Avantgardet gör sin första spelning någonsin i samband med fredagens Klubb HYMN och hyllade debutalbumet För många dyra skor och döda ögon har trissat upp förväntningarna. Daniel Andersson passade på att träffa frontfiguren Rasmus Arvidsson för ett ”runda bordet”-samtal tillsammans med Calle Thorell och Kalle Larsson.
Rasmus ger ett minst sagt avslappnat intryck, det går inte att avläsa några stressymptom eller begynnande divalater, utan debutens framgångar har mottagits på bästa sätt. Avantgardet har på kort tid blivit musikjournalisternas nya favoriter, gästat P3 och lika mycket som superlativen beror på musiken, är det svårt att motstå frontmannens oblyga personlighet. Rasmus har varit på botten och pratar mer än gärna om denna erfarenhet. Han har inget att dölja.
Från att ha flyttat tillbaka från London 2015, landat i Nybro – en ort som växte fram som rastplats mellan Kalmar och Växjö – har musiken blivit ett sätt att kommunicera med omvärlden. Denna kommunikation har skett med hjälp av Göteborgslegenden Björn Olsson och i kollisionen mellan dessa säregna personligheter har Avantgardet formats. Det är förmodligen tur att barndomskompisen Patrik Åberg är en del av projektet. Det hade med största sannolikhet blivit kalkon om Håkan Hellström-producenten fått fria tyglar som vid inspelningen av Västkustrock (med måsskrik).
Idag är det endast Rasmus som representerar Avantgardet. Övriga samtalsdeltagare är Calle Thorell, Kalle Larsson och undertecknad. Inleder med en kort presentation av samtliga närvarande.
Samtalsdeltagare:
Rasmus Arvidsson
Sångare och låtskrivare i duon Avantgardet. En person som ger ett ödmjukt intryck, men att beskriva sig själv som Napoleon – vars hela image bygger på självgodhet och ignorans – speglar det motsatta. Den franske fältherren körde över sina medmänniskor och slutade ensam på en isolerad ö. Rasmus befarade samma öde, men ändrade kurs. Dagens ödmjuka person är ett utslag av gamla synder. Napoleon borde ha ändrat inställning efter sin första abdikation 1814, men det krävs mod och styrka för att ändra ett invant mönster.
Avantgardets debutalbum För många dyra skor och döda ögon präglas av uppriktighet, självdistans och klarsynthet. Rasmus hade förmågan att krossa sin inre Napoleon innan det blev försent.
Calle Thorell
Sjökaptenen Calle är en av västkustens bästa och mest hängivna festfixare, som helst av allt vill framstå som en go’ gubbe. Och genom att bjuda in till festligheter som den återkommande Bokenäs-festivalen Svartedalen har han lyckats med råge. Det Brinner och HOLY NOW utgör årets första bokningar. Nu har han även startat skivbolaget Black Valley Records. Calle och Rasmus klickade omedelbart, men med tanke på sistnämndes totala Gbg-hang up, är det inte särskilt förvånande. Motsatsen hade varit mer uppseendeväckande.
Kalle Larsson
Kalle är HYMN-skribenten som gjorde den första Avantgardet-intervjun i världshistorien. I likhet med Rasmus är han förbannad på systemet och gör inget för att dölja sin uppfattning. Från sin lägenhet i Majorna bevittnar han samhällets undergång. Enligt Rasmus är Kalle en sann Göteborgare, född och uppvuxen på rätt ställe, platsen för Göteborgspoppens uppgång och fall. Broder Daniel och Håkan Hellström är de viktigaste inspirationskällorna.
Daniel Andersson
HYMNs Göteborgsredaktör undrar ständigt när Sonic eller GP ska höra av sig om skribentjobb. Han anser sig vara en av de bästa musikjournalisterna på västkusten. Daniel blev inte särskilt imponerad av Avantgardet vid första lyssningen, men efter att ha hört Velvet Underground-inspirerade ”Som den här natten glöder” under en ödesmättad febernatt, fick han ge vika. Rasmus är en av årets textförfattare.
