Delagoon: “Vi romantiserar kändisskapet”

delagoon1

Nyss signade till Hybris ger Delagoon i höst återigen ut sin debut-EP Archipelago. Denna gång med två nya låtar, däribland ”Somehow” som släpps idag. Den låter som ett Joy Division frontat av Jim Morrisson och kan vara bland det bästa som hänt svensk postpunk sedan Broder Daniel.

HYMNs Jonatan mötte upp bandet, som utgörs av Axel Dagman (gitarr), Anton Haeffler (trummor), Christoffer Carlstedt (bas) och Charlie Falk (sång), på medlemmarnas stammishak Carmen på söder.

Hur känns det nu inför singelsläppet?

Charlie: – Det känns märkligt att vi har ett datum satt. Vi är såna som bara…

Axel: – …svävar fritt.

Charlie: – Och hoppas på att nånting ska hända.

Anton: – Vi har ju släppt den kommande EP:n en gång tidigare, fast då sa vi till alla: “Vi släpper i början av sommaren” vilket blev i slutet av hösten. Men nu har vi ett skivbolag som har sagt åt oss hur det ska göras.

Axel: – Det är skönt med tydliga direktiv.

Christoffer: – Det var det inte förut, då var det bara vi och då slutade det ofta med att vi bara satt här på Carmen.

Kan ni berätta lite om hur låten ”Somehow” kom till?

Charlie: – När vi skriver musik gör vi det tillsammans.

Axel: – Typ jammar fram…

Charlie: – …men det är inte som att vi jammar för att vi har ett tydligt mål redan innan vi börjar. Då var det som att alla vi mådde skit och lyssnade på Joy Division.

Anton: – Jag kommer ihåg den exakta dagen när vi skrev låten. Det var min mammas 50-årsfest och hon ville att vi skulle spela. Så gjorde vi det i min källare.

Christoffer: – Vi satt där efter fyra-fem öl och tänkte att det lät ganska bra.

”Vi satt där efter fyra-fem öl och tänkte att det lät ganska bra”

Anton: – Charlie och Axel kom på gitarrslingan. Jag och Christoffer tyckte det lät bra och hängde på. Tjugo minuter senare hade vi en låt och den har i stort sett inte ändrats.

Charlie: -Det är roligt att du säger jamma. Det känns mer som en tysk maskin. [Med tysk accent] ”Nu ska vi göra en poplåt”.

Christoffer: – Det är en bra metafor med en maskin som kickar igång.

Charlie: – Även om det är en halvt fungerande maskin. En trasig man hittat på en soptipp nånstans.

Vi kan alltså sammanfatta det såhär: ni skriver tillsammans men ni jammar inte för att ni har ett syfte.

Charlie: – Ja! Vi har ändå ett syfte vilket känns skönt. För det känns som ett steg tillbaka att stå och jamma tillsammans i en källare.

Christoffer: – Dessutom tycker jag att ordet jamma låter som fusion-jazz. Trumpet och Ibanez-gitarrer.

Hur många låtar är med på kommande EP:n?

Axel: – Det är fem låtar på en EP som förut bestod av fyra låtar. Vi har bytt ut en av låtarna och ersätt den med två nya. Men vi har väldigt mycket material som vi inte har spelat in, som vi spelar live.

Anton: – Hur många låtar har vi totalt?

Charlie: – För många, det är nästan två skivor och då har vi ändå skrotat ett tjugotal. Det som känns kul är att låtarna på den här EP:n är spår som vi spelat in själva i studios som vi lånat. Det känns som att de har legat där länge utan att vi har kunnat ta på dem, men nu har vi lyckats med det.

Anton: – Det är en blandning av låtar som är jättegamla, typ de första vi skrev. Sedan är ”Somehow” ny. En bra blandning som ändå representerar det vi gör musikmässigt.

Axel: – ”Somehow” är vår mörkaste och hårdaste låt just nu. Sedan har vi ”Summertimes” som är mer Real Estate-inspirerad. Jag skulle inte säga att vi är spretiga, men vi har ändå tentakler åt alla håll.

