Pressbild
The Space Lady är Susan Dietrich Schneider alias, ett namn som hon tillkallades då hon under sina framträdanden på gatorna i San Francisco lade till ett reverb på rösten, använde en blinkande hjälm och bytte dragspelet mot en keyboard.
The Space Lady har skapat sitt eget sound genom att skala av kända rockhits och sönderspelade låtar och framföra dem med endast sin Casio MT40 och utomjordisk sång. Hon har även tagit en lång och brokig väg till ”kändisskap”. Så sent som 2014 gav hon sig ut på sin första turné i Europa, då vid 65 års ålder. 2013, drygt trettio år efter hon ställde sig på gatorna, släpptes hennes första skiva – Greatest Hits – som tidigare endast funnits på kassett och sålts till förbipasserande.
Susan växte upp i ett tryggt hem där både modern och fadern spelade musik, men hon fann sig inte i den tidens musik och leverne. Hon drogs istället till hippierörelsen i San Francisco. Hon levde hippielivet fullt ut genom att fara genom Amerika med sin dåvarande man Joel aka The Cosmic Man. De levde ett enkelt liv där Joel försökte hitta en publik till sin kosmiska musik, men samtidigt gömde de sig undan övermakten då han hade vägrat gå med i armén. Ett tag bodde de i en grotta.
Eftersom paret inte hade några inkomster började Susan försörja dem genom att sälja sina teckningar. Men hon övergick snart till att framföra musik, först enbart med ett dragspel, senare lade hon till sång för att tjäna mer pengar. Längre fram började hon använda olika huvudbonader när hon uppträdde – framförallt den blinkande hjälmen som blivit hennes symbol och maskot. På 80-talet blev hon The Space Lady när hon började spela på den då nya keyboarden Casio MT40 med vilken hon kunde programmera trummor och spela olika ljud.
Redan på 90-talet slutade Susan att använda sig av namnet The Space Lady och 2000 la hon ner musiken helt. Men när hon 2008 träffade sin nuvarande man, musikern Eric Schneider, började hon spela musik igen. Sen tog det ytterligare några år innan hon vågade släppa fram The Space Lady. Det var framförallt genom Irwin Chusids samlingsskiva med outsidermusiker – Songs in the Key of Z som kom 2002 – som uppmärksamheten började komma från hela världen.
2012 slutade hon som sjuksköterska i sin uppväxtsstat Colorado, dit hon återvänt 2000 för att ta hand om sina föräldrar under de sista åren av deras liv. Därefter tog hennes musikkarriär fart och hon framförde sina låtar för första gången genom ett PA på klubbar och scener runt om i världen.
Din bakgrund (både inom musiken och på det personliga planet) är väldigt speciell – tror du att det reflekteras i din musik?
– Jag tror att all musik färgas och reflekteras av ens personlighet. När jag började försökte jag låta så likt originalet som möjligt, men både genom min sparsmakade utrustning och med min spröda röst så blev det svårt. Så snart jag tillät mig att tolka låtens själ så kom även en del av min innersta natur med. Då slutade jag även med att försöka att låta som originalet.
Du är uppvuxen i en miljö med musik och började spela tidigt, hade de förväntningar på att du skulle fortsätta med klassisk piano?
– Mina föräldrar ville ju självklart att jag skulle fortsätta med klassiskt piano, men det var aldrig påtryckningar från dem att jag skulle bli en professionell musiker. Min mor gav själv upp sin möjliga musikaliska karriär för att lära ut piano istället, men slutade aldrig att spela och gjorde så fram till hennes bortgång. Min far spelade fiol med henne och i en orkester, men mest på hobbynivå. De var nöjda med mina val genom livet så länge som jag hade musiken nära mig, dock blev de smått chockade när de kom och besökte mig i San Francisco och såg mig framföra ”rockmusik” på gatan.
Tror du de hade varit stolta över dig nu?
– De skulle ha blivit förvånade och stolta över att se min musikaliska peak vid 68-års ålder. Men ålder är bara en illusion, jag känner mig som en 20-åring när jag står på scenen och känner samhörighet med publiken som kommer – vilket oftast är folk i mina barnbarns ålder.
Vad tror du skulle ha hänt med din musik om inte Irwin hade haft med den på samlingen? Hade du vid något tillfälle introducerat The Space Lady till din man Eric även om du inte fått den uppmärksamheten från fans över världen?
– Nej jag hade ingen som helst tanke att introducera The Space Lady för Eric, men efter vi hade varit gifta i tre år så blev hans nyfikenhet större för vem denna person var och speciellt då mejl med beröm strömmade in. När jag väl spelade upp musiken tappade Eric hakan och insisterade på att återuppliva The Space Lady.
– Självklart har jag all uppmärksamhet att tacka Irwin för, då medverkan på skivan var anledningen till att personer ens mejlade mig. Men sen hade det slutat där om inte Eric hade visat support och uppmuntran, samt tagit på sig uppdraget att vara min manager och ta hand om logistik kring turnéer. Men jag var fortfarande tveksam då jag hade lagt ner den elektroniska musiken redan 1990, kort efter att min kassett gavs ut. Så att försöka återskapa och minnas hur jag spelade låtarna mer än 20 år efter det var inte bara svårt, utan i mina ögon omöjligt.
