Parquet Courts – Human Performance

d5a30e2e

Parquet Courts inledde sin karriär med en strid ström av utgivningar av förhållandevis likartad karaktär. På kassetten American Specialities, debut-LP:n Light up Gold och uppföljarna Sunbathing Animal och Content Nausea fanns vissa variationer i soundet, men på det stora taget handlade det om standardmässig postpunk av finaste märke.

När bandet sedan anslöt till skivbolaget Rouge Trade förra året inledde man med att släppa det direkt publikovänliga noise-experimentet Monastic Living. I min recension här på HYMN av den skivan skrev jag att jag hoppades att den plattan bara var ett experiment bandet behövde få ur sig som ett steg i en process att få lyssnaren att glömma det den sedan tidigare visste om Parquet Courts för att bandet sedan skulle kunna gå vidare med nya idéer. Så, hur gick det egentligen med det?

Vid första lyssningen känns det som att Parquet Courts i princip går back to basics med nya skivan Human Performance. Det släpiga postpunk-soundet med tydliga influenser av Wire, Silver Jews, The Fall och Television är intakt. De vardagsfilosofiska låttexterna och pratsången likaså.

Allt är dock inte exakt som förut. Man kan nu för första gången ana en lite mer moget Parquet Courts. Titelspåret visar upp en betydligt mer emotionell och ärlig sida av bandet. ”It never leaves me. It just visits less often. It isn’t gone and I won’t feel it’s grip soften whitout a coffin” sjunger Andrew Savage, reflekterande över vad som troligen är känslorna efter ett sprucket förhållande. Man låter även den självutlämnande känslan illustreras fint av ett riktigt löjligt flöjtsolo halvvägs in i låten, vilket skvallrar om att bandet inte tappat sin barnsliga självdistans helt.

Ljudbilden har även den städats upp en del. Man har tonat ner den skramliga garagerock-känslan och musiken känns överlag mer genomtänkt och välproducerad. Tempot har på sina ställen även sänkts, något som bidrar till större luftighet. Det känns som att bandet har tänkt igenom alla idéer en extra gång och utvecklat dem ordentligt istället för att bara hasta sig fram. Detta bidrar till att skivan känns proffsigare men samtidigt också till att den charmiga klumpigheten från tidigare album går förlorad. Jag gissar dock att det är ett nödvändigt steg för att inte köra fast i gamla hjulspår.

Albumet formligen kryllar av intressanta idéer och bandet återvinner skamlöst delar från hela rockhistorien. Ofta funkar det fantastiskt, men ibland faller det platt. The Beatles-doftande ”Steady On My Mind” och de uppenbara Minutemen-influenserna i ”I Was Just Here” är utmärkta. Även Ennio Morricone-känslan i ”Berlin Got Blurry” och den uppenbart Lou Reed-inspirerade avslutningslåten ”It’s Gonna Happen” fungerar bra. Samtidigt påminner ”Captive of the Sun”, där Andrew Savage i princip rappar, om Becks hopplöst daterade 90-talssound. Den låten borde antagligen strukits redan på idéstadiet.

Skivan innehåller även några transportsträckor som får en att känna att skivans 45 minuter kanske är i längsta laget, men samtidigt är de högsta topparna så pass höga och många att man aldrig hinner tappa intresset.

[Rough Trade, 8 april]

6