And Also The Trees var nära att ge upp

10. aatt trio

I början av april släppte And Also The Trees sitt senaste album Born Into The Waves. Skivan är bandets fjortonde sedan starten 1979, och precis som på bandets övriga album är musiken mörk och filmisk, vacker och säregen. HYMN ringde upp bandets sångare Simon Huw Jones.

Simon Huw Jones har ett väldigt speciellt sätt att prata: extremt brittiskt på ett vis som får mig att tänka på BBC-dokumentärer och klart på ett sätt som får mig att associera till hur vissa skådespelare använder rösten. För det mesta är han ganska lågmäld, särskilt i början när han pratar om själva inspelningen av den nya skivan. Det är något särskilt i hur han uttrycker sig, som när han poetiskt beskriver hur man fick till trummornas vackert mjuka ljud genom att spela in i en lada med ekbalkar. Eller som när han kommer in på bandets förra skiva Hunter Not The Hunted och försöker förklara varför låtarna innehåller så många namn på insekter.

– Jag tyckte att jag hörde djuren i musiken när jag skrev texterna. Det börjar alltid så, med själva musiken. Jag lyssnar på musiken som min bror Justin skrivit och försöker fånga bilderna som jag hör. När han gav mig de första låtskisserna till Born Into The Waves så sa han att det var kärlekslåtar från olika delar av världen. Jag hade det i bakhuvudet när jag skrev, försökte fånga de olika saker som kärlek kan vara. Det finns ofta ett tema, den här gången kärlek, förra gången naturen.

”När vi började så var det mycket mera trendriktigt att skriva om storstäder”

Naturen verkar vara ett återkommande tema…

– Absolut. Det beror på vem jag är och var jag växte upp. Jag kommer från en liten by på den engelska landsbygden. Det kommer alltid höras i mina texter. När vi började så var det mycket mera trendriktigt att skriva om storstäder, om innerstan och förorter, som Gang Of Four och Joy Division gjorde. Men även om vi gillade musiken så kunde vi inte relatera till texterna. Det hade ingenting att göra med vilka vi var. Så vi inspirerades av det som fanns kring oss istället, kopplingen till naturen och platsens historia som man får när man växer upp som vi gjorde.

– Att vi överhuvudtaget började göra musik hade säkert också att göra med var vi kom ifrån. Det fanns inte särskilt mycket att göra. Vi gick mycket minns jag, vandrade omkring på fälten och stigarna. Vi älskade musik, men det var först när punken kom som vi insåg att vi själva faktiskt kunde starta ett band och börja göra vår egen musik.

Var ni en del av den scenen?

– Nej, egentligen inte. Vi startade som ett tonårspunkband, och växte in i postpunkscenen med band som The Cure, Echo And The Bunnymen och Siouxie And The Banshees. Jag antar att alla de där banden också hade startat som tonårspunkband och sedan vuxit. Men egentligen var vi aldrig en del av den där scenen, det var en stadsscen och vi stod utanför.

aatt live 1 (J Sevrette)

Simon tystnar, tänker efter, säger att ibland kan det kännas skönt att stå utanför. Men inte alltid, många av de tidiga konflikterna i bandet berodde på att det tog tid att bygga sig en publik. Att vara förband till The Cure hjälpte, men den stora vändningen kom när bandet i mitten av åttiotalet turnerade i Tyskland och Frankrike för första gången. Publiken där tog emot dem på ett helt annat sätt än den brittiska, och bandet har fortfarande flest fans där, starkast koppling dit.

– Vi hade nog inte funnits som band längre om det inte vore för den där turnén. Vi hade tröttnat och var på väg att ge upp. Det var vidrigt i England. Spelet i musikbranschen och musikpressen var vidrigt. För att klara sig var man tvungen att bjuda ut folk, ge dem gratisdrinkar och smöra. Vi orkade inte, tänkte inte spela det där spelet.

”Vi orkade inte, tänkte inte spela det där spelet”

– Som tur är har de där människorna mycket mindre makt nu. Allt ligger inte hos NME och Radio One. Vanligt folk bestämmer i mycket större utsträckning. Och det har varit bra för oss, vi har hittat en större publik, också i England. Men flest fans har vi fortfarande i Frankrike och Tyskland. Utan dem hade vi säkert gett upp för länge sen.

Har ni varit på väg att ge upp fler gånger?

– Ja. Vi gav upp i slutet av nittiotalet. I början av nittiotalet så tröttnade vi på oss själva, på bilden av oss själva. Naturromantiken, landsbygden, allt det där. Så vi bestämde oss för att inspireras av något annat, och vi valde det amerikanska femtiotalet och tiden innan dess. Edward Hoppers målningar, Duane Eddys gitarr, jazzålderns författare, film noir. Det blev en helt annan estetik.

– Vi höll på med det under tre skivor, men efter det gav vi upp. Det fanns inget mer för oss att hämta där. Så vi gav upp. Men sen, under en bilresa till Schweiz, så började jag och Justin prata om att spela in en ny platta. Först var vi inte säkra, det kändes som att vi kanske gick bakåt och upprepade oss. Låtarna vi skrev liknade det vi gjorde i början, med texter om naturen hämtade från landsbygden. Men vi insåg att det är klart att vi kommer skriva den sortens låtar, det är helt enkelt de vi var när vi började och de vi fortfarande är.