När du väl plockade upp musiken igen, var det då väsentligt för dig att använda dig av samma instrument och attiraljer som på 80-talet?
– Ja, det var viktigt för mig, då det var den musiken jag under så många år förfinade och som folk lyssnade till på gatorna. Sen hade jag inte kvar instrumenten och jag kunde bara låtarna genom muskelminnet. Det enda jag hade behållit genom åren var hjälmen, som först inhandlades av min före detta man Joel 1972. Men den har även blivit mitt varumärke och något som skulle få folk att komma ihåg mig igen.
Foto: Mattias Pettersson / Rockfoto
Jag får en känsla när jag läser andra intervjuer med dig att du tar det med ro och har alltid låtit saker få ta sin tid utan stress. Vad är de positiva och negativa sakerna med att uppnå kändisskap så sent in i karriären?
– Jag var alltid nöjd att ”bara” spela på gatorna och tänkte aldrig att jag skulle slå igenom, dock var jag oftast frustrerad över att folk inte brydde sig ett dugg om att jag spelade för dem. Som gatumusiker kommer man ju aldrig heller få den respekten som andra musiker får, och sedan var det ju för min del en konstant oro att det inte skulle gå ihop ekonomiskt. Dock kände jag alltid att om jag bara fortsatte i min takt, så skulle det någon gång ge utdelning. Vad man oftast får en känsla av är att musiker som uppnår kändisskap tidigt och snabbt inte är fullt mogna, att de oftast bränner ut sig snabbt eller är endast på tapeten en kort stund.
”Jag var alltid nöjd att ”bara” spela på gatorna och tänkte aldrig att jag skulle slå igenom”
Du lever även ett hälsosamt liv med närhet till naturen, Zen Buddhism och vegansk mat. Är det lockande att försöka påverka din publik när du spelar, med budskap om veganism eller Zen Buddhism?
– Jag har endast varit vegan i drygt 2 år, men vegetarian sedan tidigt 70-tal. Både jag och Eric är väldigt upprörda över hur kött och djurkonsumtionen ser ut i världen och jag har tagit tillvara på möjligheten att försöka påverka andra genom att prata med folk jag träffar och nämna detta i intervjuer. Även genom att skriva i ridern att det inte ska serveras några kötträtter på de ställen vi spelar på. För som Leo Tolstoy sade: ”Så länge det finns slakthus så kommer det finnas slagfält”. Genom att rättfärdiga vår brutalitet mot djur så kommer våra hjärtan att hårdna mot allt levande
på jorden. Zen Buddhismen är mer min väg att leva i nuet och det skulle kännas som en motsägelse att predika om den.
Vad har du uppskattat mest då du fått resa och turnera genom Europa?
– Att få resa till Europa har varit underbart och bortom min vildaste fantasi, jag har alltid vetat att ni varit mer progressiva och öppna genom mötena med européer då jag framfört min musik på gatorna. Men jag kunde inte tro att jag skulle bli så bra mottagen och uppskattad. Vad jag har uppskattat mest är de möten med fans efter konserterna, tätt efter det kommer naturupplevelserna vi har sett genom bilfönstret när vi färdats genom landskapen.
Det är din tredje turné i Sverige vad är dina förväntningar denna gång och vad ser du mest fram emot?
– Jag tycker att svenskar är lite reserverade och de möter mig med stor respekt när jag spelar. Först var jag rätt fundersam, då jag inte visste om de uppskattade mig eller inte och jag var väldigt nervös under spelningarna. Men efter spelningarna när de kom fram till merch-bordet och visade sin entusiasm, så förstod jag att det var en kulturell skillnad som jag inte var van vid.
”Jag tycker att svenskar är lite reserverade och de möter mig med stor respekt när jag spelar”
Har du några nya sånger med i din repertoar denna gång?
– Jag har spenderat hela senaste året att försöka komma ihåg och arrangera ”Stairway to Heaven”, ett ganska djärvt försök om jag själv får säga det, då jag har minimala förutsättningar. Speciellt när det kommer till långa gitarrsolon, hehe. Den är med på min nya skiva The Space Lady’s Back som endast kommer kunna köpas på mina konserter. Jag har även gått igenom flera av mina äldre nummer jag spelade på gatorna förr; låtar av Traffic, Dire Straits, Billy Joel och The Young Rascals. Även en låt som min före detta make Joel skrev på 80-talet kallad ”You Can’t Keep a Good Man Down”. Jag har dock lagt till en refräng och gjort om arrangemanget, men jag tror att den kommer bli min nästa hit!
The Space Lady befinner sig just nu i Sverige. Norrköping är morgondagens stopp, sen blir det Garageprojektet i Hammenhög och slutligen en spelning på Inkonst i Malmö. Läs om hela turnén här. Affischen nedan är gjord av Lupo Manaro (Hanna Eliasson).
