Foto Viktor Wallström Rockfoto Källa: Rockfoto Bildbyrå AB
Jag hade fått tre timmars sömn och satt ensam på första festivalbussen från Helsingborg. Året var 2010 och mina vänner hade anlänt till festivalen för flera dagar sedan.
Blundande solade jag mitt ansikte i den stråle som lyckats tränga in genom en glipa i gardinen, och från min sönderrostade mp3-spelare ekade Baccaras underbara ”Yes Sir, I Can Boogie” på repeat.
En rödlätt kvinna i trettioårsåldern vände sig med jämna mellanrum från sitt säte, gestikulerade och sjöng mot mig. Jag skålade min tomma Festis-förpackning mot hennes spritfyllda petflaska och det var uppenbart redan där och då, att detta skulle bli mitt bästa Roskilde någonsin.
Det är något visst med att komma i land på festivalområdet. Doften av urin i solen blandat med den fräna doften av gräs, känslan av ljummen Tuborg som regnar över hår och axlar när en ölburk kommer flygandes genom luften. Den nakna man som så gärna möter en med öppna armar, oljudet från hundra olika låtar som spelas från olika camp på en och samma gång, de bakfulla volontärerna som hasar sig fram med en sopsäck släpandes mot marken, och alla de 100 000 fulla människor som tillsammans bara kommer överens. Bråkar inte, krigar inte – bara kommer överens. Som en gömd liten fristad från kostymer, dåliga nyheter och sociala gränser.
”Som en gömd liten fristad från kostymer, dåliga nyheter och sociala gränser”
På kartans sista bokstav hade de slagit upp vårt camp och jag välkomnades traditionsenligt med varmt vin direkt från påsen. Kvällen inleddes med Gorillaz och när introt till ”Feel Good” mötte oss hamnade hela stället som i ett lyckligt (nästan obehagligt frälst) trans. Vi hoppade runt, ramlade runt och skrek bort rösten nästan omedelbart. Den där orangea känslan hade äntligen lyckats hitta sin väg in i våra unga, naiva små själar.
Det finns så mycket fina minnen från det där året, men de finaste av alla inträffade den sista kvällen. Jag och min dåvarande pojkvän hade ägnat senaste timmen åt att packa ihop våra saker och var redan sena till slutakten när vi drog ner dragkedjan till vårt tält.
När vi reste oss upp och såg ut över campingområdet var det nästintill tomt. Visst, i fjärran gick en gestalt och stal brassestolar och mot stängslet lutade sig en och annan man med könsorganet i det fria, men i övrigt var det kusligt tomt. Vi skyndade bort till scenområdet och precis innanför grindarna mötte vi ett helt hav av människor. Prince skulle spela och alla var där. Alla. Den nakna mannen, det ”Finding Waldo”-förklädda gänget, det nygifta paret, alien och kon. Alla var där.
Uttömda, blodiga och lyckliga dansade vi tills långt efter att sista låten tagit slut. En efter en började folk röra sig mot campingplatsen eller tåget, men vi stannade kvar. Hade det inte funnits en vardag dagen därpå så hade jag förmodligen aldrig gått därifrån. Under resan hem var jag tröttare än vad jag någonsin varit. Tröttare, men lyckligare än vad jag någonsin varit och förmodligen någonsin skulle bli igen.
Vinnartext av Ida Bengtsson
Ida är en av två lyckliga vinnare av festivalpass i vår tävling ”Mitt Roskilde-minne”. ’Mitt bästa Roskilde någonsin’ är Idas tävlingsbidrag. Du hittar all information om Roskildefestivalen, som i år går av stapeln mellan den 25 juni och 2 juli, här.