Christoffer: – Jag håller inte med, jag tror att vi tror att vi är spretiga men om en utomstående skulle lyssna på det så låter det ju likadant.

13062769_1382433051782999_1631021161_o

Vad inspirerar er till att skriva musik?

Axel: – Vi hade ett samtal om varifrån vi hämtar inspiration förra sommaren. Är det något vi alla lyssnar väldigt mycket på? Det finns många som typ tre av oss lyssnar på.

Charlie: – Det finns egentligen ingen gemensam nämnare. När jag kom med i bandet hade de spelat i ett punkband väldigt länge. Så försökte de värva mig som sångare.

Axel: – Vi mutade honom med pengar och mat för en spelning.

Charlie: – Jag tyckte de var för rock och jag spelade indiepop.

Anton: – Vi möttes nånstans i mitten.

Charlie: – Nånstans är vi väl ett gammalt punkband med en töntig sångare. Det har blivit vår inspiration; hela den mixen.

Anton: – I mitt trumspel tar jag mycket från Beach Fossils och bob hund medan Charlie har hämtat jättemycket från Lou Reed.

”Nånstans är vi väl ett gammalt punkband med en töntig sångare”

Charlie: – Det är det som är så konstigt, när jag tänker på mina inspirationskällor och det som det sedan blir så känns det som nåt helt annat.

Christoffer: – Vårt sound påverkas nog mycket av vårt sätt att skriva. Vi går aldrig in i en replokal med en idé om vad det ska bli. Det som blir är det som blir. Fyra hjärnor som jobbar tillsammans väldigt subconscious, så blir det en produkt som är lite diffus.

Axel: – Vi har aldrig tagit det på så stort allvar. Det har aldrig varit som ett jobb att skriva låtar. Alla tycker det är kul och vi möts där.

Anton: – Det är det viktigaste i våra liv utan att vara allvarligt. Vi försöker hålla på att det inte ska bli som ett jobb.

När jag säger influenser tänker jag inte enbart musikaliska.

Charlie: – Jag skriver musik för att det är det enda sättet som jag kan vara fullständigt fri i mitt skapande, inte behöver känna några ramar. Som när jag skriver, då begränsar jag mig, det är nånting som tar stopp. Men när jag sjunger känns det som att det finns en hel värld att gå in i.

Axel: – Det är du som skriver alla texter också.

Charlie: – Men texterna är inte heller nånting jag skriver, det är nånting som kommer när vi repar. Lite som att freestyla spoken word fast till en poplåt. Försöka tänka att det är pop; det måste rimma och det måsta finnas en klyscha nånstans.

Lite stream of consciousness?

Charlie: – Precis, annars kan influenser vara vad fan som helst. Oftast saker som går åt helvete, för det är lättast att skriva om. Men vi skriver fett töntiga kärlekslåtar, så nånstans måste kärlek vara en inspiration. Kärlek som går åt helvete.

Vad har ni för ambitioner med Delagoon?

Christoffer: – Vi ska bli världens största band, tjäna massa pengar och bara spela på arenor.

Charlie: – Jag har inte presenterat det här för resten av bandet än men jag och Christoffer hade tänkt bli rikskapitalister och investera i lägenheter. Inte hålla på så mycket med musik.

”Vi ska bli världens största band, tjäna massa pengar och bara spela på arenor”

Christoffer: – Men jag är anarkist, jag står inte för den här tanken.

Axel: – Det där är en lögn. Vi vill spela och leva på det så vi slipper jobba. Dra runt på massa creddiga klubbar och bli kompisar med Beyoncé.

Anton: – Jag tror vi har olika mål, mitt livsmål är en Europaturné.

Charlie: – Mitt livsmål är fred på jorden.

Axel: – Ett gemensamt mål är att vi vill spela så mycket det går.

Charlie: – Starta ett klädmärke som är ganska fult, men för att folk ska bli kända måste de ha på sig ett plagg.

Anton: – Du kan glida på så mycket räkmackor om du är känd och rik. Jag tror vi romantiserar kändisskapet.

Foto och styling: Nicki S Dar & Saga West (Dolores Haze). Idag är det releasefest för singeln på Shangri-la i Stockholm. Läs mer här.