Laaksos comeback känns som den där återträffen med de gamla klasskompisarna som man har gått runt och fruktat, av rädsla för att den inte ska leva upp till förväntningarna. Men det gör den. För det mesta iallafall.
Det har gått nio år sedan Laakso släppte sin från-början-till-slut-klockrena föregångare. Att återförenas efter en sådan fullträff kan ofta bli fel. Man kan ha glidit ifrån varandra, skaffat sig olika liv och inte längre ha några gemensamma intressen att prata om. Eller i Laaksos fall, inte längre ha samma musikaliska vision. Men i en intervju med P4s Kulturnytt säger Markus Krunegård att det känns som vanligt när bandet spelar ihop. Och det låter precis som vanligt.
Det är precis samma allsmäktiga känsla som för nio år sedan när Laakso, med hjälp av punken, prisade musiksverige med sin euforiska nonchalans. Det är som varje gång de har satt soundtracket för vårens hemmafester och sommarens gångna romanser som till slut har dödats av hösten.
I tidigare nämnda intervju med Kulturnytt berättar Krunegård att “Det har aldrig känts tråkigt att spela, det är mest jag som varit opepp på att skriva”. Ironiskt, eftersom att texterna är vad som lyser starkast på Grateful Dead. Skivan väcker många känslor, men främst fascination över att Markus Krunegård kan skriva om gammal vänskap, förlorad kärlek och livseländen i så många olika skepnader. Utan att berätta samma historia två gånger.
Det är inte helt klockrent alla gånger och ibland flyger det bara förbi. Som de där likgiltiga kallpraten du inte kan undgå under återträffen. Men du vet ändå att det här kommer att vara en av dina bästa återträffar någonsin, så vem bryr sig egentligen?
[Adrian Recordings, 22 april]