Rasmus har hamnat i blickfånget. Tillskillnad från sin förebild Håkan Hellström används positionen för att berätta något av betydelse, han har ingen ställning att försvara eller sträva efter – musiken står i centrum och hans PR-maskineri baseras på kärleken till musiken och inte att strategiskt välja rätt tillfälle för att släppa nästa låt. Den utsålda Klubb HYMN-konserten på Oceanen tar de stora spelningarna tillbaka till de trånga lokalerna.
Samtalet inledes med en diskussion om Avantgardets dragningskraft.
Daniel: – Vad fick er att fastna för Avantgardet? För egen del handlar det mycket om uppriktigheten, sättet att blotta sig utan att låta ångerfull, självömkande eller bitter. Det är även något med drivkraften, viljan att berätta en historia utan omskrivningar. Givetvis förskönas alltid verkligheten i ett musikaliskt sammanhang, men det är ändå brutala sanningar som ventileras och bearbetas.
Calle: – Jag gillar bredden, att låtarna har olika karaktär, att det inte låter likadant. Det var förresten du som skickade skivan Daniel, och efter varje gång som jag spelat låtarna växer albumet. Femte gången dyker det upp något nytt.
Kalle: – Det räckte att jag hörde introt till ”Du är det perfekt packade grammet”, så kände jag att detta har jag längtat efter. Innan kände jag att det måste komma något snart som man får släpa av scenen… Jag är så trött på samhällsutvecklingen och vart musiken är på väg. Känner du förresten någon press?
”Det räckte att jag hörde introt till ”Du är det perfekt packade grammet”, så kände jag att detta har jag längtat efter”
Rasmus: – Vi gör vår grej. Det är jag och Patrik som är fundamentet. Det finns en trygghet i vårt sätt att arbeta. Vi vill spela rockigt och hårt, men på spelningen kommer vi att ha kompmusiker. Tyvärr kunde inte Matti från Franska Trion. Sedan kommer vi även att kunna ha en akustik uppställning, bara Patrik och jag. Variation är bra. Nyhetsmorgon-versionen med Jesper Börjesson har förutsättningars att bli jävligt bra,
Kalle: – Börjesson gillar ju allt.
Rasmus: – Ja, han gillar allt.
Daniel: – Tycker att han verkar sympatisk. Städad och proper.
Kalle: – Jag är alltid så nervös när han sänder, vad som helst kan gå snett. Tilde de Paula är lugnet själv. Börjesson ska fatta allt, förstå allt, vara en i bandet. Tilde hänger bara på och försöker inte så jävla mycket. Hon är sitt vardagsjag.
Daniel: – Nu snackar vi genomslag. Är du förvånad över att det gått så bra?
Rasmus: – När vi gjorde det här albumet brydde vi oss inte någonting, fanns inget skivbolag inblandat. Jag har bara gjort en skiva som jag velat att den ska låta och det är en jävla frihet. Det var även en frihet för Björn. När han gör någonting med Håkan tänker han kanske två gånger extra, för att han vet vilken apparat det blir, men med Avantgardet blev det en större frihet, eftersom han visste att det inte spelade någon roll hur det lät. Och då blir det exakt som man vill att det ska låta.
”Jag har bara gjort en skiva som jag velat att den ska låta och det är en jävla frihet”
Daniel: – Du får det att låta så enkelt.
Rasmus: – Det finns även något politiskt i musiken och då menar jag förutom själva låtarna. Jag säger att så här ska musik släppas och jag vill göra det på det här sättet. Sedan är det uppenbart att många tänker som jag och därför har genomslaget blivit så brett. Framgången har gjort mig genuint lycklig, det handlar inte om fåfänga, egentligen har jag inte njutit en sekund. Jag vet att det snart kommer det att gå över, men samtidigt är det kul att många verkar dela vad som är fel med musiksverige med storbolag och hur artister presenterar sig själva.
Daniel: – Men då sitter Olsson mittemellan kan man säga. Maskineriet kring Håkan och Kent tar andan ur musiken. Sedan är inte musikbevakningen bättre. Jan Gradvall recenserade Basia Bulats senaste skiva Good Advice tidigare i år och det mesta av recensionen handlade om att göra reklam för musikmagasinet Sonic. Bland det sämsta jag läst.
