Var stolt över dina tårar!

Amy Winehouse. Foto: Annika Berglund/Rockfoto

Amy Winehouse. Foto: Annika Berglund/Rockfoto

Skäms inte för att du fäller tårar eller tappar fattningen när en favoritartist går ur tiden. Att sörja vår tids verkliga kungligheter är istället något att vara stolt över.

Prince, David Bowie, Glenn Frey, Maurice White, George Martin, Merle Haggard, Paul Kantner, Olle Ljungström. Listan kan göras ännu längre. 2016 har varit ett mörkt år för flera av musikens största. Och värre blir det när 60- och 70-talens storheter blir allt äldre. Men hur får man egentligen reagera när en artist som man följt plötsligt inte finns längre? Kan man sörja på samma sätt som om det vore en vän eller släkting?

”Att följa ett band eller artist under en längre tid kan liknas vid en resa”

Att följa ett band eller artist under en längre tid kan liknas vid en resa eller till och med en uppväxt, man går igenom olika faser, skaffar nya hobbies, byter miljö och umgänge, påbörjar och avslutar kärleksrelationer och till slut kanske det bara finns en röd tråd kvar. En relation som är helt oförstörd och lika djup som förhållandet till sig själv. När möjligheten till en ny upplevelse på färden – en ny låt, en ny platta och ytterligare en konsert – plötsligt tas ifrån en – då är det självklart att få sörja.

Den sluttande kullerstensbacken upp mot Södra Teatern har aldrig känts så brant som den dagen Lou Reed dog. Jag stod still och stirrade på textmeddelandet med beskedet i flera i minuter utan att kunna ta ett steg. Beskedet om Amy Winehouse fick en varm sommardag att frysa till kallaste vinter.

När en artist som förmedlat soundtracket till dina största stunder inte längre finns, då dör också möjligheten att återuppleva minnet med samma känsla. Var stolt över dina tårar. De är lika mycket en hyllning till ditt intellekt som till din förmåga att uppskatta något fantastiskt.