceans med ett album fyllt av galopperande alt-country och mäktiga country-murderballads. Ur en gänglig, t-shirt-och-slitna-jeans-klädd kropp kommer en bråddjup dramatisk stämma som fullständigt fångar hela rummet. Killen har en självsäkerhet och scennärvaro få förunnat och helt plötsligt har publiken sugits nära inpå scenen för att förföras av en röst som hamnar mellan saliga ANOHNI och syndige Las Vegas-Elvis. Hur han lyckats hitta ett kompband bland sina Nya Zeeländska landsbygdsvänner som slår sina amerikanska kollegor på sina stilrena strängfingrar framstår också som en gåta.
Fysiskt och psykiskt medtagen av upplevelsen blir Bleached inget annat än just självuppfyllande av bandnamnet (inte dock deras fel, få hade kunnat följa mr Williams rättvist) innan Kevin Morby gör ett fullkomligt elektriskt set och återigen visar att han tagit steget in i elitdivisionen. Under dagarna som gått har ryktet om Whitney och deras utmärkta, kommande debutplatta hunnit sprida sig som en prärieeld genom Texas och deras spelning som är sist ut på Barracudas bakgård blir ett enda stort, fullsatt segertåg. Själv smiter jag in till klubbscenen igen efter att hört singeln ”No Woman” (en av årets stora låtar) eftersom lilla kanadensiska indiegruppen Nap Eyes ligger bakom årets mest lovande indieskrammelrock med albumet Thought Rock Fish Scale, släppt av utsökta lilla labeln Paradise of Bachelors (Steve Gunn, Hiss Golden Messenger, The Weather Station) tidigare i år. Ett ungt, närmast blygt gäng med framtiden för sig, och en uppsjö suveräna låtar i sann Lou Reed-anda.