Rasmus: – Verkligen. Det ska vara så jävla rätt och kalkylerande. Jag blir vansinnig.
Calle: – Jag kan bara hålla med. Artisterna och musiken försvinner.
Rasmus: – Jag är på ett litet bolag. Det är jag och måsrock. Tror inte att Björn Olsson vet om att han signat oss. Han är skivbolagsdirektör utan att ha någon aning om det.
Calle: – Om vi ska fokusera på musiken. Det är uppenbart att texterna är viktiga. Vrider och vänder du mycket på orden för att hitta rätt känsla? Det är ju inte måsrock direkt. Älskar för övrigt den skivan.
Rasmus: – Ingenting, det går så jävla lätt hela tiden. Självklart är orden viktiga, jag släpper inte ifrån mig något som är halvbra.
Kalle: – Det hör man verkligen!
Daniel: – Ja, det är lite som du sa innan Kalle, att det låter kasst men bra.
Kalle: – Attityden är så avslappnad, det är som att ni skiter i allt. Det får bli som det blir. Det är skillnad mot artister som vill få det att låta skitigt, men det är först efter 30 tagningar som de blir nöjda. Ungefär som att fixa skägget för att se ut som man jobbar i hamnen, eller något.
Rasmus: – Det är genomgående i allt. Jag hamnade i Café stil, tröjan luktade hur mycket rök och svett som helst. Tog den överst i garderoben, första tröjan som jag såg. Alla sa att det var så rätt. Det är ungefär så som musiken fungerar. Man går upp och bara kör.
Kalle: – Det som är imponerande är att ni kom med ett koncept redan från början, medan andra debutanter får leta efter sin grej.
Rasmus: – Vi älskar ju musik. Det är inte särskilt svårt att hitta våra referenspunkter som Nationalteatern eller Göteborgspop, men musiken är ändå svår att sätta fingret på. Det är för att vi är oss själva.
Calle: – Det är det som är så bra med Avantgardet. Musiken är både bekant och främmande.
”Det är det som är så bra med Avantgardet. Musiken är både bekant och främmande”
Rasmus: – Jag älskar hur Patrik spelar och det är Nationalteatern som ligger till grunden för detta. Det är inte svårare än så. Texterna är som sagt viktiga, men formuleringarna är så självklara att det inte blir någon ängslan i skrivandet. Jag står för varje ord, allt är sant. Det hade kanske varit bättre att ändra något namn eller plats som hade passat bättre in, men för mig är det viktigt att allt är autentiskt. Det liknar Håkans sätt att uttrycka sig, men även Joel Alme på senaste svenska skivan.
Calle: – Jag tror att det gör att musiken håller i det långa loppet.
Rasmus: – Verkligen! En låt som sätter sig direkt försvinner ofta lika snabbt. Skivbolagen vill tjäna snabba pengar, det är inte särskilt svårt att genomskåda deras prioriteringar.
Daniel: – För att skapa en klassiker krävs mer än beroendeframkallande refränger.
Rasmus: – En sak som gör mig överraskad, är att folk fattat skivan i ett klimat där tiden inte räcker till. Jag är förvånad att människor orkat ta sig igenom skivan tre eller fyra gånger. Fredrik Virtanen sågade skivan direkt, men han har kämpat med den. Och tillslut fattade han också..
Daniel: – Avantgardet har med andra ord gått hem hos både kritiker och folket.
Rasmus: – Ja, och det förvånar mig lite grand. Jag hade på känn att musikjournalister skulle gilla Avantgardet, så betygen är ingen överraskning. Visst, det kunde ha blivit treor, men inte tvåor, bättre än så är skivan. Men att nå ut brett och att folk skulle gilla den, det hade jag inte räknat med. Det är extra kul. När P3 lyfte upp ”Skakar på tåget”, så fanns det en mer kommersiell mix, men jag valde bort den och minskade chansen att bli spelad i radio. Jag var rättvis mot mig själv och hade samtidigt ryggen fri från kompromissande. Sedan spelades låten ändå och det blir som om man vinner tre gånger så mycket. Hade jag valt den andra mixen hade det varit kul, men det hade skavt att höra den hela tiden.
