Moloken arkivbild. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
Andra dagen på House of Metal har en line up som lockar lite mer än den första. Om det är Umeåblodet i mig som känner av Moloken och Naglfar, eller om det är det faktum att jag vet att dessa band (samt Raised Fist) är extremt bra live vet jag inte.
Först ut för mig blir Moloken som också har officiell releasefest för nya skivan All Is Left To See. Fördelen med deras musik är att den är så dyster samtidigt som det är en slags aggressiv skönhet i melodierna. Jag blir förtrollad och näst intill lamslagen när tonerna av ”Seventh Circle” skjuter mig rakt i bröstet. “Into the darkness” skrålar genom rummet och ja, jag känner mig redo att följa med Moloken in i mörkret.
Bandet framför låtarna felfritt och de har en teateraura kring sig som får publiken att stå på exakt samma plats under hela spelningen. Det är såklart mycket fokus på nya skivan, men en och annan Rural-låt kommer med. Bäst blir det när ”Subliminal Hymns” flåsande sätter igång. Den tunga musiken väller över oss och det blinkande strobljuset som lyser i takt med gitarrtuggandet är grädde på moset. Efter spelningen hör jag folk i publiken som pratar med varandra .“Så jävla bra”, “fan va bra de var” och “jävlar så mäktigt”. Bedömningar som gör spelningen rättvisa.
Jag drar mig mot IDUN och sätter mig för att se det tyska thrashmetal-bandet Destruction som ersätter Dark Tranquillity som tyvärr ställde in. Jag har sett Dark Trankquillity förut, men inte Destruction, så för mig personligen känns det som tur i oturen. Något som jag får ta tillbaka ganska så snart. Destruction inte är speciellt spännande på scen. Det är lite svårt att njuta av blandningen av growl och falsett som sångaren dumt nog envisas med. Det är bara förvirrande. Publikfrieriet är inte heller så kul, trots att de har grymma backdrops och läderbrallor. Publikmässigt är det ganska fullt, men folk försvinner ut en och en efter ett tag och publiken börjar tunnas ut. Jag följer dessa personers exempel och prövar lyckan nere på Äpplet.
Den lyckan beviljas för där ska precis det finska grindcorebandet Ramin Kuntopolku påbörja en av sina omtalade spelningar. Men inte på Äpplets scen. Mitt på golvet har grindcoreduon slagit upp sitt lilla trumset. Duon går under festivalen runt lite överallt och spelar grindcore iklädda rånarluvor med endast ett trumset och en megafon som instrument. Utanför ingången, vid garderoben, i barerna, men även på toaletterna. Det är ett måste att se (om man lyckas hitta dem det vill säga). Folk älskar dem, det bildas en cirkel runt duon, ungefär som åskådare till ett lågstadieslagsmål. Publiken tvekar inte med att bjuda på öl som sångaren glädjeligen tar emot och halsar mellan låtarna. Tiden rinner dock iväg och klockan klämtar för Naglfar.
Kön är otroligt lång men på någon vänster lyckas jag glida förbi hela kön helt obemärkt, som en ninja. Synd bara att vaktbytet vid dörren stoppar min färd ner i Studion. Den nya vakten som inte verkar höra instruktionerna: “släpp ner fem stycken var trettionde sekund”, håller armen för och kön står still. Efter några minuter av: “men släpp in oss då” får jag äntligen komma ner till spelningen.
Raised Fist arkivbild. Foto: Olle Enqvist/ROCKFOTO
Väl nere möts jag av den läskigaste blick jag någonsin stött på. Kristoffer ”Wrath” Olivius ser ut som om han vore besatt av en demon. Det är som hämtat ur en skräckfilm. Extremt bra effekt. Det finns en scennärvaro av rang hos hela bandet. Publiken skriker med till låtarna vilket Olivius verkar uppskatta, och det ser ut som han suger in all energi i rummet. Jag måste erkänna att jag själv börjar sjunga med när ”The Perpetual Horrors” börjar. Textraden: “I have extinguished the flame of life” får mig att rysa lite extra. Det är lite farligt, lite spännande och lite barnförbjudet. Det är överlag en ganska bra blandning av gamla och nya låtar, men en liten nackdel är att det blir lite grötigt i ljudet på vissa ställen. Detta ändras dock efter en stund och ljudet blir mer välbalanserat.
För att inte hamna i samma kö-situation som inför Naglfar är jag väl förberedd för kvällens höjdpunkt: Raised Fist- käftsmällen från Luleå som nu gör sig redo på IDUNs scen. Jag få en bra plats långt fram och trummorna till ”Flow” sätts igång. Sen är det non stop högkvalitativ hardcore som gäller. Det kryddas med de klassiska hoppen som är lite av sångaren Alexanders “calling card”. Det är mest fokus på nya skivan From The North, men en och annan gammal klassiker får vi också höra.
Alexander försöker mellan låtarna förmedla politiska budskap om världssvält och växthuseffekten, men det känns som att han inte riktigt har huvudet med sig. Detta förklaras senare när han berättar att de för några dagar sedan fick reda på att bandets forne trummis Oskar Karlsson tragiskt nog gått bort, och att han om några dagar skulle bli pappa. Det är hjärtskärande och jag förstår varför mellansnacket inte känns lika närvarande som tidigare då jag sett dem. Men han tar sig tid att hylla Umeå för den musikscen som skapats här och berättar om hur många grymma band som kommer från staden som influerat Raised Fist. Även om det skulle vara något han säger i varje stad så värmer det mitt kalla UÅ-hjärta.
Resterande mellansnack når som sagt inte fram varje gång, men framförandet av musiken är det då inget fel på. Det är energi till 1000, som en duracellkanin som halsat Redbull och kaffe, och Alexanders röst är som vanligt oslagbar. Spelningen pågår i ganska precis en timme och sista låten ut blir ingen större överraskning. ”Friends & Traitors” dånar i lokalen och avslutar hela festivalen. Det är med humöret på topp jag sen lämnar House of Metal 2016.