”När P3 lyfte upp ”Skakar på tåget”, så fanns det en mer kommersiell mix, men jag valde bort den och minskade chansen att bli spelad på radio”
Calle: – Det som jag tycker är bra med skivan är att det är så många låtar som skulle passa som singel.
Rasmus: – Fast samtidigt ingen på något sätt… När vi skulle släppa skivan gjorde vi det helt utan promosingel.
Calle: – Mina favoriter är ändå ”Solveig (Öland)” och ”Vi får se”. Kan inte sluta lyssna.
Kalle: – Det är vid ”Vi får se” som man fattar hur jävla bra det här är. Når den låten kommer och ni kommenterar er själva, det är då man känner att ni skiter i det.
Daniel: – Har ni fått någon kritik för att skivan är för loj eller slarvigt producerad?
Rasmus: – Ingen skulle våga! Men det är självklart att många musiker är jävligt förbannade som har kämpat hela sina liv och storbolag som lägger miljoner på att göra rätt, sedan kommer vi från ingenstans. För mig är det demokrati, det är inte bara storbolagen som ska få plats.
Calle: – Det är som med Svartedalen. Det ska vara enkelt och så lite krångel som möjligt.
Kalle: – Jag tror att ni ligger helt rätt i tiden, för jag är övertygad om att folk har tröttnat på det polerade. Att ständigt blir serverade.
Rasmus: – Det har skruvats så långt nu, ungefär som kapitalismen, att det inte går att komma längre. Det har varit Idol, singelmusik, men sedan kommer det till en punkt där allt tar stopp. För något år sedan hade inte lyssnarna varit redo, men nu är många urless.
Daniel: – Jag tror inte att vi tippat över än. I nuläget ligger Avantgardet och Kents avskedsturné jämsides, men efter allt detta kommer Avantgardet att stå i första ledet.
Rasmus: – När det gäller Håkan så tycker jag synd om honom. Han har inga utmaningar i sitt liv överhuvudtaget och det tar dör på kreativiteten. Han säljer ut Ullevi utan att behöva göra någonting, ingen vet hur det nya skivan kommer att låta. Det handlar inte om musiken. Jag avundas honom inte.
Kalle: – Egentligen ska vi ju vara ständiga underdogs här i Göteborg, men det har blivit något fel..
Daniel: – Avantgardet räddar den förlorade Göteborgspoppen genom att vara usla och miserabla. Men vad är det som du gillar med Göteborg? Det går inte att läsa en artikel mer er utan att västkusten nämns.
”Avantgardet räddar den förlorade Göteborgspoppen genom att vara usla och miserabla”
Rasmus: – Allt bra kommer från Göteborg! Jag har inte lyssnat på något annat.
Daniel: – De flesta skulle säga Stockholm.
Rasmus: – Där är allt så polerat. Det finns inget intressant i Stockholm.
Kalle: – Jag tror att du kommer att bli besviken på dagens Göteborg, det är inte samma som förr. Göteborg har blivit som Stockholm. Jag tror att Nybro är det nya Göteborg eller Kalmarsund.
Calle: – Samtidigt tror jag att Göteborg fortfarande är Göteborg, allt har bara flyttats ut från centrum. Man får leta lite mer.
Kalle: – Ja, så kan det givetvis vara. Det kommer nog inte gratis som förr.
Daniel: – Göteborg lever ju fortfarande kvar genom Björn Olsson i alla fall. Du verkar ha klaffat med Björn?
Rasmus: – Han är min bäste vän! En fin människa. Han kommer förmodligen inte på spelningen. Har ni hört Lou Reeds The Bells? Det är så jag kommer att vara live. Jag sa det till Björn, att på scen kommer det att var så duktiga musiker, så jävla tajta, som en enhet, sedan är det som att Lou Reed står i ett annat rum och inte har kontakt med bandet överhuvudtaget. Han är helt isolerad ock kör sin egen grej. Det är som två enheter som spelar samma låtar. Nu vet ni hur spelningen kommer att bli. Ett grymt band med en idiot på sång. Jag vill göra en svensk The Bells. Det blir kanske den andra skivan eller den tredje.
På fredag gör Avantgardet sin första spelning någonsin på Oceanen i Göteborg.